Vargens Skugga (Memory Lane)🇸🇪

13.

(Varnar för våld i det här kapitlet. Ingen feelgood-text.)

Nick Walton binder mig i baksätet med huvudet mellan knäna, och handlederna surrade om anklarna. Sedan gräver han fram en skiftnyckel och svänger den under min näsa.

     - Lektion i ödmjukhet, Hayes. Räkna högt.

     Jag knyter nävarna och blundar.

     Ett.

     Satans helvete, han menar allvar. Hur många kvar?

     På något sätt lyckas jag ta de första nio med någorlunda värdighet. Jag klänger mig fast vid förhoppningen att han ska sluta vid ett jämnt antal, så när slagen fortsätter förbi tio i samma monotona takt brister det för mig. Jag tappar räkningen och hyperventilerar tills huvudet snurrar. Rösten spricker sönder i okontrollerade skrik, men inte ens Waltons skratt tystar mig.

     Någon gång svävar jag iväg. Möjligen nitar han mig i bakhuvudet, eller så stänger kroppen av, för när jag blir medveten om omvärlden sitter han bakom ratten igen. Skiftnyckeln ligger i en blodpöl vid mina fötter. Ryggen och axlarna värker som fan, men jag tog mig igenom det. Jag lever.

     Ganska snart går smärtan i nacken och lederna över gränsen för vad jag kan hantera. Knäna mot bröstkorgen gör att jag andas som genom ett sugrör. Jag famlar efter något att vila i, något som räddar mig från att tigga om att sträcka ut kroppen. I en störtflod av motstridiga känslor dyker Ruadhs ögon upp för min näthinna. Inte den fristad jag hade väntat mig, men illusionen av Alfa får mig att kriga vidare.

     Jag börjar må illa där jag sitter med huvudet ned i bilmattan. Vad händer om jag spyr? Kanske kvävs jag, kanske slår han ihjäl mig för att jag skitar ned hans bil. Båda alternativen skulle göra slut på den här förbannade resan. Inte för att jag ser fram emot att bli Waltonflockens strykpojke, men snart har jag tillbringat hela mitt liv hopvikt med en stålvajer om halsen.

     Hundra år senare kör han in på en grusväg. Väglaget rycker och drar, vajern skär upp skinnet i nacken. Bilen bromsar och jag slår huvudet i sätet framför. Nick Walton lämnar mig där jag sitter. Minuterna går, tiden står stilla. Så öppnas dörren i en oreda av händer och röster. Någon surrar loss mig och sliter ut mig på en höstsumpig gräsmatta. Kroppen lyder inte, så jag blir liggande på sidan.

     Lukten av barrträd och visset gräs lugnar mig. Varför vet jag inte, men jag tar vad jag får och gräver ned fingrarna i jorden. Var i helvete är jag? Ledtrådarna är glesa, milt uttryckt. Tät skog omkring en igenvuxen trädgård. Resterna av en brunn och en jordkällare skymtar längre bort, och en fallfärdig lada i skogskanten. Ingen huvudbyggnad.

     Brottstycken av ett samtal skakar vett i mig. Över mig står Walton och Walton, sida vid sida i blå överdragskläder. Hur borta är jag, som beundrar utsikten utan att se de stygga vargarna som omringar mig? Nicks ögon lyser av något jag fan inte ens vill sätta ord på. Alec ser skeptisk ut. Han lutar sig närmare, och drar in luft mellan tänderna.

     - Vad har du gjort med honom? Jag vill inte få skit för att du slår ihjäl Kendricks gullgosse.

     - Han lärde sig att det gör ont att vara uppkäftig.

     Alec ser mig i ögonen för en sekund.

     - Har han ens fyllt femton?

     - Snorungen dör inte av lite rättvisa, svarar Nick och hugger tag i min t-shirt.

     Han släpar mig över gräset, bort till ladan. Där kastar han in mig i en hundbur, med intorkat blod på golvet. Jag kommer upp på knä och rycker i dörren. Nick skakar sakta på huvudet.