Tidsmästaren

16

"Elias? Hallå!" Lisa vinkar framför Elias ansikte.
  "Vad? Oj, sorry. Jag måste zoomat ut", svarar han och skakar på huvudet. Utan att märka det hade hans tankar lämnat matsalen och återvänt till att försöka lista ut vem bäraren är, precis som de gjort hela dagen. "Vad sa du?"
  "Jag frågade om du var redo för fysikprovet i eftermiddag." Lisa stoppar in en gaffel med pyttipanna i munnen.
  "Aha! Nej, men det får gå som det går. Just nu orkar jag inte tänka på det", suckar Elias och drar sin egen gaffel runt i potatis- och köttblandningen.
  "Där snackar vi rätt inställning!" Chris slevar i sig en stor sked med mat. Tvärtom från Elias har han verkat överdrivet glad idag. Svordomarna som oftast kommer var och varannan minut från munnen har inte yttrats någon gång. Det krävs inget geni för att förstå det är på grund av Sandra som han är på det här viset, i alla fall inget geni om hen kan stoppa tiden. Under svenskalektionen innan lunch tror Elias inte att Chris släppte blicken från henne en enda gång. "Wow, för en gångs skull är faktiskt skolmaten god." Precis som humöret är på topp verkar aptiten också vara det. Han skyfflar in det sista från tallriken och lämnar bordet för att hämta mer. Lisa kollar på den honom tills han är i matkön. Hon lutar sig fram till Elias.
  "Okej Elias, vad är det?" frågar Lisa med allvarlig ton.
  "Vadå?"
  "Spela inte dum, jag märker ju det är något med dig. Du har varit borta hela dagen."
  "Jag kunde inte sova inatt. Tror klockan var fyra innan jag somnade." Även om Elias inte ljuger berättar han inte sanningen. Det är inte bristen på sömn som fått honom att ha huvudet i molnen idag.
  Om mindre än en vecka går de på jullov och han vill få reda på den andra bärarens identitet innan dess, men precis som mötet med Fröken Ur skjuter Elias upp det. Fastän han redan bestämt sig för att göra det finns det en ovilja som håller honom från det.
  "Jag vet inte om du tror att jag är dum, men jag ser väl på dig att det är mer än bara att du sovit halvkasst inatt!" I Lisas gröna ögon finns det något Elias inte brukar se. Viljan att göra rätt och självförtroendet är där, men också en irriterande osäkerhet.
  "Jaja. Om du säger det, men du trodde också jag bara försvann igår." Elias drar endast upp gårdagen för att få henne mer uppretad. Det är sällan Lisa själv vill erkänna sina fel, ännu mer sällan vill hon det efter att ha blivit anklagad för att vara galen.
  "Elias, jag är seriös", fräser hon mellan tänderna.
  "Jag är ock..."
  "Ditt jävla rövhål!" skriker Bill.
  Ljudet från en krossad tallrik hörs. Elever i hela matsalen vrider på huvudena för att se vem den han skriker på. Elias och Lisa är inga undantag.
  Cirka tio meter från dem står Bill hållandes i Chris tröjkrage. Runt fötterna har de krossade porslinsskärvor.
  "Chilla mannen, jag trodde du kunde ta ett skämt." Chris försöker ta tag om den Bills handleder, men Bill är snabb och drar bak armen. Han slungar sin knutna näve mot Chris ansikte, men stannar endast ett par centimeter från målet.
  Om tiden inte stod stilla skulle Chris kunnat känna doften från de lortiga knogarna.
  "Fan", suckar Elias till sig själv när han inser vad han precis gjort. Sakta öppnar han handen, men stannar mitt i rörelsen. Tanken att den andra bäraren kan sitta i matsalen tillsammans med honom i detta nu slår honom.
   Ingen framför Elias verkar röra sig. Försiktigt vrider han sig om och alla bakom honom verkar också vara fastfrusna. Han pustar lätt och reser sig upp från bordet. "Okej. Vad jag ska göra med er två?" Bill har sällan ett roat ansiktsuttryck, om det inte är på grund av skadeglädje, men det han visar är på en ny nivå. Ögonen är vidöppna och hela irisarna lyser med sin bruna färg samtidigt som tänderna är hårt hopbitna, till gränsen att de borde pressas sönder. Chris å andra sidan visar en lugnare sida. Varken orolighet eller någon aggression verkar finnas i hans blick, trots knytnäven i ansiktshöjd. Vad än Chris skämtat om måste det varit allvarligt för att väcka ilskan Bill visar upp.
  "Antingen startar jag tiden igen och låter dig bryta hans näsa", säger Elias och pekar på Bill. "Eller knuffar jag bort er en bit och hoppas folk tror att Chris puttade bort dig innan slaget." Det inte är detta han bör göra. Om han borde göra något just nu är det att leta efter den andra bäraren, men precis som tidigare av dagen vill han skjuta upp letande tills vidare.
  "Fan. Måste ni göra det här så svårt?"
  Till sist väljer Elias det senare alternativet. Han drar loss Chris från Bills händer och lutar båda dem så de säkert ramlar när tiden startar igen. Kanske är det för fel anledning han stannade tiden, men om den ändå är stilla kan Elias lika gärna avsluta slagsmålet.
  "Wow... ", säger en skör stämma. En sprickande glädje hörs i flickrösten.
  Elias suckar och vänder sig om. Med blickarna fastlåsta i den andras går han och Maja mot varandra. Även om hon har ett stort leende, till och med större än vad hon brukar, finns det ingen liknande nyfiken glädje i honom.
  "Du är Skyddsängeln. Jag visste det. Eller jag visste inte det var du, men jag visste du var tvungen att ha ett likadant smycke.", säger Maja, tillräckligt nära för Elias att känns hennes andedräkt.
  "Ja, och du är den andra bäraren." Elias drar upp sitt smycke från tröjan. Maja gör likadant och visar sitt identiska halsband. I ena handen håller hon sin berlock och med den andra greppar hon tag om Elias smycke.
  "Hur länge har du haft den här?" Den Majas gröna ögon vilar på det gyllene smycket. Om hon försöker dölja sin entusiasm gör hon ett dåligt jobb.
  "Några månader. Du?" Utan att se någon anledning till att ljuga, Maja har ju redan listat ut att han är Skyddsängeln, berättar Elias sanningen och tar tillbaka berlocken med timglaset. 
  "Jag hittade det i förrgår. Det låg bland mina smycken, men jag har aldrig sett det innan" förklarar Maja, fortfarande med det stora leendet på läpparna. Ljuger hon? Han själv hade inte klarat av att låta lika trovärdig när han precis hittat smycket. Å andra sidan är de två helt olika personer.
  "Okej, vad har du gjort hittills?" Elias går tillbaka till stolen mittemot den stillasittande Lisa. Maja följer efter med snabba steg.
  "Egentligen inte mycket. Jag testade den hemma, freakade ut och sen använde jag den en gång i skolan igår. Jag visste inte att tiden skulle stanna för mig med om du använde det." Maja drar ut stolen bredvid Lisa och tittar på henne. Hon har stannat med munnen öppen så den pyttipannaklädda tandställningen blottas.
  Kan Elias verkligen lita på henne? Fröken Ur sa i natt att hon inte träffat den andra bäraren, men de skulle kunnat ha haft ett möte efteråt.
  "Nej, jag visste det inte heller. Jag märkte det först igår", ljuger Elias och gungar bakåt med stolen. För sitt egna bästa håller han Fröken Urs tips hemliga, i alla fall tills han vet om Maja går att lita på. "Men vad har du listat ut hittills? Om smycket." Oavsett om Maja säger sanningen eller inte är allt som får henne att prata ett steg i rätt riktning.
  "Egentligen bara att jag kan stanna tiden och alla utom tydligen du kommer stå stilla. Och juste, jag kan inte stanna tiden två gånger direkt efter varandra. Det var det första jag testade efter jag startat tiden igen", säger Maja. Elias nickar. Hon verkar inte ljuga, men det betyder inte att han vill lita på henne.
  "Det tar en timme för den att ladda om. Mer eller mindre." Egentligen vill Elias inte ge Maja information, men om hon får veta småsaker kommer hennes tilltro till honom öka. Det enda han behöver göra är att se till att inte försäga sig. "Annars vet jag inte mycket mer än du."
  "Okej, då kanske vi kan ta reda på mer tillsammans." Maja tittar glatt in i Elias ögon.
  "Ja, kanske. Men vad är dina tankar om krafterna? Vad vill du göra med den där?" Han sänker blicken till den vilande berlocken över Majas bröst.
  "Jag vet inte ännu, men jag tror jag vill göra det du gör. Rädda folk." För första gången under ögonblicket försvinner leendet från Majas läppar. Hon verkar ha respekt för honom trots allt.
  "Det är bra. Jag kan inte vara överallt så är nog bara bra om du också vill hjälpa till", svarar Elias och leendet kommer tillbaka till Majas läppar. Perfekt. Om han får henne att följa honom kan han precis vunnit en mycket bra assistent. "Men du behöver inte känna dig tvungen."
  Försiktigt lägger Elias sin hand över Majas och får hennes runda kinder att bli röda i samma nyans som håret bakom hennes öron.
  "Men jag vill hjälpa till. Jag vill verkligen det!"
  "Bra, då vet jag att jag kan lita på dig. Men glöm inte att tänka igenom innan du gör något. Det är lugnt att stanna tiden, men vad du än gör försök undvika att göra något som kan avslöja våra krafter", förklarar Elias. Maja nickar raskt på huvudet.
  "Nej, självklart inte."
  "Bra, men det innebär också att inte starta tiden förrän vi står som vi gjorde innan. Inget hoppande runt." Elias pressar handen hårt omkring Majas. Hon förstår vinken. Det är dags för henne att gå tillbaka och låtsas som inget hänt tills de pratar igen. "Är det något sista du undrar?" Elias reser sig upp och följer med Maja till den stora salens ingång.
  "Egentligen bara en sak och förlåt att jag frågar, men hade du ditt smycke den dagen? Dagen då Jessica blev..."
  "Ja. Ja, det hade jag." Elias svarar innan hon hinner avsluta meningen. "Tyvärr, men den dagen lärde mig att inte bara använda smycket hur som helst. Och det hade varit skönt om du slipper lära dig den läxan på samma vis som jag fick."
  "Det ska inte behövas." Maja slår sina korta armar om Elias och överraskar honom, men han kramar tillbaka.
  "Bra, och glöm nu inte. Låtsas som vårt samtal aldrig har hänt och använd bara kraften om det är nödvändigt", säger Elias och släpper taget om kramen. Maja nickar för att visa att hon förstått.
  Elias ler åt henne. Hon kanske tror det är för han fått en bra hjälpreda, och hon har delvis rätt, men smilet är i huvudsakligen för han nu vet vem den andra bäraren är. Och var han har henne.

*************

Om du gillar kapitlet så glöm ej gilla och kommentera :)