Hemma igen - The Fooo

Kapitel 9 - Prince (tillbakablick)

Vill först säga att jag fick en jättebra gissning på vem Malin "dödat", nämligen hennes pappa. Riktigt så hemskt är det inte, men svaret får ni i detta kapitel. Helt allvarligt har jag helt glömt bort att skriva något om deras pappa, oops my fault, men vi bestämmer att han är iväg på nån affärsresa med jobbet. Så njut nu av kapitlet, eller försök i alla fall...

- Fyra år tidigare -

* Malin *

Jag var ursinnig. Ursinnig på att jag inte märkt något, på att Ogge eller Felix inte märkt något, på att Oscar gjort det, på att hon tillåtit det. Oscar stod framför mig och bad om att få förklara, egentligen fanns det inget att förklara enligt mig, men att ge honom en chans skadade väl inte, trots allt så älskade jag honom innerst inne.

"Jag blev helt förkrossad när du sa att du skulle flyta till Tyskland. Du bara lämnar mig här, vad skulle jag göra?" försökte han.

"Det där var det sämsta någonsin. Jag åker om lite mindre om ett år, inte imorron!" skrek jag, han skulle inte komma och tro att det gick bra att vara otrogen bara för att han var ledsen. Tyskland var mitt livs chans, min dröm. Hade Oscar fått en chans att åka hem till någon känd dansare i USA och bo där i tre år hade han tagit den chansen direkt utan att tveka, utan att bry sig om mig. Jag stirrade argt på honom innan jag rusade ut ur mitt rum.

"Gör inget du kommer ångra nu" hörde jag Oscar ropa efter mig.

"Jag gör vad fan jag vill" skrek jag tillbaks och jag hörde Oscars steg bakom mig. Jag sprang ut till stallet, drog ut min ponny, Prince ur boxen och började sadla. Ogge och Oscar kom in i stallet och började prata i mun på varandra för att få mig att lugna ner mig.

"Det är inte bra att du rider när du är så arg"

"Ta inte ut din ilska över Prince"

"Malin bete dig inte som en småunge och spring ifrån problemen"

"Ta det lugnt med sadelgjorden, du kväver honom"

"Äh håll käften båda två" skrek jag och ledde ut Prince ur stallbyggnaden med ögonen fulla av tårar.

"Malin sluta nu, ge Prince till mig du ska inte rida" sa Ogge allvarligt och tog tag i min hand som håll i tyglarna.

"Släpp mig" fräste jag och smällde till honom på kinden. Förvånat släppte han och jag satte i foten i stigbyglen för att hoppa upp.

"Malin, snälla..." bad Oscar.

"Du ska bara hålla mun och låta mig vara, säg inte ett enda ord till mig" väste jag med hopbitna tänder. Jag satte mig i sadeln och galopperade iväg. Utan hjälm på en ouppvärmd häst. Jag galopperade hårt över åkern bort till skogsbrynet där pappa hjälp oss att bygga en bana med naturhinder. Det första hindret var en stor, bred stock, ungefär 70 cm hög, högt för min lilla ponny. Med tårar i ögonen styrde jag mot hindret utan att riktigt se det. Arg som jag var sparkade jag till Prince för att han skulle gå snabbare. Den stackars ponnyn tog det som ett kommando till att hoppa av. Men det var alldeles för tidigt. Frambenen slog i stocken och Prince trillade omkull över stocken. Med något som liknade en volt slog ponnyn runt och mitt högra ben hamnade under honom. Jag skrek rakt ut. Prince ena framben stack ut i en läskig vinkel och Oscars samt Ogges rop hördes en bit bort, sedan blev allt svart.

Jag vaknade av ett tjut från avlägsna sirener. Mammas oroliga röst hördes följt av några ord från Ogge, men jag kunde inte urskilja exakt av dem sa. Ett par händer strök över mina armar och jag upptäckte att jag halvlåg i Oscars famn, men jag var så chockad och smärtan i benet var så stark att jag inte orkade vara arg på honom. En helt vanlig ambulans och en vit stor skåpbil med texten "Djurambulans" stannade några meter från skogsbrynet. En kvinna gick fram till mamma, samtidigt som en annan kvinna och en yngre kille lyfte ur en bår från den vanliga ambulansen.

"Det bästa vore om vi lät honom somna in här och nu, han lider och det finns nog inget vi kan göra, den där ponnyn kommer mer stå på benen" sa kvinnan till mamma.

"Självklart, jag förstår absolut. Jag är bara så chockad just nu, men gör vad du tror är bäst, jag har förtroende för dig" svarade mamma. Då gick det upp för mig. Kvinnan var Joanna, distriktsveterinären och ponnyn dem pratade om vår Prince.

"Nej!" skrek jag och Oscars grepp runt mig hårdnade.

"Jag är ledsen, Malin" sa Joanna och vände sig tillbaks mot bilen. Ambulansvårdarna kom fram med båren till mig och Oscar lämnade över mig till dem.

"Oscar följ du med så kommer jag och Ogge när allt är klart med Prince" hörde jag mammas röst. Oscar hoppade in i ambulansen och kvinnan som kommit med båren visade var han kunde sitta. När han satt sig och spänt fast bältet tog han min hand.

"Jag har dödat honom, jag dödade Prince" viskade jag.