Tidsmästaren

17

Återigen står Elias utanför Ians hus. Det har gått två dagar sedan förra gången han försökte besöka honom. Det är konstigt, men det känns både som om det gått längre och kortare tid än fyrtioåtta timmar. Han har knappt hunnit tänka på Ian under letande efter den nya bäraren, men nu när Maja visat sig har han inte någon mer ursäkt för att skjuta upp detta, och det är inte tungt när han går mot huset. Detta är bara en sak han måste göra. Som han vill göra.
  Elias ringer på dörrklockan och väntar. En av bilarna står på uppfarten så någon av Ians föräldrar måste vara hemma. Han gungar på stället och kollar ut över tomten. Snön må vara slask idag, men annars är den som orörd. Endast där bilarna brukar stå och från dem till ytterdörren finns fotspår. En snöskyffel står intill garaget, men även den är täckt av halvsmält snö.
  Dörren öppnas och Elias hoppar till.
  "Ååh, Elias", säger Ians mamma. "Vad trevligt att se dig. Din mamma sa att du nog skulle komma."
  "Yes... Jo... Jag känner väl att jag vill besöka Ian... Efter allt som hänt och så..."
  "Det är väldigt snällt av dig." Hon visar med armen att han ska gå in. Elias tar av sig ytterkläderna och tittar omkring i hallen. "Han är på ovanvåningen. I sitt rum."
  "Okej. Jag går dir..." Elias stannar upp när Ians mamma lägger handen på hans axel.
  "Jag vet att du ändå skulle vara det, men var försiktig med vad du säger till honom. De sa att det skulle vara bra om han fick se sina vänner igen, men ta inte upp något om du vet vad. Det har varit en jobbig period för honom, för oss alla, och jag tror verkligen det hade varit bäst om han fått en stund där han slipper tänka på allt det där." Hennes ögon blänker medan hon pratar och under dem hänger mörka påsar.
  "Självklart", svarar Elias. Ians mamma ler och går in i huset. Han följer efter henne.
  Trappan till ovanvåningen är i köket och hela rummet är ostädat. Golvet är täckt med damm, hårstrån, smuts, smulor och massor andra saker en enkel dammsugning hade fått upp. Även köksbordet är stökigt. Bordshalvan längst bort kan inte Elias se. Den är täckt av böcker, pärmar, papper och brev. Den andra halvan är slarvigt avtorkad med smular och fläckar som fortfarande är kvar efter den senaste måltiden och endast en kaffekopp och en mapp ligger på den annars tomma sidan. Mappen är ljusbrun. Elias hinner bara precis läsa Ians namn och personnummer på den.
  "Han är i det första rummet till höger efter du kommit upp."
  "Okej. Tack." Elias ger henne ett leende och går uppåt, men kikar ner mot bordet och mappen. Ians mamma sätter sig vid bordet igen och plockar upp kaffekoppen och mappen.
  Ians dörr är redan öppen och han ligger i sängen. Han har inte sina glasögon på sig, men stirrar ändå upp i taket med händerna vilandes över bröstet. Han har på sig hörlurar och spelar tillräckligt högt för att Elias ska känna igen musiken. Det något gammalt verk av någon känd kompositör, men han kan inte sätta fingret på vad låten heter eller vem som gjort den.
  Elias stannar vid dörröppningen och tittar på Ian. Han är fortfarande ovetandes om att han fått besök. Just nu ligger han och funderar på gud vet vad, men han ser normal ut. Han ser ut som innan allt hände.
  Ian vinklar huvudet och hoppar till. Han sätter sig upp, tar av hörlurarna och sätter på glasögonen.
  "Elias!"
  "Tjena!" Elias kan inte hålla tillbaka sitt leende när han hör rösten.
  "Vad..? Vad gör du här?"
  "Tänkte bara jag skulle hälsa på dig." Elias går in och sätter sig på Ians gamingstolen.
  "Det var snällt."
  "Det är det minsta jag kan göra efter..." Elias avbryter sig själv. Han måste vakta sin tunga. "Jag ville se dig."
  En stel tystnad sprider sig i rummet när Ian inte svarar något. Ian kollar omkring i rummet och undviker att möta Elias med blicken, vilket får han att göra samma sak. Vad kan han ens säga?
  "Är den där ny?" Elias pekar på en plansch med tevespelskaraktärer över sängkanten.
  "Hyfsat. Jag fick för två månader."
  "Okej, ja det förklarar varför då. Jag har ju inte varit här den senaste..." Elias biter sig i tungan. Hur svårt är det att hitta ett samtalsämne som inte kan trigga igång något dåligt minne. Han försöker skanna av rummet, men allting han ser har någon koppling till hoppet eller vad Elias antar med Ians mående. I datorn sitter det USB:et som Bill tog flera månader sedan. Bredvid Ian, på nattduksbordet, står ett tomt glas och tre stycken burkar med tabletter i. Oavsett var han kollar ser han bara självmordsförsöket. Om han bara visste varför Ian hoppat hade han kanske kunnat säga rätt saker. Då hade han kunnat hjälpa Ian. Det finns bara ett sätt Elias tror han skulle kunna få den informationen utan att riskera att såra Ian.
  Elias för upp handen till smycket och ser hur Ian stannar mitt i en rörelse att föra upp handen till ansiktet.
  "Jag gör detta för din skull." Elias pekar mot Ian innan han går ut från rummet och ner för trappan igen. Hans mamma sitter fortfarande vid köksbordet. Kaffemuggen är tom och mappen ligger på andra sidan bordet. Han sätter sig mittemot henne och plockar upp den.
  Mappen är av hårt papper och fyllt med flera dokument. Det är här han kan ta reda på anledningen. Det är här det kan stå varför Ian hoppade.
  Elias nyper i mappens framsida och ska slå upp den, men kan inte göra det. Det är för Ian han vill göra detta. Det borde vara enkelt. Det är inte som när han inte kunde gå in i huset. Då var han rädd för att det skulle vara jobbigt för honom att se Ian Nu är det ju för Ian!
  "Men det är det inte. Inte egentligen", säger Elias till sig själv och lägger ner mappen igen. Han suckar och tittar ut över köket en till gång. Det är deprimerande att se hur smutsigt det är. "Varför ska det vara såhär svårt... Jag vill bara hjälpa Ian, men jag kan inte. Det kanske står något där, men förtjänar jag att veta? Ååh!"
  Elias hoppar från bordet och går fram och tillbaka i köket. "Har jag inte lärt mig något de senaste månaderna. Jag måste sluta använda smycket för att försöka lösa mina problem. Varför skulle jag förtjäna att veta utan att Ian berättat? Det borde vara Ians val vilka som ska få veta."
  Elias knyter nävarna, går tillbaka upp för trappan och sätter sig på gamingstolen igen. Innan han startar tiden igen ser han att Ian har ett Nintendo Switch kopplat till teven.
  "Där har vi något." Elias ler och startar tiden igen. Ians hand avslutar sin rörelse och kliar hans kind. "Du? Det där är ett Nintendo switch du här där. Eller hur?"
  "Eeh, ja det är det."
  "Har du något bra multiplayer-spel?"
  "Jag har det senaste Mario Party." Ian hoppar fram till sängkanten. "Har dock inte testat det med någon ännu."
  "Toppen! Då har jag en chans mot dig."
  "Vi får väl se." Ian startar teven och räcker över en av kontrollerna till Elias.
De spelar flera omgångar av Mario Party innan de går över andra spel. Ians pappa och lillasyster hinner båda komma hem och säger hej till Elias. Timmarna går, men det är knappt märkbart. Båda två är uppslukade av spelet och diskuterar allt från snygga kombos de lyckas med till vilken konsol som är bäst. Först när Elias mamma ringer inser han att klockan nästan är tio.
  "Ja, självklart. Ja. Ja. Ja, jag går hem nu. Hejdå. Ja, jag älskar dig också", säger Elias och lägger på. Han reser och sträcker på sig. "Jag antar det är dags att sticka hem för mig då."
  "Yes, men det var jättekul att du kom."
  "Det var kul att komma." Elias går till dörren, men stannar och vänder sig om mot Ian. "Förresten..."
  "Ja?"
  "Jag vet att allt med allting just nu är jobbigt för dig och jag är verkligen inte utbildad för att säga vad du ska göra eller säga eller någonting, men jag tänker bara om du vill eller behöver någon att prata med så är jag en helt okej lyssnare."
  "Tack", Ian ger honom ett leende. "Men för tillfället känner jag mig ganska färdigpratad om det där, men kanske senare. Det jag vill just nu är bara att få mig själv i nya tankar. I alla fall då och då. Typ som i dag och Switchen. Jag känner verkligen det hjälpt."
  "Bara skriv om du vill ha stryk igen. Jag kommer direkt", säger Elias och går ut från rummet.