One last touch

{Kapitel 69}

ALLISONS PERSPEKTIV

"När?" frågar Dylan när jag och Noah precis har berättat allt för hela gänget och spridit informationen.

"Vårt bröllop." svarar Noah och jag tittar på honom lite skamset, jag förstör en av dem dagarna som borde vara en av vår livs lyckligaste dag.

"Kommer ni klara av det?" frågar Dylan igen och Noah tittar på mig innan jag nickar till svars. Men kommer jag verkligen det? Tänk om något går fel?

"Jag måste få lite luft." säger jag innan jag snabbt lämnar rummet och springer ner för trapporna. Sarah är strax bakom mig och rätt som det är så ät vi utanför huset.

Jag drar in ett skakigt andetag innan jag känner hus Sarah lägger en hand på min axel, jag vänder mig mot henne och sekunden jag möter hennes blick så känner jag hur tårarna börjar rinna. Hon drar snabbt in mig i en kram och håller om mig hårt.

DYLANS PERSPEKTIV

"Är du okej?" frågar jag Noah efter att Sarah-inspirerade har lämnat rummet för att följa efter Allison. Han lutar sig mot sitt skrivbord innan han korsar armarna över bröstkorgen och suckar högt.

"Jag vet inte riktigt, vi riskerar mycket. Men det är bra att Allison berättade detta för oss annars hade det slutat med blodbad." svarar han och tittar ner på den gråa mattan som täcker den största delen av golvet inne på hans kontor.

"Man ser att det tar hårt på henne." säger jag och sätter mig ner i soffan som står en bit ifrån skrivbordet. Noah nickar instämmande och kollar ledsamt ner på golvet.

Man ser direkt på honom att han inte heller mår helt hundra. Det måste ta mycket på han att veta vad som kan hända på hans bröllop, hur många liv han sätter i fara, och att se Allison såhär förkrossad. 

Hade det varit Sarah så hade jag aldrig klarat av det. Hon betyder allt för mig, och lite till. Jag förstår att Allison betyder precis lika mycket för Noaks som Sarah gör för mig men ändå så kan jaga inte sätta mig in i deras perspektiv.

Och då kommer jag på något.

"När är bröllopet?" frågar jag Noah och han tittar förvirrat upp på mig innan han tänker lite.

"Om exakt fyra månader och fem dagar, hurså?" svarar han tillslut.

"Då har vi tid att planera." svarar jag och han tittar undrandes på mig.

SARAHS PERSPEKTIV

Jag hatar att se Allison såhär. Vi har varit bästa vänner så länge jag kan minnas, och vi har varit igenom precis allt tillsammans. Och jag har nog aldrig sätt henne såhär förkrossad. Vilket jag förstår att hon är.

Det kommer bli väldigt jobbigt, ingen vet precis vad som kommer att hända. Men många liv står på spel och vi riskerar mycket.

Jag kramar henne ännu hårdare och hon fortsätter att gråta i min famn. Den varma solen börjar långsamt gå ner och kvällen närmar sig.

Jag tänker på vad jag fick reda på igår. Jag sa till mig själv att inte berätta för någon men Allison verkar behöva lite bra nyheter.

"Gumman?" börjar jag och hon släpper kramen lite för att kolla upp på mig.

"Jag är gravid."