Niall❤️Felicia

Kapitel 34

 {Nialls perspektiv}

Jag ringde Felicia men hon tröck bort mig. Fan också. Jag hade förstört allt. Hon skulle ju inte hitta någonstans. Och så var det sent också. Klockan var runt 21 och hon hade nog inte hunnit så långt.

Jag satte på mig jacka och skor och så gick jag ut. Jag ringde henne igen men hon svarade inte nu heller. Vad fan skulle jag göra? Jag började gå åt det hållet flygplatsen låg åt, hon sa ju att hon skulle ditåt. Det regnade rätt mycket så jag gick en tunnel under gatan istället för att gå på övergångsstället. När jag var i tunneln stannade jag och ringde Felicia en gång till.

Telefonsvarare... Hade hennes mobil dött? Eller hade hon stängt av den med mening?

I vilket fall så kunde jag inte få tag på henne via mobil. Jag måste alltså leta som fan. Jag gick ut ur tunneln och gick vidare. Bakom mig, uppe på vägen, hörde jag en buss stanna. Jag vände mig om fast jag redan visste att det var en busshållplats där. Allt var helt normalt.

"Nej, du kan inte bara hoppa på", hörde jag en röst från bussen.

"Men", började en röst jag kände igen.

"Du måste ha biljett eller kort eller remsa eller något sådant", sa den första rösten.

"Men jag har inget sånt. Snälla?", sa röst nummer två som jag fick till att det var Felicia.

"Nej, tyvärr, det går inte", sa röst nummer ett som jag trodde var busschauffören.

Dörrarna på bussen stängdes och den åkte iväg. Jag sprang upp till busshållplatsen och såg precis Felicia gå därifrån.

"Felicia!", skrek jag och hon vände sig om mot mig. Hon fick syn på mig och vände sig om igen. Hon gick med snabba steg därifrån.

Vafan. Kan hon inte ge sig?

Jag sprang efter henne. Hon gick in i ett område med övergivna lägenheter. De skulle rivas för att bygga ett köpcenter men det vlev aldrig av. Hon sprang in i en gränd och där var en tegelvägg.

"Fan!", sa hon.