Vargens Skugga (Memory Lane)🇸🇪

24.

Min första tanke är att Meera ser ut som jag mår. Jag håller ut handen, men hon dröjer kvar på tröskeln. Blicken hon ger mig är så jävla skör. Ögonen är svullna, håret hänger i stripiga tovor. I varje rörelse verkar hon vänta sig att världen ska rasa omkring henne.

- Du borde sova, vargen.

Jag sätter mig upp, och gör en grimas när rörelsen får såren att strama.

- Säger vem?

- Säger alla som har nåt i hjärnan. Du kunde ha dött, Conor Hayes.

- Dubbelnamnar du mig, punkarunge? Kom hit, annars hämtar jag dig.

- Kan du ens stå på benen?

Med en axelryckning tar jag spjärn för att resa mig. Tydligen inser hon att jag är dum nog att försöka, för hon småspringer över rummet och hugger tag i min tröja.

- Är du inte klok? Ligg ned, annars skvallrar jag för din Alfavarg.

Jag fångar henne om midjan och drar ned henne över mig. Det känns ordentligt när hennes fyrtio kilo pressar mot såren.

- Skitsamma. Jag tror inte han spöar mig förrän såren har läkt.

Meera rullar av, och landar i madrassen mellan mig och väggen.

- Herregud, mumlar hon. Ibland är du en idiot, Conor. Har nån sagt det förut?

- Bara du.

Hon blänger till på mig, men ögonen är blanka av återhållen gråt.

- Varför, stora killen? Du skulle ju gå och lägga dig tidigt. Inget mer drama.

- Jag fick inte välja den här gången. Livet hände. Men jag är ok. Snart, i alla fall.

Meeras underläpp darrar till.

- Conor, du är jävligt långt ifrån ok.

- Skiftare, vännen. Jag läker snabbt. Vill du se?

Hon ryggar bakåt när jag drar upp tröjan. Från revbenskanten ned till höften är huden svartlila, som om någon droppat färg över mig. Torkat blod fjällar ned på madrassen, men där rovtänderna slet upp skinnet syns bara en rad mörka prickar. Skrovliga sårskorpor har redan börjat bildas över hålen.

Meeras ögon växer till dubbel storlek. För sent inser jag att synen inte har avsedd verkan. Jag rycker ned tröjan.

- Ledsen, muttrar jag strävt. Antar att det ser illa ut för en människa.

Hon fuktar sina bleka läppar.

- Jag har sett värre. Rätt mycket värre. Min mamma efter en helkväll var ingen vacker syn.

- Ledsen, säger jag igen, mjukare den här gången.

- Ingen fara. Förresten var hon en självisk idiot. Men du ska inte vara trasig. Inte min stora, varma varg. I min värld är du nästan osårbar. Jag vet, tillägger hon när mina ögonbryn far i taket. Jag är dum i huvudet som köper din föreställning. Men du kan vara väldigt övertygande.

- Trodde inte jag kunde lura dig. Vad hände med att jag är lätt att läsa?

Hennes ärrade hand glider in under min t-shirt.

- Inte alltid. Ibland vill jag bli lurad.

Frågande håller hon kvar min blick, tills jag drar upp tröjkanten igen. Nu ryggar hon inte tillbaka. Varsamt följer hon blåmärkenas vindlingar med fingertoppen, och sänder rysningar längs min kropp.