Niall❤️Felicia

Kapitel 1

{Felicias perspektiv}

Vi kom precis fram till hotellet. Mamma checkade in och vi gick upp till vårat rum. Jag och Stephanie slängde in våra väskor och packade upp våra bikinis. Vi bytte om och sprang direkt ner till poolen för att sola.

"Jag går och köper en glass", sa Stephanie.

"Visst, köp en till mig också", sa jag.

"Okej", sa hon och gick iväg mot kiosken. Jag lade mig på solstolen och blundade. Efter ett tag hörde jag Stephanies skrik, hon kom och skakade om mig.

"Jag är vaken!", sa jag irriterat och satte mig upp.

"Jag såg Niall! I kön till kiosken!", skrek hon.

"Niall?! Niall Horan?! I One Direction?!", skrek jag.

"Ja! Vem trodde du att jag menade?", sa Stephanie som om jag var en idiot.

"Men förlåt då! Det är inte så att jag var berädd på att Niall skulle vara här, på samma hotell som oss!", skrek jag.

"Nej, jag vet... Ta det lite lugnt!", sa Stephanie och skrattade.

"Du rörde honom inte, va?", sa jag till Stephanie med en hotfull blick.

"Nej, han är ju din!", sa hon.

"För annars...", hotade jag.

"Jag vet, jag vet", sa hon lugnande.

"I alla fall! Vart är han?", frågade jag.

"Han gick in i hotellet igen", sa hon med en ledsen blick.

"Vi måste hitta honom!", skrek jag.

"Vi kanske ska låta honom ha en semester utan fans?", frågade Stephanie.

"Tänk om han har med sig killarna? Louis?", sa jag för jag visste att Stephanie var kär i Louis.

"Vi måste hitta honom", upprepade Stephanie och jag skrattade. Vi gick in i hotellet och mot vårat rum för att byta om. När vi hade gjort det gick vi upp en våning för Stephanie hade sett Niall genom fönstret på ett rum. Vi sprang allt vi kunde och plötsligt krockade jag i något. Jag flög bakåt och landade uppochner i trappan med något över mig, men allt snurrade så jag kunde inte se vad det var. Ljust hår... När allt slutade snurra såg jag att det var... Jäklar! Det var Niall! Niall låg på mig! Niall Horan låg på mig!

"Hej, snygging!", sa han och log.

"H-h-he-hej", stammade jag fram.

"Sorry, jag såg dig inte", sa han ursäktade och reste sig upp.

"Det gör inget, seriöst, jag är typ glad att du ramlade på mig", skrattade jag när han räckte fram sin hand för att hjälpa mig upp.