Vargens Skugga (Memory Lane)🇸🇪

27.

Stirrandet fortsätter när jag kliver in genom dörrarna till Wolf's Cross High. Ingen möter min blick, dock. De söker sig samman, oron hänger i luften som ett annalkande åskväder. Vad de väntar sig av en ensam varg på okänt territorium begriper jag inte. Jag gissar att deras slutledningsförmåga går hand i hand med att flertalet delar blodsband på lite för nära håll.

Ödets ironi att mina egna släktrötter gräver rätt djupt här. Skitsamma. Ingen har påstått att jag är ett geni.

Skolan är klart mindre än jag är van vid. Uppehållsrummet är format som ett T, med en lång korridor och en kortare. Skåp kantar väggarna på ena sidan, fönster på andra. Smattret av regndroppar mot rutorna flyter ihop med vargungarnas rastlösa mumlande.

Ljudet av en bok som smäller i golvet får mig att snurra runt.

Meera står vid ett av skåpen längre ned i korridoren, med ett skrivhäfte i handen och det vitbleka håret i ett moln omkring ansiktet. Vid hennes fötter ligger en öppen pärm i ett hav av utspridda papper.

Min varg är en idiot. Att andas samma luft som Meera räcker för honom, men fan om jag tänker svälja att hon inte ens gav mig ett dra åt helvete. Medan jag går längs korridoren försöker jag hitta en ingång som inte är öppet anklagande. Det visar sig vara bortkastad tankemöda, eftersom Meera hivar boken och kastar sig över mig innan jag har hunnit öppna munnen.

Jag gör ett ljud någonstans mellan ett skratt och vad-fan, innan jag slänger armarna om henne och lyfter henne från golvet. Hon gömmer ansiktet i mitt hår.

- Hej, stora killen. Vill du leka?

- Gissa, morrar jag mot hennes hals och sänker ned henne, så att hon hamnar med ryggen mot skåpen. Du vill inte leka med mig nu, punkarunge. Missade du mina samtal?

Med händerna på var sida om hennes axlar lutar jag mig närmare. Hon rör min kind med fingertopparna, men jag tar henne om handleden.

- Börja prata. Vad har jag gjort för fel?

Varför säger hon ingenting? Jag gör ett huvudkast mot klungan av skiftarungar som står och blänger åt vårt håll.

- Har de gjort något? Eller Jack?

Meera lutar sig in mot mig och skakar på huvudet.

- Ingen har gjort något fel. Inte du, inte Jack. Inte de heller. Det är jag som är åt helvete.

Lättnaden är så stor att jag först inte registrerar de sista orden. Att behålla rustningen inför Meera är omöjligt, så jag trampar ned min stolthet bland hennes utströdda papper.

- Du måste ge mig en ledtråd här, punkarunge. Hjälp mig att fatta.

- Första gången missade jag samtalet, mumlar hon och gnuggar sig i ögonen. Sen satt jag med luren i handen och tummen över ditt nummer.

Mascarakladd följer med hennes fingertoppar i en båge över kinden. Rösten är trött och uppgiven när hon fortsätter:

- Jag ville svara, jag lovar. Men det gick inte. Jag kunde inte.

Jag letar efter logiken, men måste ge upp. Är det en människogrej, eller är jag bara trög? Om skitungarna från Wolf's Cross jävlades med henne, så hade jag löst problemet. Men här är jag vilse.

- Vill du bli av med mig? säger jag slutligen. Ut med det, jag kan ta det. Du är inte skyldig mig något.

Hennes axlar sjunker ihop.

- Förlåt, Conor. Du förtjänar bättre än att få min skit över dig. Jag vill vara hos dig, men min vridna hjärna bara väntar på ...

Hon hejdar sig, gungar från fot till fot som om hon försöker fly på stället. Jag håller henne stilla med en hand mot skuldran.

- Väntar på vad?

- Väntar på det här, mumlar hon. Väntar på att du ska lämna mig, att allt ska rasa. Alla tröttnar på mig, stora killen. Min egen jävla pappa tröttnade, och min mamma också. Fem fosterfamiljer tröttnade. Varför skulle Jack vara annorlunda? Eller du?

Orden drunknar i en torr snyftning. Jag vet inte om hon vill ha min tröst, men ensamheten äter upp henne inifrån. Så jag tar hennes ärrade näve och lägger den mot mitt hjärta. Fingrarna ser nästan genomskinliga ut.

- Knappast ditt fel att de är idioter. Du är min vän, hur vi än fortsätter. Visst, jag är ett jävla fuckup, så chansen är stor att du tröttnar först. Jag hänger kvar så länge jag får.

- Jag är Halloween året om, viskar hon hest. De flesta blir mörkrädda i mitt sällskap.

- Jag är en varg, punkarunge. Jag äger Halloween.

Hon skrattsnyftar och smyger lite närmare.

- Tack, stora killen. Ingen har brytt sig tillräckligt för att komma efter mig förut.

Jag böjer mig ned, så att våra ögon hamnar i jämnhöjd.

- Jag bryr mig. Mycket.

Hon ställer sig på tå och flätar in fingrarna i mitt hår. Hennes mjuka läppar möter mina, och kyssen är allt jag inte kan sätta ord på. Jag lägger armarna om hennes axlar och faller tillbaka med ryggen mot skåpen.

- Är vi ok, vännen? Eller ska jag hitta en parkbänk att sova på?

- Tror inte parkbänken är en bra idé, säger hon med en blick mot Wolf's Crossgänget. De gillar inte främlingar här. Men det kanske är annorlunda för dig.

Minnet av karlarna vid släpkärran blixtrar förbi, följt av Hank Jamesons loja småleende. Jag ruskar en gång på huvudet.

- Skulle inte sätta pengar på det.

Min punkarälva flinar till och höjer på ett ögonbryn.

- Jack har en långkörning. Han är inte tillbaka förrän efter midnatt. Följer du med hem?

- Du bestämmer.

Meera rafsar ihop papperna på golvet, och kastar in dem i skåpet.

- Jag vill, säger hon lite andlöst.

När vi kommer ut har ösregnet övergått i ett milt strilande. En blek solstråle skymtar genom de mörka molnen vid horisonten. Sida vid sida trampar vi genom vattenpölarna.

Hennes tunna hand verkar smälta ihop med min. Hur blev hon så viktig för mig? Hon är inte flock, och ändå är hon mer än så. Jag är inte direkt glad i tanken på att spendera delar av min framtid i Wolf's Cross, men å andra sidan har jag ingenting emot att komma hemifrån.

På något sätt löser vi det här.

Tillsammans.