One last touch

{Kapitel 15}

ALLISONS PERSPEKTIV

När jag vaknar upp nästa morgon känner jag mig inte ett dugg utvilad. Vilket inte är konstigt eftersom att jag nästan låg vaken hela natten. Min mardröm inatt tog på krafterna. Jag har aldrig drömt en så verklig dröm. Aldrig någonsin. Om inte Noah hade kommit in när jag vaknade hade drömmen tagit kol på mig.

Jag drömde om mina föräldrar, eller rättare sagt... hur dom dog.

Av någon konstig anledning ville jag inte att Noah skulle stanna. Jag vill inte visa mig svag, rädd eller ledsen framför någon... speciellt inte honom. Men jag uppskattar att han var här.

Som tur behöver jag inte vara med om den stela stämningen i sängen på morgonen. För när jag vaknar upp är han borta. Direkt pustar jag ut. Men min ensamhet varar inte länge då det knackar på dörren.

"Ali?" jag rycker till och kollar bort mot den nu öppna dörren, och där står Sarah.

"Mm" harklar jag mig med min nyvakna röst.

"Kom så går vi ut och går en sväng. Vi kan bara gå ner till glasskiosken några kilometer bort och köpa glass, ingen behöver veta" säger Sarah och jag förstår precis vad det är hon vill prata om.

"Okej, jag kommer. Ska bara byta om" svarar jag och ler mot henne.

Sarah stänger dörren och jag lutar mig tillbaka i sängen och suckar djupt för mig själv.

Jag sätter på mig håliga jeans, ett vitt linne och en skinnjacka över det. Jag går ner till hallen där Sarah redan står och väntar och vi smyger ut. Vi går mot grinden och öppnar den innan vi går ut och börjar gå mot glasskiosken.

"Vill du prata om det?" frågar Sarah försiktigt.

"Den har aldrig varit så verklig, det var som om allt hände igen. Som om jag såg mina föräldrar dö på nytt igen. Mardrömmarna hade slutat ett tag men de har börjat igen" säger jag och suckar.

"Jag förstår att det är väldigt jobbigt just nu och jag kan inte säga att allt kommer lösa sig, för det vet jag inte. Men en sak som är säker är att alla kommer att försöka hjälpa dig om du låter dom hjälpa dig" svarar hon och möter min blick.

"Du vet att jag inte släpper in folk, jag kommer såra dom på ett sätt eller annat" säger jag och kollar ner i marken.

"Ge det en chans, men nog med allt depptalk, hur går det mellan dig och Noah?" frågar Sarah och vickar på ögonbrynen.

"Det går väl... bra, antar jag. Nån du har kommit i bra kontakt med i huset då?" frågar jag och flinar mot henne, hennes kinder blir direkt röda och hon tittar stelt ner i marken.

"OMG DU HAR DET?!" skriker jag högt och hoppar upp och ner på stället i några sekunder.

"Men håll käften förfan, ja det har jag men tyyyst" säger Sarah snabbt och skamset medans hon ser sig om.

"Jaja, men... vemvemvemvem?!" säger jag snabbt.

"Dylan" mumlar hon nästan ljudlöst men jag hör henne.

"Vem? Jag hörde inte riktigt" säger jag för att retas med henne.

"Dylan, okej? Dylan! Jag har knullat med Dylan! Nöjd nu?" säger hon snabbt och tittar på mig med illröda kinder, och jag bara flinar tillbaka på henne.

"Väldigt" svarar jag och vi fortsätter gå mot glasskiosken.

〰️〰️〰️

Vi köper glass och börjar gå hemåt igen, eller hem och hem. Där vi bor kan man säga. Vi är ju trots allt kidnappade, men vi beter oss inte som det? Vi kunde ju bara gå ut ur huset? Så vad gör det om vi bara packar våra saker och drar?

Vi går i en skön tystnad och bara tittar oss omkring. Vi hade fått tillbaka våra mobiler och visst, Kelsey och killarna har ringt 648291037473810 gånger men vi har inte svarat. Jag antar att de har satt sändare i oss ändå så vad spelar det för roll?

Vi går förbi en park och jag ska precis vända mig om och fråga Sarah något när jag hör ett pistolskott avfyras. Jag hinner inte ens reagera utan Sarah är det första jag tänker på.

"NER!!" skriker jag åt Sarah och hon hoppar ner bakom en bil som står parkerad vid en trottoar.

Vi hör inga fler pistolskott och när jag andas ut av lättnad är då jag känner det. Den outhärdliga smärtan ungefär 15 centimeter under vänstra bröstet. Jag lägger handen där smärtan kommer ifrån och ser direkt blod.

Sarah står chockat och tittar runt efter de som sköt. Men det är ganska självklart att de siktade på någon av oss, och de avfyrade bara ett skott så jaaaa.

"S-Sarah" försöker jag få fram när jag känner att alla mina krafter börjar ta slut.

"Ja, vad är det? Vad var det som hä-" hon vänder sig mot mig och ser allt blod.

Hon står chockat och bara tittar på mig i några sekunder innan hon har tagit in att jag ligger och förblöder på marken.

Jag känner hur min kropp långsamt töms på både blod och kraft. Men jag måste säga en sista sak till Sarah innan jag kan förenas med mamma och pappa.

Sarah har nu reagerat och sitter snabbt bredvid mig och försöker stoppa blödningen medans hon gråter för fullt.

SARAHS PERSPEKTIV

Vi gick förbi parken och åt våra glassar när vi plötsligt hör ett pistolskott.

"NER!!" skriker Allison i panik och vi båda hoppar bakom en bil som står parkerad vid trottoaren. Jag sitter och kniper igen ögonen så hårt jag kan medans jag lyssnar efter mer pistolskott, med det kommer inga fler.

Jag ställer mig upp och tittar runt men jag ser ingen.

"S-Sarah" hör jag Allison säga.

Jag vänder mig mot henne och hamnar i chock. Hon sitter på marken och blöder. Båda hennes händer är helt röda samt mer än halva hennes vita linne och lite av hennes byxor.

Jag står och bara tittar på henne då jag inte vet vad jag ska göra. Jag ser att hon blir allt mer tröttare och tröttare och då inser jag att min bästa vän sitter och förblöder på marken!!!!!!

Jag springer snabbt fram till henne och börjar trycka på såret medans tårarna forsar ner för mina kinder. Men hon lägger sin hand över min för att stoppa mig. Jag tittar med tårar i ögonen och jag förstår vad hon menar.

"Nej, NEJ! DU SKA INTE LÄMNA MIG NU!!!" skriker jag högt på henne.

"Gumman, du måste låta m-mig gå. Vi båda vet att jag kommer ha det bättre, vi båda vet att jag också skulle dött den dagen mina föräldrar dog" säger hon hest.

"NEJ! DU KAN INTE LÄMNA MIG! DU KAN INTE! DU FÅR INTE! SNÄLLA JAG BEHÖVER DIG! VI ALLA BEHÖVER DIG!" skrik/gråter jag fram och jag känner hur hon lägger en hand på min kind.

"Var inte ledsen, allt kommer att lösa sig. På ett eller annat sätt" säger hon kort.

"Men det f-finns nåt jag måste säga till dig" hon lutar sig fram och viskar något i mitt öra vilket får mig att gråta ännu mera.

Sen ser jag hur hon lutar sig tillbaka och blundar. Nej. NEJ. Det här får inte hända.

Jag fiskar snabbt upp mobilen ur fickan och ser att jag har sammanlagt 26 missade samtal. Jag trycker snabbt på Dylans namn och han svarar efter bara två signaler.