Hemma igen - The Fooo

Kapitel 10 - Du var alltid favoriten

* Malin *

Det har gått två dagar sedan Oscar var här. Jag och Ogge har legat isolerade på varsitt rum. Han med ett krossat hjärta och jag med en krossad svanskota och hemska mardrömmar om olyckan med Prince. Blåmärket som blivit efter min failade volt täckte hela rumpan och letade sig upp på ryggen över byxkanten. Det var ingen större skada, bara en rejäl smäll och jag fick inte rida på en vecka. Ogges krossade hjärta skulle däremot ta mycket längre tid på sig att läka. Han var sur, nere, deprimerad, ledsen, allt man kan vara när ens kärlek kysst ens bästa kompis. Mamma var arg på både mig och Ogge för att vi bara satt inne och gjorde ingenting. Men våra bästa och enda vänner var ju anledningen till att vi låg här. Jag kunde inte ta hit Emma eller Felix för då skulle väl Ogge få ett utbrott. Och han kunde inte ta hit Oscar för då skulle jag bryta ihop. Omar hade åkt tillbaks till Götet. Resten av mina vänner hade jag tappat kontakten med i Tyskland och Ogges vänner hade tagit mer och mer avstånd ju större The Fooo blev. Men det största problemet var nog Daff, killarnas konstiga manager. Han ringde till mamma minst fem gånger om dagen och krävde att få veta varför Ogge inte kom till mötena och varför Oscar var så nere, precis som om vår mamma hade svar på allt.

Ett brak hördes inifrån Ogges rum och jag ropade på honom, kunde inte direkt springa in och se vad som hänt. Men det var tyst. Smärtsamt reste jag mig ur sängen och gick långsamt in mot Ogges rum, med en hand på svanken.

"Vad händer?" frågade jag halvvägs in genom dörren, men han hann inte svara innan jag bröt ut i ett gapskratt. Ogge stod på kanten av fönsterbrädan med en hammare och en spik i handen och ett snopet ansiktsuttryck, på golvet nedanför låg en tavelram med ett foto på en graffitivägg och gardinstången som trillat ned. Jag kollade mig runt i Ogges rum, det stod en stor flyttkartong full med kläder, garderoben i det vänstra hörnet var bara halvfull och jag antog att de kläder som fattades låg i lådan. På hela mattan hade han brett ut olika graffitimålningar, foton och teckningar.

"Vad i hela friden håller du på med?" frågade jag förvånad.

"Gör om" svarade Ogge och ryckte på axlarna. Min mobil ringde inne i mitt rum och jag suckade.

"Snälla Ogge, kan du ta det, jag hinner aldrig in" gnällde jag.

* Ogge *

"Visst" Jag hoppade ner från fönsterkarmen noga med att inte sätta fötterna på tavlan eller gardinstången. Jag gick raskt ut ur mitt rum och in på Malins där mobilen låg och ringde på sängen.

'Världens Bästa Felix :* ringer...' stod det på skärmen och jag suckade. Jag ville inte prata med den idioten och ville ännu mindre att han och Malin skulle vara vänner som om ingenting hänt. Jag ville att han skulle försvinna ur mitt liv, så jag klickade enkelt av samtalet och slängde tillbaks mobilen på sängen. Men det var Felix jag klickat bort, självklart ringde han upp igen. Tre gånger hann jag klicka bort honom innan Malin undrande kom in på rummet.

"Vad gör du?" frågade hon.

"Det är Felix" muttrade jag.

"Ogge, du beter dig precis som Felix skulle gjort, du inser det va?"

"Tänk om jag nån gång kanske inte vill vara duktiga, stora, kloka, fucking Oscar Molander som alltid förstår och förlåter alla då? Tänk om jag nån gång kan få vara ursinnig på grund av en sak som vilken annan tonåring varit ursinnig över. Tänk om jag nån gång kan få vara en normal kille och inte alltid så förstående. Och du ska inte säga något, du undviker Oscar på grund av ett bråk ni hade för fyra år sedan!" Jag kanske överreagerade, men jag orkade inte mer.

"Min ponny DOG på grund av vårt bråk! Du är arg för något Emma gjorde när hon var full och jag kan slå vad om att Felix också var det. Han hade aldrig gjort något såndant om han var medveten om det, han ser upp till dig. Han är avundsjuk på dig, Ogge, det har han alltid varit!"

"Oscar och Emma gjorde exakt samma sak! Men det är klart, det är bara dig det är synd om i den här familjen. Det var fyra år sedan, Malin. Det här med Emma och Felix var fem veckor sedan och jag fick reda på att det var Felix i förrgår. I en hel månad har Felix umgåtts med mig och låtsas som ingenting. Tröstat mig när jag berättade, den falska jävlen!"

"Vadå bara mig det är synd om?! Oscar var nykter till skillnad från Emma, han har inte ens sagt förlåt"

"Än sen om han var nykter, han berättade i alla fall allt direkt. Och ja det är alltid dig det är synd om. Mamma och pappa har alltid tyckt om dig mest, dem har alltid favoriserat dig. Mammas duktiga lilla flicka som följer hennes fotspår, som får ett så fantastiskt erbjudande om att åka till Tyskland"

"Vadå fantastiskt, var inte ditt erbjudande om the Fooo fantastiskt då?!"

"Inte enligt mamma och pappa, jag fick tjata i två veckor tills Oscars mamma lyckades övertala dem"

"Amen precis som jag inte fick tjata om Tyskland då"

"Det behövde du inte, så sluta lura dig själv. Dem var helt okej med att du hoppade av skolan, för det där med Prince var ju så hemskt. Det ända hemska var att ingen av er fattade hur jävla bortskämd du är. Du tappade kontrollen, kunde inte kontrollera din ilska, rider ihjäl din ponny och en månad senare står du på gårdsplanen med en helt ny häst för åttio tusen"

"Som om du inte är lika bortskämd va?"

"Har jag något för åttio lax som kostar minst tio till i månaden, nä juste!"

Jag rusade ut ur hennes rum, ner för trappan och ut till cykelförrådet där jag drog ut moppen och körde iväg. Tur att mamma och pappa inte var hemma och hörde värt gräl, då hade jag suttit inlåst på mitt rum och Malin suttit gråtandes i mammas knä, den lilla lipsillen.