Jorvik

Del 11 Att vinna någons hjärta

Jag vaknar av att någon kastar en sten på mitt fönster.
-Va..?
Trött stiger jag upp och går mot fönstret, där jag ser Justin stå, där nere på marken. Jag bor tre våningar upp, så han nådde nog inte att knacka. Jag öppnar fönstret och ropar till honom:
-Justin vad vill du? Klockan är ju typ sju! Samtidigt som jag säger det så gäspar jag. Se så passande.
-Sofia, klockan är tio. Kliv upp nu och kom ner, jag har goda nyheter.
-Jag är redan uppe, gäspar jag trött och stänger fönstret.
-Frukost får du sen!

Jag går och lägger mig igen, jag tänker inte bry mig om någon dum främling (okej, jag vet att det var Justin, men ändå.).
Ett tag senare vaknar jag av att min mobil ringer.
Jag svarar och säger surt;
-VAD?!
-Sofia, vakna och kom ner nu. Jag har spännande nyheter!
Sedan la han på.

På två röda sekunder är jag uppe ur sängen och är påväg att klä på mig. Borsta tänderna struntar jag i, först iallafall. Sen kommer jag på att jag faktiskt ska träffa folk, och inte bara sitta och chilla hela dagen.

Efter tandborstningen så rusar jag ner för trapporna och ut.
-
-Sofia! Äntligen. Du kan väl åtminstone försöka att röra på dig när jag anstränger mig för att få upp en sten på ditt fönster?
-Ehm.. Förlåt, säger jag generat. Jag var bara.. Lite trött.
-Det kan inte varit så att du gick på grillfesten igår? Aja, till nyheterna! Jag har hittat gamla kärleksbrev mellan Justin och Caroline innan de blev tillsammans. Jag tror att om bara Gamle Jasper fick läsa dem så kommer han förstå hur stark deras kärlek faktiskt var.
-Åh tack! Säger jag lyckligt. Ska jag rida dit meddetsamma?
-Det är nog bäst.

Jag sätter iväg mot stallet och säger hej till Moonangel, vartefter jag hämtar träns, ingen sadel då jag känner för att rida barbacka i den varma solen idag.
-
Jag skrittar iväg mot Jaspers lilla hus, eller stuga kanske man ska kalla det. Undrar om han bor där, det där huset såg ju mer än fallfärdigt ut. Undrar vart Justin bor? Han är ganska så snygg... Nej gud!!! Sofia, vad tänger du med? Bannar jag mig själv.
Jag styr honom mot Jaspers hus med skänklarna, och fem minuter senare är vi nära. Jag kortar tyglarna och försöker se lite stoltare ut. Varför vet jag inte.

-Är det du igen?! Vad tror du att du håller på med!? Skriker Jasper när jag kommer in på hans tomt.
Okej Sofia. Andas. Tänk. Vad gör du ens här?
Jag skrittar fram till honom och ger honom breven jag haft i ena handen hela vägen hit. Sen ställer jag mig på en gräsplätt och låter Moonangel beta medan Jasper läser breven.
Kanske tre minuter senare är han klar. När han kollar upp på mig så ser jag att hans ögon är blanka.
-Vad.. Vad har jag gjort? Säger han hest och ynkligt. I tjugo år har jag anklagat hela Moorlandsläktet för att ha dödat min dotter, och nu förstår jag hur förtvivlad Justin har varit. Jag.. Jag förstår nu. Förlåt! Förlåt för allt jag gjort.. Ni ska få kistan med papperna. Jag.. Jag lovar. Ni ska också få rida fritt över min mark. Förlåt..
Jag vet inte vad jag ska säga, aldrig har jag sett någon så förtvivlad i hela mitt liv.
-Du.. Du behöver inte säga något, säger han som om han läst mina tankar. Här, ta den här nyckeln och rid till Fort Pinta. Där finns det en bank, och där ligger kistan.
-Fort Pinta?
-Har du inte hört talas om det? Det är en stad omringad av gula murar. Du kanske har sett det från moorlands strand? Följ bara vägen här bakom så kommer du dit.
-Okej. Och.. Tack. Tack så mycket.
Sen manade jag på Moonangel till kort galopp och styrde mot Fort Pinta.

•~•~•~•~•~•~•~•~•~•~•~•~•~•~•~•~•
En liten fråga:
Läser ni på dator, mobil eller surfplatta?