One last touch

{Kapitel 70}

ALLISONS PERSPEKTIV
Exakt fyra månader och fem dagar senare...

Idag har den stora dagen kommit. Allt är planerat till punkten och det är bara några stycken som vet om vad som faktiskt kommer hända. Vi är i ett stort och vackert hus där både ceremonin och festen kommer vara. Vi kom hit för några timmar sen och just nu står jag här helt ensam med min vackra klänning på mig och allt fixat.

Min klänning är helt otrolig. Bättre än jag någonsin har föreställt mig ända sen jag var liten. Denna dagen skulle bli mitt livs bästa dag. Men den kan sluta hur som helst.

"Allison." hör jag hur Sarah ropar från hallen. Jag lyfter upp den vackra klänningen och går stabilt fram på mina höga, vita klackar.

"Det är dags snart!" ropar hon igen.

Jag kliver ut i korridoren och Sarah tappar med ens andan. Hon går fram till mig och ger mig en försiktigt kram.

"Du är så vacker gumman." viskar hon i mitt öra och kramar mig hårdare.

Vi går ner och jag hör redan på vägen hur alla gästerna är i trädgården framför huset i stolarna och pratar med varandra. Jag tjuvkikar och ser hur Noah står längst fram med Adrian vid hans sida.

Mina tärnor och Noahs bestmans är här med mig för att gå in efter mig.

Pianot står längst bak och pianisten vi har hyrt för just detta ögonblicket tittar mot mig för att få klartecken. Jag nickar till och då börjar han spela melodin som alla spelar på sina bröllop samtidigt som alla gästerna ställer sig upp.

Jag tar ett djupt andetag innan jag kliver ut från min lilla gömma vid sidan av dörren och visar mig för alla gästerna.

Steg för steg går jag långsamt framåt mot altaret och ser hur Noah blir helt tårögd när han tittar på mig. Till och med prästen bakom honom ser lite känslosam ut. När jag väl har kommit fram till Noah tar han mina händer och skrattar lätt till av lycka samtidigt som en tår rinner ner för hans öga och det samma gör jag.

Musiken tystnar och alla sätter sig ner igen. Prästen öppnar sin bok och börjar prata.

"Inför Guds ansikte är vi samlade till vigsel mellan er två, Noah Carter och Allison Jones. Vi är här för att be om Guds välsignelse över er och för att dela er glädje. Äktenskapet är en Guds gåva instiftat till samhällets bestånd, till människors hjälp och glädje, till inbördes stöd och fördjupad samhörighet i mörka och ljusa dagar. Att leva som man och hustru är att leva i förtroende och kärlek, att ta ansvar för varandra och hemmet, att tillsammans ta emot och fostra sina barn och att troget stå vid varandras sida." börjar prästen innan han tar några sekunders paus.

"Jesus sade: Skaparen gjorde från början människorna till man och kvinna. Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt." fortsätter han.

"Vill ni säga några bröllopslöften innan vi fortsätter?" frågar prästen. Shit, jag har inte planerat nått sånt. Men Noah nickar och torkar bort en till tår.

"Allison, du är mitt livs kärlek. Du är den saknade biten som gjorde mig hel. Och idag frågar ber jag dig att vara min fru. Min partner. Min styrka. För resten av våra liv. Jag lovar att vårat liv kommer vara fyllt med skratt och kärlek. Jag kommer vara lojal mot dig. Jag kommer att älska och beundra dig. Jag kommer hjälpa dig att uppnå dina drömmar. Jag kommer skratta med dig, och gråta med dig. Och jag kommer alltid se det bästa i dig. För dig, kommer jag vara den bästa versionen av mig själv och jag ser fram emot en evighet med dig vid min sida." säger Noah innan han torkar sina tårar och jag gör det samma.