Tidsmästaren

21

"Jag tryckte ju på den jävla knappen!" Chris slänger kontrollen ilsket på soffpuffen framför sig. Det är tredje målet han släpper in mot Elias under deras pågående Fifamatch.
  "Chilla lite. Jag kan inte hjälpa du suger." Elias plockar upp kontrollen. Irriterat tar Chris emot den.
  "Käften! Är ju tydligen något fel på spelet." Chris gör avspark, men släpper snart in ett nytt mål. "Fan!"
  "Inte lätt att vara sämst", skämtar Elias och lutar sig bakåt i soffan.
  "Men det är ju ditt fel."
  "Mitt fel?"
  "Ja, ditt fel. Om inte du gjort Lisa förbannad hade jag inte varit den som förlorat med fyra noll efter en halvlek."
  "Sen när har hon någonsin velat spela en match mot oss?" frågar Elias och tänker på Lisa. Det är söndag idag. Sex dagar har gått sedan hon slutade pratade med dem. Skolveckan har varit relativt händelsefri för Elias efter han hindrade Maja att förlöjliga Liam, men ändå har det varit tufft. Ångesten och osäkerheten vad Maja faktiskt är kapabel till har varit som ett myggbett som vägrar försvinna. Alltid där och kliar. Även om han inte bråkat med Lisa hade Elias inte kunnat öppna sig för henne gällande smycket och tidskrafterna, men om han vetat att hon var på hans sida hade situationen inte känts lika tung.
  "Aldrig, men jag hade lätt varit bättre än henne. Du kan inte säga emot det." Chris slår honom i magen. "Kom igen sätt dig upp så jag kan vända den här matchen."
  "Som du vill." Elias hoppar fram till soffans kant. Med stadigt grepp om kontrollen väntar han på att Chris ska göra avspark, men inget händer på skärmen. Inte ens spelarna rör sig. "Eehm... Ska du inte spela eller?" frågar han hoppandes få ett svar, men inser redan vad som hänt. Han vänder sig om och ser det förväntade. Likt en sten sitter Chris orörligt i soffan.
  Utan att hinna tänka släpper Elias kontrollen och rusar mot närmsta fönstret. Var är Maja någonstans? Oavsett i vilken riktning han kollar syns hon inte. Hon måste vara i närheten, men vad händer om hon går för långt bort från honom? Stannar tiden för honom då också? Berättade Fröken Ur det?
  Det går inte att chansa vad som kommer hända. Det enda att göra är att springa ut från rummet, nerför trapporna och ut genom ytterdörren
  Väl ute vrider Elias frenetiskt på huvudet åt alla riktningar. I de snabba rörelserna missar han nästan det röda, blänkande håret som dansar cirka femtio meter bort. Maja rör sig iväg från honom.
  "Vart är du på väg?" frågar Elias under andan samtidigt som han försiktigt stänger dörren till Chris hus.
  Han rör sig med snabba, och omtänksamma, steg för att inte hamna efter henne. Vägen de går är både lång och knepig. Flera kvarter och två mindre skogsrutter tar de sig igenom innan Maja till sist stannar framför ett gammalt vitt hus. Byggnaden kan inte sköts väl de sista fem, tio åren då väggarna börjat bli gröna, likt mögel, på vissa kanter.
  Han studerar henne på säkert avstånd medan hon går och kikar in genom husets olika fönster. Vad är det hon försöker hitta? Och vems är huset?
  Efter att alla fönster kollats in genom är det dags för Maja att ta stegen in i huset och lämna Elias med snön utomhus. Han står blixtstilla, vad han anser vara, en lång tid innan han vågar smyga fram till huset och ett av fönstren Maja nyss stod vid.
  "Var är du någonstans?" frågar Elias sig själv när han kollar in i det nästan tomma vardagsrummet. Det enda som finns i rummet är en gammal teve, som stoppats under ett avsnitt av Vänner, en träfåtölj, som inte kan varit modern det senaste halvseklet, och en gråhårig gubbe, som måste vara lika gammal som fåtöljen. Varför känner Elias igen mannen? Var har han sett honom innan? Har de träffats i köpcentret? På fotbollsplanen? I skolan?
  Innan Elias hinner minnas när han träffat gubben kommer Maja in i rummet. Vad är hon på väg att göra? Allt verkar vara som vanlig när hon går mot mannen, men sen upptäcker Elias hennes händer. De är båda överdragna med gula gummihandskar och när ljuset från lamporna träffar rätt glänser bladet från en kniv i den högra handen. Som om han inte haft sitt smycke fryser Elias när han inser vad hon är på väg att göra.
  "Då ska vi bara se till att detta ser verkligt ut", säger Maja högt nog för att Elias ska höra henne genom fönstret.
  Hon ska verkligen göra det.
  Maja lyfter upp mannens arm från handstödet och tar ett stadigt grepp om handleden. Mjukt masserar hon underarmen med knivens handtag, sökandes efter artärerna gömda under huden.
  Ett snabbt hugg och knivbladet gräver sig in i köttet. Maja får kämpa samtidigt som hon håller hårt om skaftet för att få ner bladet till mannens hand.
  Han ser inte hur armen blivit, men när den tidigare blänkande kniven dras ut och den röda färgen går upp till gummihandskarna behöver inte Elias längre tveka vad Maja precis gjort.
  Försiktigt lägger Maja den uppskurna armen tillbaka på stödet och lyfter den andra. Ytterligare en kvick rörelse med köksredskapet och den andra lemmen är penetrerad.
  "För helvete!" Elias frigör sig från sin stelhet. Med de snabbaste stegen han förmår rusar Elias runt huskrönet och in genom husdörren mot Maja. "Stopp!" skriker han i samma ögonblick som han kommer in i vardagsrummet.
  "Elias?!" Maja tittar oförstående på honom, med mannens arm i ena handen och kniven i andra, vars blad fortfarande är intryckt i handleden.
  Nervöst sväljer Elias och låter blicken vandra ner från hennes ilskna ögon mot den sittande mannen. Stora, djupa skåror ringlar sig över båda underarmarna. Utstickande hudflickar och större ojämnheter avslöjar hur Maja måste kämpat för att öppna upp armarna. Trots att tiden står stilla och blodet inte kan pumpa ut från ådrorna är den klibbiga, röda kroppsvätskan utsmetad från bicepsen ner till fingertopparna. Endast den första av mannens händer är fortfarande ren från blodet.
  "Maja. Vad. I. Helvete. Gör du?" Elias försöker inte ens låta modig. Vad han än säger kommer det kräva alla krafter bara att få fram orden.
  "Vad ser det ut som?" Maja tar ett hårdare tag om mannens hand och rycker ut kniven, som lämnar med ett slafsigt ljud likt när någon smaskar. Färskt blod flyger ut och träffar både gubbens och hennes kläder.
  "Det ser ut som du försöker få det att se ut som om mannen tar självmord", säger Elias och tar ett försiktigt steg fram.
  "Begå", rättar Maja och snurrar runt. Hon riktar kniven, Elias är osäker om det är medvetet, mot honom och små droppar blod prickar hans byxor. Snabbt hoppar han tillbaka till stället han stod på innan sitt steg. "Jag får det att se ut som om Pär begår självmord. Eller att han tar sitt liv."
  "Jag bryr mig inte om grammatik just nu!" Han lyfter upp händerna i en signal att hon ska lugna sig och pekar mot det blodiga köksredskapet.
  "Oj, sorry. Haha, var inte meningen att hota dig", skrattar Maja och sänker kniven. Några röda droppar rinner av bladet och träffar golvet.
  "Maja, vad håller du på med? Varför vill du att det ska se ut som han tagit sitt liv?" Elias sväljer nervöst, fortfarande utan att våga sänka händerna.
  "Är det inte uppenbart?"
  Maja har tappat det helt. Är hon helt från vettet? Hur ska han förstå varför hon bestämt sig för att döda mannen?
  "Nej! Nej, det är det inte! Varför!?" Elias pressar händerna mot huvudet.
  "Men det borde det vara i alla fall. Det var trots allt du som sa att jag skulle göra det", säger Maja. Elias gapar åt påståendet.
  "När har jag någonsin bett dig mörda någon? Är det inte exakt sådant här jag hela tiden varit emot?!" Elias flaxar med sina armar. Adrenalinet i honom får blodådrorna i armarna att sticka ut. Han vet inte om han är rädd, arg eller något helt annat just nu. Det enda han vet är att situationen är helt bisarr.
  "Kanske inte bett ordagrant, men du vet vad du brukar säga..." Maja tar små steg mot honom, som i sin tur tar lika många bakåt." ... Jag ska inte använda mitt smycke till saker som kan riskera att lämna spår. Pär är ensam hemma och ingen skulle bli förvånad om han en dag tagit sitt liv. Det är perfekt." När Maja berättar om planen uppenbarar sig hennes vanliga leende, som i dess nuvarande kontext får blodet i Elias armar att isa.
  "Det handlar om när du räddar folk!"
  "Och det påstår du inte att jag gör nu?"
  "Nej! Det enda du gör är att mörda han här..."
  "Pär. Du verkar inte riktigt veta vem det är som sitter bakom mig, eller hur?" Maja vänder sig om och går tillbaka till träfåtöljen. "Den här mannen, Pär Chrisson, förstår du, är ingen vanlig människa." Hon låter knivens blodiga spets tryckas mot Pärs kind. Namnet, Pär Chrisson, är bekant för Elias, men han vet inte varifrån.
  "Spelar ingen roll om han inte är vanlig. Vi ska inte mörda honom i alla fall!" Elias försöker gå framåt, men stannar samtidigt som Maja gör en snabbhandledsrörelse och riktar kniven mot honom.
  "Men du sa faktiskt att vi kunde straffa dem som förtjänade det. Om någon förtjänar att straffas är det den här mannen!" Maja ritar cirklar i luften med knivbladet.
  "Maja. Lägg ner kniven." Elias lyfter upp handflatan mot henne. Trots hans försök att låta stabil darrar rösten.
  "Nej, för jag vet vad du vill göra och det kommer inte ske", svarar Maja och stirrar bestämt på Elias. Varsamt placerar hon knivspetsen på Pärs kind igen. Hon är noggrann att inte trycka den genom köttet. "Jag vet att du inte vill att jag ska döda Pär, men sanningen är att jag gör samhället en tjänst. Han förtjänar att straffas och jag räddar förmodligen fler än du kan tro genom att göra detta."
  "Du har fortfarande inte förklarat varför han förtjänar det eller hur du räddar någon genom att skära upp hans handleder!"
  "Läste du i tidningarna för någon månad sen? Om en viss man som jobbade på dagis och var anklagad för att ha förgripit sig på barnen? Han blev friad från anklagelserna nu i veckan, men som tur är finns det folk som tror på karma. Om du söker lite på nätet hittar du snart de här människorna och får då reda på vem dagisläraren är. Kan du gissa vem det är?" Maja trycker kniven hårdare mot kinden. "Tycker du fortfarande att det jag gör är fel?"
  "Du vet att jag inte anser det vårt jobb att..."
  "Döma någon! Jo, jag vet!" I sitt rop pressar Maja av misstag in knivklingan genom kinden och in i Pärs tunga. Hon drar ut den snabbt och blodet stänker uppför gummihandsken och på hennes arm. En stor, tydlig skåra lämnas kvar som minne från bladet i sidan av ansiktet. "Fuck!"
  Maja vänder sig åt Elias håll och, med kniven riktad mot honom, går framåt.
  "Maja, lugna dig." Elias staplar bakåt.
  "Jag tycker inte du är i en situation att säga åt mig vad jag ska göra. Faktiskt tycker jag det känns tvärtom. Som om du bör lyssna på mig!" De normalt glada ögonen och leendet över Majas ansikte syns inte längre. De är ersatta av ett ilsket, blodstänkt uttryck. "Du anser inte det vara vårt jobb att döma någon. Men vad händer om systemet gjort fel? Om det låtit en man som förstört flera barns liv vandra fritt? Ska jag då inte få rätta till det felet?"
  "Om de låtit honom gå hade de inte tillräckligt med bevis kanske", säger Elias samtidigt som han snubblar in i väggen. Blixtstilla står han pressad mot gipsväggen medan Maja kommer närmre och närmre.
  "Bevis? Det fanns massor av bevis, men om du inte insett det finns det flera sätt att slippa sitt straff i vårt land. Pär där borta lyckades hitta ett kryphål och nu är han fri. Är det rätt?" Maja lägger sin fria hand mot Elias bröst. Långsamt för hon ner den mot hans mage och ett blodigt spår lämnas på koftan.
  "Men tänk på det här. Du förstår att du själv blir en mördare", säger Elias och sväljer nervöst. Majas trötta blick säger mer än nog vad hon tycker om svaret.
  "Börja inte med det där igen är du snäll. Om jag så skulle tortera honom hade jag inte gjort något som han inte förtjänat. Jag gör samhället en tjänst, bara inte på det viset vårt system vill. Se det som om jag vore en ängel med en hagelbössa", säger Maja. "Men jag tror du faktiskt hjälpt mig inse en sak nu. Vårt samarbete fungerar inte längre."
  "Vad menar du?" frågar Elias, rädd att få höra att han tolkat Majas ord rätt.
  "Du och jag verkar tycka för olika vad som är rätt eller fel och du har gjort det tydligt att du inte vill anpassa dig till mina idéer."
  "Du menar du följt mina regler? Är inte att mörda honom ganska långt..." Elias slutar prata när den vassa kniven placerar ett par centimeter från hans ögon.
  "Jag tror det är bäst för dig att gå nu. Jag ska fixa så polisen tror det är självmord och du ska gå tillbaka till vad du nu gjorde innan du kom hit", säger Maja och stegar bakåt, fortfarande med kniven i Elias ögonhöjd.
  "Maja..."
  "Om jag var du hade jag lyssnat på mig. Om jag ber dig att gå, då går du! Det vore synd om något hände Jessica." Elias vill svara, men har inget att säga när knivens spets stirrar honom i ögonen.
  "Okej. Jag går väl." Elias smyger ut från rummet, men hinner inte ens till ytterdörren innan Maja höjer rösten igen.
  "Förresten, försök inte med att komma tillbaka hit när du gått. Du kommer inte kunna rädda Pär och om folk ser dig på brottsplatsen ser det nog inte särskilt bra ut för dig heller." Elias fattar vinken och går ut genom dörren utan att svara.
  Han vandrar utan att se sig om mot Chris hus igen. På vägen spyr han två gånger innan han till sist är framme. Den blodiga koftan läggs i en hög bredvid dem, det är lättare att förklara hur den trollades av honom än hur den blev röd. Sedan sätter Elias sig i soffan.
  Stilla och tyst sitter han bredvid Chris. Han vet inte hur lång tid det tar innan Maja startar tiden igen, men det känns som en evighet för honom. Under hela ljudlösheten kan han bara tänka på en person. Den enda personen, eller varelsen, som kan hjälpa honom stoppa Maja.