Efter Mörkret (Dramione) 🇸🇪

Kap.7

Gamla ärr

Jag satt i sängen och läste medan en mysig brasa sprakade i den lilla kaminen. Utanför började solen gå ner och allt kändes riktigt behagligt. Lugnet sprack plötsligt när jag kom på att det var torsdag och min och Malfoys övervakningskväll.
Kvickt lade jag ett bokmärke i boken och lade den på sängbordet, innan jag studsade upp ur sängen och drog på mig kappan som hörde till skoluniformen. Det var rätt svalt i slottet, så istället för att flytta prefektmärket till skjortan så kunde jag lika gärna ta kappan på mig.
Jag undrade varför inte Malfoy reagerat på att det började bli sent, men han kanske inte var lika noga med tider som jag var.  Hittills hade det alltid varit jag som sagt till när vi skulle börja gå, även om det bara var fyra kvällar som vi gått våra rundor. Efter en snabb blick i spegeln lämnade jag mitt rum och gick till vårt sällskapsrum.
Det var helt tomt, så jag gick bort till Malfoys dörr istället och knackade på den. Dörren var inte stängd ordenligt, så jag råkade putta upp den lite när jag knackade. Inne i rummet var det mörkt och jag undrade om han sov.
”Malfoy? Vi ska börja gå vår runda”, sa jag högt.
Det var tyst i rummet. Hade han gått utan mig? Han kanske hade glömt att det var vår patrull-kväll och gått någon annanstans?
”Malfoy?” För att vara säker ropade jag på honom igen, lite högre än tidigare.
”Inte nu!” fräste han till svar.
Han lät märkligt ansträngd, som om han bet ihop tänderna hårt och inte kunde prata normalt.
”Är du okej?” undrade jag.
Jag fick inget svar och rummet framför mig var tyst igen. Nu visste jag i alla fall att han var där, men något kändes fel.
”Jag kommer in”, förvarnade jag honom innan jag sköt upp dörren och tog de sista trappstegen upp till hans rum.
Stående precis innanför dörren lyssnade jag samtidigt som jag lät ögonen vänja sig vid mörkret där inne. Det kändes som att det var fel tillfälle att börja lysa upp rummet med något. Hans rum var en spegelbild av mitt eget, så jag kunde gissa hur det såg ut i vilket fall som hest.

Jag fick syn på honom där han satt med ryggen mot sina garderober. Eller egentligen var det hans ben och lite av hans armar som jag fick syn på då ljuset utifrån lyste upp dem.
Han satt halvt hopkrupen med benen uppdragna och höll ett hårt grepp om sin ena underarm med handen.
Jag visste direkt att det var Mörkrets märke som han tryckte tummen mot. Det syntes tydligt hur hans hand skakade. Hela han skakade, men armen som lystes upp av ljuset utifrån syntes extra tydligt. Hjärtat slog lite extra hårt då jag visste vad det handlade om.
Försiktigt gick jag fram till honom och sjönk ner på huk. Han satt med hakan mot bröstet och tittade inte upp på mig.
”Gör det ont?” undrade jag försiktigt. Jag kunde höra hans skakiga andetag, men han gav inte mer ljud ifrån sig än så.
”Jag har något som hjälper. Vänta lite så hämtar jag det”, sa jag och reste mig igen.
Snabbt var jag via mitt rum och hämtade en burk med salva som jag ställt inne på toaletten.
Snart var jag tillbaka och satte mig på knä på golvet framför honom. Jag öppnade burken, innan jag försiktigt sträckte fram handen och tog tag i hans.
”Jag lovar att det här hjälper... Släpp armen, så hjälper jag dig”, sa jag mjukt.
Hans hand darrade när han släppte greppet om sin arm. Hans hand som jag höll darrade också i min.
Varsamt drog jag fram hans arm mot mig och tog en klick salva ur burken som jag hade bredvid mig på golvet. Jag strök salvan över märket på hans arm och hans andetag blev långsamt lugnare.
Snart lyfte han blicken lite och iakttog mina rörelser när jag gned in salvan över Mörkrets märke. Jag gjorde långsamma rörelser, eftersom det var bättre med den typ av salva som jag använde. Magisk salva behövde ibland rätt typ av rörelser för att ha bästa möjliga effekt.
”Jag har läst om märken som det här. Märken som skapats med magi är svårare att läka och oftast försvinner de inte helt. När märkets skapare dör skadar det nerverna i huden och man kan få smärtor i det under korta perioder. Ibland hör man röster, men det brukar vara det första som försvinner. Den här salvan lindrar de symptom som man får av märket.”
Jag mumlade på om de fakta jag kände till för att ha något att prata om, men också med ett visst hopp om att min lugna röst skulle lindra den ångest som han verkade uppleva. Snart hade han slutat darra och han satt helt stilla medan jag fortsatte att massera in salvan i märket.

Malfoys hand kändes varm i min. Jag kunde känna en svag doft från honom när vi satt så nära varandra. Han hade en ganska trevlig doft.

Plötsligt slog det mig att jag satt på golvet i Malfoys rum och höll honom i handen. Jag höll Draco Malfoy i handen medan jag smekte hans arm...

Det var tur att det var rätt mörkt i rummet, så syntes det kanske inte hur mina kinder blev varma. Jag slutade gnida salva på hans arm och satte mig rakare i ryggen, men jag höll fortfarande hans hand.
”Känns det bättre?” undrade jag. Malfoy lossade sin hand från min och tog ett lite djupare andetag, innan han nickade. Han rörde försiktigt vid sin arm, som om han försökte inse att det faktiskt hade slutat göra ont.
”Ta några minuter för dig själv och kom sedan till sällskapsrummet när du är färdig att gå vår runda”, sa jag och reste mig.
”Hermione.” Hans röst fick mig att stanna i dörren och vända på huvudet.
”Tack”, tillade han med samma svaga röst. Jag kom av mig lite över hans plötsliga ord.
”Ingen orsak”, sa jag snabbt när jag samlat mig lite och gick till mitt rum. Det var först när jag ställde burken på sin plats på toalettbordet som jag insåg att han tilltalat mig med förnamn. Han hade inte bara sagt tack, utan han hade också sagt mitt förnamn.
Han verkade inte få slut på överraskningar i första taget. Jag hade ingen aning om hur jag skulle vända mig när det gällde den saken. Vänlighet från Malfoy var så ovant att jag blev helt tafatt och mållös, vilket var mycket ovanligt för att vara jag. Det var sällan jag tappade fattningen, men tydligen var jag inte helt förskonad från det.

Jag stod i sällskapsrummet och väntade en stund innan Malfoy dök upp, klädd i sin skoluniform. Han mötte min blick för ovanlighetens skull och jag såg in i hans gråblå ögon. ”Känns det bättre?” undrade jag.
Han nickade kort och stannade strax framför mig.
”Ska vi?” undrade han med en gest mot dörren. Jag nickade och vi lämnade vårt elevhem i samlad trupp som vi brukade.
Något kändes annorlunda efter vårt möte i hans rum. Jag vet inte exakt vad det var, men kanske var han mer avslappnad. Inte för att jag upplevt honom som spänd tidigare, men han hade vägrat att ens se på mig. Nu verkade han inte undvika mig med blicken lika mycket. Inte för att han ständigt stirrade på mig eller så, men han tittade inte lika långt bort för att undvika mig och ibland mötte han till och med min blick för en kort sekund.

”Du?”
Vi hade gått i tystnad en stund innan han plötsligt tilltalade mig. Jag gav honom en frågande blick.
”Var har du fått tag i salvan?” undrade han.
”Jag har gjort den själv”, svarade jag medan min blick vandrade vidare i korridorerna vi gick i.
”Varför har du gjort den?”
Jag mötte hans blick igen.
”För mitt ärr förstås”, svarade jag.
”Har du ett magiskt ärr?”
”Ja... Din moster ristade in Smutsskalle i min arm när hon torterade mig.” Det sista kunde jag inte låta bli att låta lite irriterad när jag sade.
Han slog genast undan blicken och såg lite skamsen ut.
”Jo... Det är klart...” mumlade han.
Jag suckade när jag märkte att han började bli undvikande i sin blick igen.
”Behöver du den igen så är det bara att säga till”, sa jag sedan betydligt vänligare.
Han såg lite förvånat på mig. ”Säkert?”
Jag nickade.
”Absolut. Det är inga problem. Den är inte så svår att göra, så om du vill kan vi fråga om vi får låna Trolldryckssalen och göra lite åt dig med. Snigelhorn brukar inte vara omöjlig. Inte när det är jag som frågar i alla fall.”
Det sista sa jag med ett litet leende. Till min förvåning syntes ett mycket svagt leende i hans ansikte, även om det inte varade så länge. Det var nog första gången jag sett något annat än ett hånleende i hans ansikte. Det var faktiskt en riktigt trevlig omväxling.