Mitt Liv Som Halvblod

Kapitel 1 Blondinbella

Kapitel 1 Blondinbella

Jag låg i min säng där hemma och hade världens trevligaste dröm att jag dejtade mr Rochester från Jane Eyre innan min väckarklocka helt plötsligt ringde. Darth Vaders bekanta röst ekade i mitt huvud och jag kände mig lagom pigg. Jag satte mig upp med ett ryck i sängen och gnuggade tröttheten ur mina ögon. Mina bröder (alla sju av dem men främst min helbror Gabe) brukade beskriva mitt sovrum som ett rum under konstruktion där en atombomb slagit ned, det svarta hållet eller rummet Gud glömde. Jag förstår inte riktigt vad dem menade. Okej, kanske lite. Mina kläder låg utströdda på golvet och på skrivbordet och mina skolböcker...det har jag ingen aning om vart dem kan vara. Jag skulle ljuga om jag sa att jag brydde mig.

Mitt liv var väl helt okej. En helt vanlig femtonåring med ADHD och dyslexi som bor i New York och går i skolan...en helt ”vanlig” femtonåring...min pappa var Hefaistos, en av de olympiska gudarna från den grekiska mytologin och min mamma var en vanlig dödlig, vilket gör mig till ett halvblod.

Alltså en helt vanlig femtonåring.

Jag jämrade mig och steg ur sängen och rynkade pannan så fort jag kände något ovanligt mjukt (och luddigt) under mina fötter. Till mitt stora förtret visade det sig vara förra veckans pizza jag glömt bort i mitt rum. Den såg ovanligt grön ut...

Jag sträckte mig och rättade till min Hulken one piece innan jag gick ut i badrummet, med tillbehörande kläder, för att göra mig i ordning. Badrumsspegeln var nästan av minimal modell men det räckte. Jag suckade och stirrade tillbaka på mig själv efter att jag borstat mina tänder och bytt om till en grön munktröja med texten 'Keep Calm and Eat' och ett bar blåa jeans. Mina tänder var en aning sneda (en annan sak som förvånar mig är att jag aldrig lyckats få hål i tänderna och jag har ändå ätit ganska mycket godis i mitt liv) och mitt hår mörkare blont, lite längre än ned till axlarna, konstiga, bruna ögon. Jag var ändå relativt nöjd med mitt utseende men det som verkligen irriterade mig var hur alla tjejer i skolan retade mig på grund av mina ärr på hakan, vilket hade gett mig öknamnet 'scareface'. Ska dem säga...jag slår vad om att dem inte ens har ätit något i sitt hela liv...satans anorektiker. Jag skulle vilja se dem ta sig an en minotaur. Tanken fick mig att skratta, nästan ondskefullt. Gud vad roligt.

Jag satte upp håret i en hästsvans, tog min skolväska och gick ned till köket. Mamma hade redan full sjå med att laga mat. ”God morgon.”

”God morgon Cornelia. Sovit gott?”

Jag log åt min dröm och nickade. ”Jaaa” sa jag med överdriven entusiasm.

”Verkligen?” Mamma höjde sitt ena ögonbryn och log. ”Var jag med i den?”

”Inte denna gång.”

Mamma skrattade och räckte mig en tallrik med stekt bacon och ägg.

Mmmm, bacon. Jag älskar mamma och hennes matlagning. ”Hmfeo Gforel Cfrlop!” försökte jag säga med munnen full av mat.

Mamma rynkade pannan. ”Cornelia, älskling, svälj maten först innan du talar.”

Jag svalde maten. ”Jag drömde att jag var gift med mr Rochester från Jane Eyre, 2006 versionen alltså” la jag till snabbt.

”Suck...vad är det med dig och mr Rochester?” Mamma suckade men log sedan. ”Ät upp, annars kommer du försent till skolan.”

Jag suckade och åt upp resten av min frukost. Jag saknade nästan Gabe. Det var nästan lite läskigt tyst utan honom här hemma. Men han hade sitt roliga och fick minsann vara ute på äventyr och inte jag.

”Seså, sura inte nu. Gabe kommer snart hem ska du se.”

Jag suckade och snörpte på munnen. ”Jag hoppas det, för när han gör det ska jag spöa skiten ur honom på GTA.” Jag reste mig upp och tog min väska. ”Går till skolan nu!” ropade jag och började gå mot mitt dagliga helvete.