Vargens Skugga (Memory Lane)🇸🇪

8.

Fukten som stiger ur gatbrunnarna sveper in macken i spöklik dimma. Ett gäng punkarungar hänger utanför entrén, och halsar ur en flaska som skriker hembränt lång väg. Mörkret och diset förvrider deras ansikten till smådjävlar. Jack slänger åt mig plånboken och klättrar ur förarhytten.

- Pump 7, sedlarna ligger i myntfacket. Ta med en kaffe, ingen mjölk. Och köp nåt ätbart åt dig själv, kompis.

Efter två timmar i samma position känns lederna cementerade i fel läge. Jag häver mig ut genom dörren, och kängorna möter asfalten i en regnbåge av bensin och lortvatten. Skitungarna skränar åt mig när jag går förbi. Jag sväljer impulsen att svara. Människor är bräckliga, och de här idioterna har supit sönder omdömet. Det sista jag behöver är fulla människoyngel som begår självmord via mig.

En liten punkarkille lösgör sig från de andra. Han är helt klart den udda i gruppen. Sotigt smink rinner längs kinderna, och det vitbleka håret hänger stripigt ner till hans överjävligt magra axlar. Jeansen består mest av hål och trådar. Gissningsvis är han någonstans i min ålder.

- Du? Stora killen, vänta lite!

Jag fortsätter gå. Han springer efter och snubblar på sina egna fötter. Jag är nästan framme vid dörrarna när han hinner ikapp. Han sträcker sig fram, men släpper min arm när våra blickar möts.

- Aj då. Du, jag menade inget. Men jag måste fråga nåt. Nåt viktigt. Följ med en bit bort.

- Det kommer inte att gå som du vill, så försök inte ens.

- Jag tänker inte råna dig, säger han med ett flin. Så full är jag inte.

Han tittar hastigt över axeln, bort mot sina kompisar. De ser ut att invänta en föreställning. Jag börjar tappa det lilla tålamod jag har.

- Vad vill du?

Gatungen stryker håret bakom örat och glider närmare.

- Bara prata lite. Kanske kan jag göra nåt för dig.

- Skulle inte tro det.

Jag tränger mig förbi honom, men han tar mig i handen och går vid min sida genom skjutdörrarna. Blandningen av älva och skräckfilm tilltalar mig, så jag låter honom hålla kvar.

I kassan trycker han sig intill mig. Magra fingrar glider längs mitt lår. När han närmar sig fickan tar jag honom om handleden. Han piper till, och jag skakar på huvudet.

- Jag har inte råd att bli av med pengar som inte är mina.

Killen backar några steg, men dröjer kvar medan jag betalar för diesel och kaffe. Som en irriterande skugga blockerar han min väg när jag vänder mig om.

- Du. Jag tänkte inte sno din plånbok. Jag vill bara läsa din handflata.

Jag kan inte hålla tillbaka ett skratt.

- Säkert. Hur dum tror du att jag är?

- Det är sant. Jag kan se vad som ligger framför dig, om du betalar.

Skitungen pratar oavbrutet hela vägen ut genom dörrarna. Han småspringer för att hålla jämna steg och famlar efter min hand på nytt. Jag ignorerar honom och tar sikte på Jack, som väntar med ryggen mot lastbilen.

- Vänta, stora killen. Du är en varg, eller hur?

Jag fryser till mitt i steget. Punkarälvan kommer upp framför mig igen. Leendet är trevande, med en anstrykning av självgodhet. Han håller ut sin hand framför mig.

- Får jag?

- Jag har inga pengar, säger jag strävt. Och jag vet inte vad du pratar om.

- Jag förstår att du måste säga så. Men jag ser vad du är. Jag ser din... vad är det ni kallar det? Spiritus?