Hemma igen - The Fooo

Kapitel 20 - NEJ

* Malin *

"NEJ!" skrek jag för andra gången.

"Malin snälla" suckade Ogge utanför dörren.

"Nej"

Efter att jag anklagat Oscar och han med sitt förskräckta ansiktsuttryck bekräftat allt hade jag sprungit upp på Felix rum och låst in mig. Ogge stod nu utanför och försökte komma in medans Felix upprörda röst hördes nerifrån, gissade på att han skällde ut Oscar. Ogge suckade en gång till innan han steg hördes ner för trappan. Jag kunde höra hur han upprört började skrika på Oscar, precis som Felix, men jag kunde inte urskilja några ord. Efter en stund blev det tyst nerifrån och nya steg hördes i trappan. Det var inte Ogge den här gången det hörde jag klart och tydligt, han klampade mer. 

"Malin" det knackade försiktigt på dörren och Felix röst hördes utanför. Jag var snabbt framme vid dörren och låste upp för att slänga mig i Felix öppna armar. 

"Såja det blir bra" viskade han och drog med mig in i sitt rum igen. Sen bara han satt där på sängen och höll om mig precis så som bara Felix kunde. 

* Oscar *

Jag gick fram och tillbaka i köket ned händerna i håret, utkörd ur vardagsrummet av dem andra. Donna satt på tröskeln som en vakt och följde mig med blicken. Jag måste få snacka med henne, på något sätt måste jag komma upp för trappan och in på Felix rum, där jag visste att hon och Felix befann sig nu. Felix...det var ju Felix som va där perfekt. Det var han som velat att vi skulle prata från början, även om det bara var för att han var rädd om sin kontroll, han måste ju släppa in mig. Jag öppnade kylen och rotade fram en korv som jag slängde till Donna, hon blev överlycklig och struntade helt i sitt uppdrag att vakta mig. Jag fick tyst ut i hallen och förbi vardagsrummet i hopp om att de inte skulle märka mig, men fifat var igång igen så det var nog ingen större risk. Jag hoppade över det sjunde trappsteget på vägen upp för att undvika knarret och ställde mig tyst utanför Felix dörr. Det hördes absolut ingenting, det var knäpptyst, jag väntade ville veta vad dem gjorde. 

"Jag är inte förvånad" snyftade Malin plötsligt.

"Jag vet gumman, jag vet" tröstade Felix.

Whut? Trodde dem verkligen så om mig? Utan att tänka mig för ryckte jag tag i handtaget på den vitmålade dörren och den flög upp med en smäll. De låg på sängen, Felix tryckt mot Malins rygg, med benen i en enda röra. Malin såg livrädd ut med rödgråtna ögon och Felix ögon svartnade direkt. Innan jag hunnit blinka var han uppe ur sängen och hade tryckt upp mig mot väggen.

"Felix nej, jag v...vill snacka m...med han" snyftade Malin fram. 

Att se henne så här dödade mig långsamt innifrån och att veta att jag var anledningen gjorde det bara värre. Felix stirrade arg in i mina ögon och tryckte till med armen mot mitt bröst en sista gång innan han smällde igen dörren bakom sig. 

"Jag..." började jag men blev snabbt avbruten.

"Nej Oscar, säg inget för då vet vi båda hur det här slutar. Jag förlåter dig direkt bara för att du är så jävla gullig och för att jag älskar dig och sen låtsas vi som ingenting och allt är "bra" igen" sa hon nu med stadigare röst än innan.

"Men Malin jag"

"Nej, det är bättre om det bara tar slut här och nu. Vi har förändrats på tre år. Eller i alla fall jag, du är fortfarande skolans regerande kung, medans jag har tappat all makt. Det funkar inte längre vi är för olika nu, växt ifrån varann"

"Nej Malin bara nej! Du har förändrats det kan jag inte neka, men det har jag också det vet du om. Vi måste bara lära känna varann igen på nytt"

"Jag orkar inte det Oscar, snälla sluta nu annars kommer jag snart börja böla och kyssa dig"

"Precis du älskar mig fortfarande vad är problemet, jag gjorde fel och är väl medveten om det, det enda jag har till mitt försvar är att jag va full. Men trotts det så gillar du mig fortfarande"

"Lägg av Oscar jag pallar inte mer! Ja jag älskar dig men DU älskar inte mig! Kan du bara fatta att det inte funkar längre jag orkar inte!"

Tårarna hade börjat rulla ner för hennes kinder och jag ville så gärna bara hålla om henne, trösta. Men jag hade sumpat min chans, det var Felix som fanns där för att trösta nu, jag var boven. Aldrig i hela mitt liv hade jag trott att jag skulle göra såhär men jag gav upp och lämnade Malin gråtandes på sängen...