Vargens Skugga (Memory Lane)🇸🇪

20.

Mörkret har lagt sig när Craig svänger in på Lunar Hotels parkering. Gatlampornas suddiga klot ser ut som enorma eldflugor i dimman. Min mor och Chevonne går i förväg mot entrén. Chevonne kramar sin kudde, jag och Craig bär väskorna. Min punkarälva går intill mig, med handen i min bakficka.

Ruadh skickade hit oss medan han och Winterson krigar ut fejden med Waltons. Vi är anonyma hela vägen fram till receptionen, tills min mor checkar in oss som familjen Smith. Jag vill inte vara respektlös mot henne, så jag håller käft. Men om Rob Waltons folk letar efter oss kan vi lika gärna sätta upp skyltar i entrén.

Meeras fingrar klämmer till i min ficka. Jag höjer på ögonbrynen, och hon sneglar på Craig. Han väntar vid disken med en väska i varje hand. Han ser ut att lyssna på min mor, men blicken vilar på mig. Jag vänder ryggen åt honom.

- Läser du Farbror Craig, vännen?

- Helst inte.

Tydligen vill hon inte utveckla ämnet. Min mor är färdig med sin föreställning i receptionen, så vi följer efter henne till hissarna. Fuktstanken i de trånga korridorerna bidrar till intrycket av en gammal färja.

Rum 328 och 329 skiljs åt av ett gemensamt badrum. Även om rumsfördelningen är väntad får jag en mental kalldusch när Craig håller upp dörren åt mig. Att sova ihop med honom kan bli ett minne för livet. Dubbelsängen skrattar mig rakt i ansiktet, så jag slänger min ryggsäck på golvet och rullar ihop ett av täckena.

- Antar att jag tar soffan?

Craig går in i badrummet utan att svara. Jag dumpar filten över soffans armstöd, och öppnar fönstret. Den fuktiga parkeringsplatsen bjuder på en utsikt som passar mitt humör.

Pappa Alfa borde vara framme vid Waltons gård nu, tillsammans med Cian, Rory, Morgan, Keegan och alla andra som riskerar livet för att avsluta vad jag påbörjade.

Plötsligt känns rummet för trångt. Jag går fram och tillbaka, medan väggarna tränger sig närmare. Badrumsdörren öppnas, och Craig kommer ut med telefonen i handen. Han ser uttryckslöst på mig tills jag sjunker ned på soffan och lutar armbågarna mot knäna.

- Orolig? frågar han, och stoppar luren i fickan.

När jag inte svarar nickar han åt fönstret.

- Winterson har en vakt på parkeringen, han håller uppsikt i natt. Och vi har oddsen på vår sida. Alfa och Ivan Winterson försöker i första hand få till en förhandling. Detta måste inte sluta i handgripligheter.

- Tror du på det själv?

- Just nu vet du lika mycket som jag. Jag hemlighåller ingenting, och du får höra allt jag hör. Mer kan jag inte lova dig.

- Och John Walton?

- Ingen vill se fler barnungar fara illa. Pojken går fri, liksom hans mor och alla som väljer att låta Rob Waltons handlingar stå för honom. Det budet har gått ut till samtliga i Waltons flock.

Jag lutar mig tillbaka mot ryggstödet.

- Hur kommer det sig att du leker livvakt igen? Drog du kortaste strået, eller har du förlorat ett vad?

- Flocken går före mina önskemål, säger han lugnt. Jag vet att det är svårt för dig att förstå, men jag gör vad jag måste. Även när det innebär att dela rum med dig.

- Beklagar.

Craig rör inte en min.

- Detsamma. Och på tal om det, så får du reglerna av mig nu. Du stannar här. En fot utanför dörren, och du kommer att känna av det länge efteråt. Oavsett anledning. Några frågor?