Vargens Skugga (Memory Lane)🇸🇪

14.

Någon gång under vargtimmen drar minilampan sitt sista andetag. Jag lägger händerna för ögonen, i ett försök att inbilla mig att mörkret bara finns i mitt huvud. Strax därefter öppnas dörren till ladan.

En ensam skugga kliver över tröskeln. Han bär en flämtande campinglykta i ena handen, och en flaska i den andra. Stegen över golvet är ojämna, han vinglar till och tar stöd mot en bjälke. När han kommer närmare slår stanken av alkohol emot mig.

- Vaken, Hayes?

Nick Walton sätter sig på knä intill buren, och rycker lite i gallerdörren. Ljuset från lyktan avslöjar ett färskt blåmärke över hans käke.

- Jag har en fråga till dig, säger han och rasar ned med armen mot burtaket. Du hatar mig, och det är ok. Du kan ställa dig i kö med de andra goda.

Han trycker läpparna mot gallret och viskar:

- Men du kanske passar bättre på min sida av staketet. Här kommer tiomiljonersfrågan. Njöt du av att slå sönder min lillebror?

Vätskan i flaskan skvalpar när han dricker tre djupa klunkar. Så dunkar han sig för pannan.

- Men vad fan tänker jag? Gästerna först.

I ett drag fyller han munnen och spottar ut innehållet över mig. Jag blundar och tiger. Nick dundrar näven i buren så att det sjunger i gallret. Sedan kör han ned handen innanför byxlinningen.

- Nog med småprat. Om du skulle ta och grina lite mer för mig?

- Dra åt helvete.

- Tänk på vad du säger, sötnos. Vi är ensamma nu. Bror min har tackat för sig och dragit hem.

Något måste ha synts på mitt ansikte eftersom Nick knäpper händerna och spärrar upp ögonen.

- Du tror väl inte att Alec bryr sig om någon annan? I så fall lär du bli besviken. Den fan tänker bara på sitt eget skinn.

Som en trollkarl sveper han upp campinglyktan mot mitt ansikte. Det plötsliga ljuset känns som ett spjut i huvudet. Han placerar lyktan på golvet, och vrider fundersamt på flaskan.

- Sanningens ögonblick, Hayes. Du är en arg liten valp, men jag är starkare än du. Hur långt måste jag köra upp den här innan du ber om nåd? Kan du ta hela?

Burdörren gnisslar till. Walton hugger tag i mina fötter, och jag krokar fingrarna om gallret. Sadistjäveln leker med mig, rycker mina ben fram och tillbaka. Jag håller emot tills metallen skär in i köttet. Så stannar han upp och flinar.

- Jag har en idé. Kryp ut, så får du kila hem till mamma när jag är klar med dig. Jag låter dig gå. Om du kan.

Sparken jag måttar missar grovt. Nick Walton svänger flaskan hårt mot mitt knä. Underbenet domnar bort, och i smärtchocken som följer lyckas han slita ut mig. Han vräker över mig på mage och landar tungt på min rygg. Luften går ur mig i en plågsam flämtning. Med överdrivna rörelser ställer han ned flaskan framför mig.

- Börjar du ångra att du inte kröp ut när du hade chansen?

Hans hand trevar över mig, längre ned. Innanför jeansen.

Jag stänger av Walton, stänger av hjärnan och låter kroppen ta över. På något sätt får jag in knäna under mig, skjuter upp ryggen och slungar honom bakåt. Full och jävlig flyger han som en sopsäck. Jag rycker tag i spritflaskan innan jag är uppe på fötter. Med all kraft jag har kvar svingar jag mot hans huvud. Sprit, splitter och blod sprutar som ett fyrverkeri över golvet.

Nick Walton skriker till och klöser över högerögat. I ljuset från lyktan pulserar ett djupt jack ut blod, slamsor och fan vet vad mer. En långsmal glasbit sticker ut ur ögonhålan. Hans ansikte är förvridet i chock och raseri.