Tidsmästaren

1

Om Elias kunde resa tillbaka i tiden skulle han aldrig låta Bill rusa ut genom dörren.
  Precis innan Elias kommer fram till ytterdörren till gymnasiet hör han en mörk stämma bakom sig. "Ey! Ur vägen!" Han stannar upp för att vända sig om, men innan han ens hinner tänka blir han skyfflad åt sidan, får sin snapback avkastad och snart ser han hur Bill från tekniktrean springer förbi honom.
  "Se dig för!" Bill fortsätter ut ur dörren, utan att hålla upp den för Elias, mot parkeringen. Elias stannar vid dörröppningen och studerar den kraftigt byggda killen. Verkar som om Bill aldrig kan visa någon form av hänsyn för någon annan.
  Motorn till den grå, slitna bilen Bill hoppar in i startar. Svarta ångor sprutar från avgasröret och den rullar gnisslandes ut från parkeringsfickan.
  "Hur kan den skrothögen hålla ihop", frågar Elias sig själv när fordonet passerar honom. Han skakar på huvudet, tar upp kepsen och går ut.
  "Elias!" ropar en hes röst inifrån byggnaden. Snabbt fångar Elias dörren igen och håller den öppen. Nerför trapporna kommer Ian spingandes. Likt en Chihuahua tar han små, snabba steg på varje trappsteg ända till den öppna dörren.
  "Tjena! Vad är det?"
  Ian lyfter handen i en gest att han behöver andas innan. I sitt trötta, hukade tillstånd verkar Ian till och med kortare än vad han brukar. I normala fall är han bara en liten bit kortare än Lisa i Elias klass, förmodligen mest för sin dåliga kroppshållning.
  "Du... Du... Ha... Har du..."
  "Ian, chilla lite." Elias lägger en stödjande hand på hans axel. Många från Bills klass är riktiga rövhål, men inte Ian. Det är omöjligt att ogilla Ian. "Vad är det?"
  "Har du... Har du sett Bill?" får Ian tillslut ut och sträcker på sig. Han trycker upp glasögonen från nästippen. Elias lyfter på ögonbrynen åt frågan. Om det funnits en lista över folk som gillar Bill hade den varit kort och Ian är förmodligen den sista personen som skulle skriva upp sig på den. Ändå står han här och frågar efter sin klasskompis.
  "Ehh, ja. Han sprang precis förbi och körde hem." Ian grimaserar surt åt svaret. "Hurså?"
  "Katten!" Ian lutar sig mot väggen och glider ner på det smutsiga golvet. Elias hukar sig och placerar återigen en stöttande hand på Ians axel."Han tog mitt USB!".
  "Bill? Har han tagit ditt USB?" Det bubblar inom Elias när han hör det och han önskar att han stoppat Bill när han sprang förbi.
  Ian säger inget till Elias, utan nickar bara och reser sig upp.
  "Fan vilken idiot!"
  "Ja, det kan man lugnt säga. Du har i alla fall tur att slippa honom i allt utom matten." Ian borstar bort smuts från sina byxor. "Han sa han behövde hjälp med några uppgifter, men han hade inte tid att göra dem själv."
  "Men snacka med lärarna du ska lämna in till, säg att du redan gjort uppgifterna så han inte kan lämna in i dina uppgifter." Ian skakar på huvudet åt förslaget.
  "Jag har redan lämnat in uppgifterna och det vet han", suckar Ian surt och vrider bort blicken från Elias. Något i Ians sätt att prata är udda. För Elias verkar inte situationen lika illa som Ian får det att verka.
  "Fanns det något mer på USB?" Ian nickar.
  "Det fanns mer. Liksom mer än bara uppgifter. Liksom personliga saker jag inte vill ska komma ut. Och du fattar nog att Bill är den sista jag vill ska ha USB:et då."
  "Alltså fan ta honom!"
  "Instämmer helt." Ian tittar in i skolan igen. Elias kokar. På något sätt har Bill lyckats att till och med sjunka ännu lägre i hans ögon. "Aja... jag får väl strunta i att komma till skolan resten av den här terminen. Vi ses Elias." Ian klappar lätt Elias på axeln och går tillbaka uppför trapporna.
  "Hoppas han får något han förtjänar för detta, Ian!" ropar Elias efter Ian. Ett medhållande hummande ekar i trappuppgången innan han stänger ytterdörren och går hemåt.

Green Day sjunger i öronen på vägen hem. Med bandets hjälp kan Elias stänga ute ljudet från alla bilister som slutat jobba. Bilarna kör förbi honom i båda färdriktningarna, ändå möter han varken en enda cykel eller annan gångare.
  Uppslukad av musiken märker han inte mycket. Varken ungarna som tar ett dopp i sjön, trots septemberkylan, eller katten som äter en fågelunge fångar hans uppmärksamhet i mer än någon sekund. Helt uppe i sina egna tankar vandrar han vidare som ingenting.
  Det är först när Elias nästan är hemma han glömmer bort musiken. Något glittrar i ögonvrån och han vänder fokuset mot det. Ett blänkande halsband ligger i det våta gräset. Vanligtvis vet Elias om att aldrig ta upp saker han hittar på marken, men han kan inte hjälpa att plocka upp smycket.
  "Är... Är det äkta guld?" Elias kollar omkring sig. Ingen är närheten. Vem skulle kunna vara dum nog att tappa ett guldsmycke?
  Den millimetertjocka, gyllene kedjan är kall, men len, när den ligger mot handflatan. I kedjan sitter en berlock, som också verkar vara i guld. Berlocken består av två ringar, en stor och en liten, och ett timglas fast i mitten. Timglaset går att snurra på med hjälp av den inre ringen.
  Bara genom att hålla i det vackra halsbandet ställer sig håret på Elias armar. Det påminner lite om det magiska smycket från bokserien Harry Potter av JK Rowling. Smycket där kunde få tiden att spola tillbaka. Tänk om det också är en tidsmaskin i Elias hand. Om det gått att åka tillbaka vet Elias vad han hade gjort. Stoppat Bill från att springa förbi.
  "Hej!" skriker en ilsken röst. Elias dras ur tidsresedrömmarna och lyckas precis hoppa undan för den vindsnabba cyklisten. "Skitunge!"
  "Skitunge", imiterar Elias cyklisten samtidigt som han grimaserar. Han vänder tillbaka uppmärksamheten till smycket. Att resa i tiden kommer det inte få honom att göra, men om det är äkta guld kanske han kan få en hittelön. Människor med guldsmycken brukar ha pengar till godo.
  Halsbandet åker ner i framfickan och Elias rör sig hemåt igen.

"Hallå!" ropar Elias när han kliver in i huset. Genom hallen hörs ljudet av springande tassar och snart är en svartvit katt framme hos honom. "Hej, Jerome!" Elias ler medan han hänger av ytterkläderna. Liggandes på rygg väntar katten på att bli kliad.
  "Elias?" skriker en ljus röst från vardagsrummet.
  "Häng med kompis." Katten ställer sig snopet upp och Elias plockar upp honom i famnen. "Jag kan klia dig på vägen." Jerome spinner högt, märkbart nöjd över att bli kliad över sin vita hals.
  Samma ögonblick som Elias och Jerome går över tröskeln till vardagsrummet får han en mobil upptryckt i ansiktet.
  "Nå? Vilken tycker du?" Jessica swipear över mobilen och visar flera selfies. På alla bilder är hennes blonda hår uppsatt i en fläta och ligger ner över den vänstra axeln.
  "Tycker vadå?" Elias släpper ner Jerome. Katten börjar genast stryka sig mot Elias ben.
  "Vilken ska jag lägga upp på insta?" frågar Jessica, som om det självklart var det hon undrade. Elias suckar ljudligt åt frågan.
  "Förlåt, men Jess... Jag kunde inte bry mig mindre om vilken bild du delar. Dessutom ser alla typ likadana ut!" stönar Elias och vänder ryggen mot henne. Han går ut från vardagsrummet, fortfarande tätt följd av Jerome.
  "Men jag bryr mig!" Jessica följer efter. "Du vet att jag vill få Miles från trean på samhäll att gilla bilden!"
  Elias stannar upp innan sitt rum och suckar ännu hårdare än förra gången.
  "Återigen, jag kunde inte bry mig mindre", skrattar Elias och släpper in Jerome på sitt rum. "Dessutom raggar bara Miles på tjejer som är äldre. Han skulle aldrig få för sig att haffa en i ettan." Sista repliken får det att blixtra till i Jessicas blå ögon.
  "Fuck you!" Jessica räcker honom långfingret.
  "Älskar dig också!" vrålar Elias och smäller igen dörren. Uppe på de vita bokhyllorna sitter Jerome och viftar på svansen. "Tur för dig att du inte har några småsyskon ska jag säga. De är galna."
  Elias slänger av sin röda snapback och ställer sig framför spegeln. I det smutsiga glaset kan han se hur Jerome hoppar mellan hyllorna.
  "Jag måste fan klippa mig snart. Eller vad säger du kompis?" Elias drar fingrarna genom sitt oborstade, blonda hår. Precis som håret är resten av utseendet inget speciellt. Ögonen är blå, men inte som havet en solig sommardag. Mer som unken sjö på en gammal tavla som samlat damm i närmare hundra år. Smal, medellång och utan ens ett unikt födelsemärke på hela kroppen. Bara tråkigt, vanligt utseende.
  "Mjau-u", jamar Jerome från hyllorna och tvingar fram ett leende på Elias läppar. Jerome kan alltid få honom att dra på smilbanden oavsett hur dåliga tankar han har.
  "Tack." Elias plockar upp det guldiga smycket ur fickan. Dinglandes i spegeln studerar han det noggrannare.
  "Jag vet det är riktigt fult, men jag tycker faktiskt det är lite coolt." Elias hänger halsbandet över halsen. Spegelbilden av Jerome förbereder sig för att ta ett språng från hyllorna.
  Elias sänker blicken från katten och fokuserar på berlocken i spegeln. Han slickar runt läpparna och snurrar sakta på timglaset, men redan efter ett varv stannar han med en olustig känsla i magen. Något stämmer inte. Smycket ser fortfarande likadant ut, men allt känns annorlunda.
  Långsamt lyfter han blicken i spegeln och fryser till. Elias andning blir tyngre, precis som någon drog åt en snara runt halsen. Vad det än är han ser kan det inte vara sant. Han måste se i syne.
  I spegeln, nästan en meter upp i luften, svävar Jerome.

******************************
Om ni tyckte om första kapitlet och tycker boken verkar intressant får ni gärna gilla och kommentera :)