One last touch

{Kapitel 34}

NOAHS PERSPEKTIV

Jag kan fortfarande inte fatta att jag faktiskt har en dotter. En dotter. Och hur i hela friden visste Allison att jag ville att min första dotter skulle heta Harper? Jag måste ha sagt det till henne någon gång. Men jag har väl aldrig sagt det till någon?

Jag står fortfarande framför Allison som håller i det lilla miraklet vi två har skapat. Men varför hörde hon aldrig av sig? Vill hon inte att jag ska vara en del av mitt barns liv?

"Varför sa du aldrig att du blev gravid? Du kunde sms;at, du kunde ringt!" Hon tittar skamset ner i marken.

"Jag tänkte att du kanske inte ville ha henne, hur skulle jag då förklara för henne i framtiden att hennes pappa avvisade henne?" Svarar hon lite irriterat. Men är hon dum på riktigt?

"Allison, hur många gånger har inte jag sagt att jag tycker om dig, jag älskar dig för i helvete, tror du seriöst att jag bara skulle stöta bort mitt, nej vårat barn?" Hon tittar surt på mig.

"Hur skulle jag kunna veta! Noah, du är en mördare, jag också, det här är ett barn, ett fucking levande barn. Tror du att hon är säker i vår värld? Hade du gett upp allting du och din familj har jobbat för de senaste generationerna för att vara med henne?" Jag tittar på henne som om hon vore dum i huvudet.

"Allison, fattar du inte? Jag älskar dig, jag älskar henne. Och då har jag bara vetat om att hon existerar i fem minuter. Tror du seriöst jag skulle låta någon komma i närheten av er? Jag vet att hon är mitt barn, precis lika mycket som ditt. Och jag hade rätten att få veta att hon existerar." Det blir en stel tystnad mellan oss innan Harper plötsligt börjar gråta i Allisons armar.

Automatiskt tar jag fyra stora steg och är framme vid dom. Harper har lagt sig mot Allisons bröstkorg och gråter mot henne.

"Shhh älskling, du behöver inte gråta." Jag stryker försiktigt med handen över Harpers lilla rygg. Hon är så himla liten.

När Harper lugnat sig så backar jag igen. Och ser att det nu är Allison som tittar på mig med en medlidande blick och tårar rinnandes ner för kinderna.

Jag går fram till henne igen innan jag kramar om henne och låter henne gråta ut på min axel.

"Förlåt, men jag kan inte." Hon backar ifrån mig och skakar på huvudet.

"Du hade rätten att få veta att du har en dotter, men hon kan inte vara en del av allt det här. Hon måste få en normal uppväxt, förlåt Noah." Och med det satt så vänder hon sig om och går iväg med Harper utan att se sig om och jag står kvar i chock.

Sa hon precis att jag inte får en del av min dotters uppväxt? Nej vi måste prata om det här.

ALLISONS PERSPEKTIV

Jag menade inte ett ord av det jag sa. Jag vill inget hellre än att han ska hjälpa mig att uppfostra Harper. Med det går inte. Jag vet att vi kommer prata om det här mer.

Jag saknar honom så otroligt mycket. Jag saknar att vakna upp jämte honom. Jag saknar att ha på mig hans kläder. Jag saknar att ligga med honom. Jag saknar hela han, med hela mitt hjärta.

Jag går och säger till Sarah att jag måste åka hem till dom med Harper för att hon börjar bli väldigt trött. Vi säger hejdå och jag åker hem till Sarah och Dylans hus.

När jag kommer fram så går jag in med Harper och badar henne innan jag sätter på henne en pyjamas och bäddar ner henne i den stora dubbelsängen som finns i gästrummet där vi är.

När Harper precis har somnat sp hör jag hur det ringer på dörren. Jag skyndar mig ner och öppnar. I samma sekund som dörren öppnar sig stormar Noah in.

"Den här diskussionen är inte slut." Plötsligt finns det inget mellanrum mellan bära läppar och vi möts i en krävande kyss. Gud vet vad jag har saknat honom.

Vi drar ifrån kyssen och tittar hungrigt på varandra.

"Vad är det du vill Allison, helt ärligt. Vad är det du vill?" Viskar han i mitt öra.

"Jag vill vara med dig. Jag vill vakna upp med dig, jag vill ha en familj med dig. Och jag vill att du aldrig släpper taget om mig." Jag drar snabbt efter andan och kan nästan känna hans stora flin.

"Aldrig igen." Viskar han till svars.

Sen går vi upp, vi bestämmer oss att han ska sova här inatt. Vi tar av oss nästan alla kläder och lägger oss i den stora dubbelsängen på var sin sida av Harper och kramar varandra försiktigt med Harper i mitten. Och strax efter det somnar vi båda.