Tidsmästaren

20

"Du skulle ju tänka igenom det noga! Idioten kan ju inte gjort något korkat på fem minuter!" stönar Elias och springer det snabbaste han förmår ut från matsalen, tillbaka in i skolan och upp till våningen där samhällarna brukar ha sina lektioner. I förbi farten springer han förbi Jessica och hennes kryckor.
  Inte ens ett steg behövs ta efter trapporna för att se Maja.
  "Stopp!"
Maja vänder förvånat blicken mot trappuppgången.
  "Vad?" frågar hon och släpper taget om sitt blänkande smycke. Hon var precis på väg att starta tiden igen.
  Flåsandes går Elias framåt, hela tiden med blicken klistrad på henne.
  "Vad tror du att du håller på med?" Elias drar runt armen i en halvcirkel framför sig. I rörelsens början riktas handen mot en soffa där de flesta av Majas klasskamrater sitter, bland annat Bella, följt av Maja och till sist till en pojke med krulligt hår, som Elias antar är Liam. Förutom Maja är det bara Liam som står upp.
  Skillnaden mellan Maja och Liam, utöver hennes märkbart irriterade ansiktsuttryck, är att hennes byxor sitter som de ska, medan hans jeans ligger i en hög runt anklarna.
  "Du sa ju att jag kunde göra något om han betedde sig illa." Maja slår uppretat ut armarna. På samma irriterande vis slänger Elias ut armarna och pekar mot den byxlösa killen bredvid.
  "Jag sa också du skulle tänka igenom det nog! Och jag sa aldrig du skulle strippa ner honom!" Han rör händerna upp och ner, från Liams höfter till marken.
  "Men du hörde inte hur han höll på nyss!"
  "Jag bryr mig inte vad han sa! Det jag bryr mig om är ifall du glömt våra regler? Vi använder inte smycket för att straffa folk, vi använder det för att hjälpa dem som blir utsatta", säger Elias med pekfingret höjt mot Maja. "Dessutom ska vi..."
  "...Vi inte lämna några spår efter oss om det går", avslutar hon meningen. "Jo tack! Det har du sagt klart och tydligt." En pust lämnar henne när hon säger de sista orden för att poängtera hur less hon blivit på reglerna.
  "Exakt och du tror inte detta lämnar spår? Att halva klassen, plus alla där borta, ser att Liam magisktsnabbt börjat klä av sig!? Det är flera vittnen" Elias pekar mot gänget elever i andra sidan rummet.
  "Du lämnar spår och vittnen hela tiden. Du lämnade vid banken, vid Ians hopp och säkert hur många fler ställen som helst!" skriker Maja. "Du påstår det är okej när du gör det, men varför gäller det bara dig och inte mig!?"
  "Skillnaden är att de gångerna kunde jag inte göra något åt det!"
  "Du kunde låtit dem dö? Tänkte du det någon gång? Då hade du sluppit riskera att avslöja oss." Med armarna i kors vänder hon ryggen till. Hela kroppen skakar när hon går mot klasskamraterna i soffan.
  "Du vet att det inte är något alternativ."
  "Du tycker inte det, men har du tänkt om Ian ville dö?" frågar Maja, vägrandes att vända tillbaka blicken.
  "Tro mig. Jag tänkte på det", svarar Elias och minns tillbaka till vinterns första snödag. Dagen då han använde sitt smycke igen. Dagen då Ian tog klivet ut från köpcentrumets tak och mot vad han trodde var en säker död.
  "Men kan du verkligen påstå att det du gör är för att hjälpa honom när du motverkar det han vill göra?"
  "Jag visste inte vad han ville där och då, men jag vet att folk skulle..."
  "Ska du verkligen bry dig om vad andra tänker? Är det inte vad han, Ian som mådde så dåligt att han ville dö, som fokuset bör ligga på?" Maja snurrar runt. Hon slår ut armarna och går tillbaka till Elias, nära nog för att han ska känna kycklingsgrytsdoften i hennes andedräkt. Trots att hela överkroppen rycker går hon med lätta steg.
  "Du var inte där." Elias stegar tillbaka.
  "Nej, det var jag inte. Men det du just nu gör är att påstå att det är okej att straffa personen som lider. Jag vet inte vad du tycker, men jag anser det vara lite mot reglerna du sagt. Håller du inte med?" Hon trycker fingret mot Elias bröstkorg. "Om jag startar tiden nu kommer det bara finnas en som mår dåligt för vad jag gjort. Liam. Ingen annan. Inte Bella, inte någon annan i klassen, inte någon som det faktiskt är synd om."
  "Jag har aldrig menat att såra någon. Allt jag gjort har varit för att rädda folk från att skadas. Om det är från de själva eller någon utomstående spelar ingen roll", säger Elias och lägger en handen på Majas axel. Han kramar om tyget och tittar på den avklädda Liam. "Påstår du att du verkligen gör det här för Bella och de andras skull? För mig ser det ut som du bara vill hämnas på honom."
  "Varför spelar det ens någon roll? Du kanske tycker det är fel att straffa folk, men jag behöver ju inte tycka samma sak som dig!" Elias backar när Maja höjer rösten ytterligare. Tjejen han lyckades få att följa reglerna i december syns inte längre i de gröna ögonen."Jag kanske tycker en skitstövel förtjänar att förnedras! Jag kanske tycker en våldtäktsman ska ha pungen krossad! Varför ska jag följa blint dina regler när jag tycker de är bullshit oftare än inte?"
  "Du vet varför. Det är inte vårt jobb att straffa folk." Elias saknar säkerhet i rösten.
  "Fast vem har sagt att just det är vårt jobb? Liksom det är du som hittat på reglerna eller hur? Enda anledningen att vi måste rädda katter och ungar, men inte skada idioter är för du sagt det. Ingen annan anledning. Vårt jobb är det vi vill att det ska vara." Maja viftar med handen. "Vi har fått krafter som ingen annan fått. Varför inte utnyttja dem maximalt?"
  "Men det är ju som att säga bara för Superman kan döda alla skurkar borde han göra det."
  "Och du påstår att det hade varit korkat? Tar vi bort alla onda blir världen bättre. Så enkelt är det."
  "Då är vi inte bättre än de du menar vi ska ta bort."
  "Du påstår att om jag skadar en pedofil så är jag lika dålig som honom? Jag är en lika hemsk människa som en man som antastat barn? Lika hemsk som en massmördare? Eller en våldtäktsman? Då kan jag berätta att våra åsikter skiljer lite." Maja går till soffan. Med armarna i kors sätter hon sig bredvid Bella.
  "Du vet att jag inte tycker det", stönar Elias och hukar sig bredvid Liam.
  "Det var så du sa dock, med du får avgöra. Antingen drar du upp hans byxor eller väljer du att straffa någon som förtjänar det." Maja vevar handen mot Liams skrev.
  "Du vet vad jag väljer."
  "Fucking fegis", stönar Maja under andan. Elias låtsas inte höra orden medan Liams byxor dras upp igen.
  "Är det okej för dig? Att vi inte straffar honom?" frågar Elias. Han klarar inte av att gå tillbaka till matsalen innan han vet säkert att Maja återigen är på hans sida. Vad hon skulle ställa till med om hon är arg är något Elias helst undviker att tänka på.
  "Jag verkar inte ha något val, eller hur? Vad jag än tycker är rätt bestämmer du bara att det är fel."
  "Det är inte så jag menar."
  "Nej, men du beter dig som det. Du kör över vad jag tycker som om du inte vill vara partners. Du vill ha mig som en assistent. Inte mer."
  "Du, Maja. Det är inte...". Elias stoppar sig själv. När han låtsas tveka på sitt snack vänder Maja tillbaka blicken mot honom. "Okej. Jag förstår vad du menar. Kanske har jag velat fortsätta köra på samma vis som innan du fick ditt smycke och det var inte rätt." Majas ögonbrynen reser sig frågandes. Perfekt.
  "Okej, men vad tycker du nu då? Tycker du att vi ska dra ner hans byxor igen?"
  Elias låtsas tveka. Innerst inne vet han vad han ska säga innan hon sagt punkt.
  "Jag, tycker inte det", svarar Elias med en fejkad tveksamhet i rösten. En hård suck kommer från Maja när hon får förslaget nerkört ännu en gång. "Men det är för jag inte tycker han här är värd det. Ska vi riskera att lämna spår om våra krafter ska det inte vara för någon omogen, finnig killen är jobbig. Det ska faktiskt vara någon som borde straffas." Förvånat öppnar Maja upp ögonen helt. Leendet hon brukade bära kommer tillbaka.
  "Så vi möts halvvägs? Det kan jag leva med." Maja hoppar upp från soffan och ger honom en kram.
  "Bra, då är vi på samma sida. Om du ska straffa någon måste hen förtjäna det på riktigt", förtydligar Elias.
  "Ja, jag förstår."
  "Bra."
  "Yes, men ska du dra dig tillbaka till matsalen? Jag startar tiden om fem minuter eller något." Elias är inte säker, men något i rösten gör att han tror han fått henne tillbaka till sin sida.
  "Jo, det är väl lika bra. Jag tror vi förstått varandra, men är det något annat så pratar vi med varandra om det. Okej?" tydliggör Elias. Maja nickar. "Bra. Förresten, Jess tror förmodligen att det är något mellan dig och med. Bli inte förvånad om hon bitchblickar dig".
  "Brukar hon ändå göra. Det är lugnt, men har inte du och Siv något?"
  "Vad får dig att tro det?"
  "Jag vet inte, bara trott det för hon och din syster pratar mycket om dig."
  "Okej... Men jag sticker väl tillbaka då. Räkna till trehundra och starta sen tiden", säger Elias och joggar iväg från sofforna. Egentligen hade han velat fråga vad Maja hört från Siv, men det hade varit en för stor risk. Hon är redan på gränsen att sluta lyssna på honom och då hjälper det inte att prata om en tjej hon ogillar.
  Trots att tankarna främst är på Siv under joggingturen mot matsalen finns det en underliggande lustighet i magen som hugger sig kvar. En lustighet om vad Maja nyss fick honom att gå med på. Att straffa folk är emot reglerna, men om han inte tillåter henne att göra det vet han inte vad hon tar sig till, speciellt inte när han är för långt bort för att märka om tiden stannar. Hur långt är hon egentligen villig att gå för att straffa någon och vad blir straffet?