Vargens Skugga (Memory Lane)🇸🇪

16.

(Tack till lilla M för hjälp med "smeknamn".)

Genom bilfönstret ser skolan främmande ut. Den delen av livet håller på att suddas ut. Ännu mer overkligt är det att se Ruadhs ryggtavla försvinna in genom huvudentrén, omgiven av ungar som knappt når honom till armbågen. I handen håller han ett vitt kuvert med mitt sjukintyg för ytterligare ett par veckor framöver.

Craig rör på sin enorma kroppshydda. Han och Ruadh har det trångt bredvid varandra där framme, men att någon av dem skulle sitta i baksätet är uteslutet. Jag lägger upp benen och breder ut armarna över ryggstödet.

Tills fejden med Waltons är över är jag inte ensam om att ha husarrest. Flocken håller samman, inte ens Alfa ger sig ut på egen hand. Craig är livvakt. Jag är ett påhäng som vallas utanför husets fyra väggar för att inte förlora förståndet, men herregud vad jag är rastlös. I ett försök att låta obesvärad böjer jag mig fram mot Craig.

- Jag kommer strax. Min plånbok ligger kvar i uppehållsrummet.

Han vänder sig inte ens om.

- Nej.

- In och ut. Det går fort.

Han säger ingenting, och irritationen växer i mig.

- Du kan följa med och barnvakta mig.

- Du stannar här. Alfas order.

- Fem minuter?

Inget svar. Jävla maskin, har han någonsin tagit ett eget beslut?

- Frågar du Alfa innan du torkar arslet också?

Sakta vänder han sig om. Hans djupa röst vibrerar i bilen.

- Ett ord till, valp. Får jag höra?

Jag sjunker tillbaka mot sätet. Craig tror inte på andra chanser, och jag har tusen och en anledningar att hålla käft. På en vecka har blåmärkena gulnat, och knäet har läkt ihop hyfsat. Lite stel, men smärtan är så gott som borta. Fortfarande väntar jag på att Ruadh ska reda ut min rymning, på ett eller annat sätt. Alltså är det ett dåligt läge att provocera flockens arga varg.

Några ungar ur min parallellklass släntrar förbi parkeringen, bort mot den lokala mataffären. Möjligen heter den rödhårige Robert, de andras namn har fallit ur min hjärna. Råttan och Ögonbrynet? Ingen av dem ser åt mitt håll, och jag drar inte uppmärksamheten till mig. Hur skulle det kännas att vara en av dem, en av människorna? Har Robert också en kniv under madrassen?

Ögonbrynet stannar för att prata med en luffare som sitter hopkrupen utanför affären. En regnrock stor som ett tält täcker allt utom pappersmuggen på marken.

Jag stirrar på Craigs nacke. Känslan av att vara instängd äter sig in under huden. Luften börjar bli tung att andas. När kommer Ruadh tillbaka?

- Jag hissar ned fönstret. Ok?

Han skakar på huvudet. Jag kramar sönder en kvarglömd pantflaska för att inte stöna högt.

Borta vid affären lyfter Råttan pappersmuggen utom räckhåll för luffarens utsträckta händer. Robert sparkar en skur av grus över regnrocken. Den tunna gestalten snubblar upp, och mitt hjärta gör en bakåtvolt.

Stora ögon i ett alldeles för magert ansikte, smala axlar som höjs i vrede när hon skriker åt Råttan. Telepati eller trolleri spelar ingen roll. Det enda som betyder något är att Meera är här.