Tidsmästaren

3

Elias låter berlocken hänga mellan bröstet och tröjan resten av skoldagen. Han försöker inte stanna tiden fler gånger under dagen och är totalt utzoomad från eftermiddagens lektioner. Det går inte att släppa varför smycket inte fungerade i matsalen. Vad var skillnad mellan matsalen och svenskalektionen? Klockan var kvart i tolv när Elias kollade på provets facit. Högst en halvtimme kan gått från då till att han pillrade på smycket igen. Kan det varit därför?
  "Tjena, kompis", säger Elias när han kliver in i sitt egna hus. När Jerome hör honom tar han ett steg tillbaka. Rösten är Elias, men saknar glädjen den brukar ha mot katten. Istället talar han med en bekymrad och tankfylld stämma.
  "Mjau-a?" Inte ens efter Elias hängt av sig ytterkläderna närmar sig katten. Inget kelande eller tiggande om att bli kliad på magen. Han står bara stilla och kollar på honom.
  "Förlåt... Jag vet inte riktigt vad det är heller...", suckar Elias och hukar sig ner. Han kliar Jerome längs halsen. Vad hände egentligen på svenskalektionen idag?
  "Elias?", ropar Jessica från köket. Elias slits ur funderingarna om smycket. Hur länge satt han där och tänkte?
  "Ja?" Elias reser sig och går till köket. Istället för att följa efter stannar Jerome vid jackorna. Katten ser hur hans beteende är annorlunda. Det är som ett slag i magen när Elias lämnar honom, men han måste skaka av sig känslan. Jessica får inte veta det är något fel med honom."Vad är det?", frågar han när han stegar in i köket.
  "Nej, det är inget. Jag hörde bara att dörren öppnades, men sen inget mer i typ fem minuter." Jessica sitter vid köksbordet. Framför sig har hon sin samhällsbok öppen på en sida där det feodala samhället beskrivs.
  "Aha... Nej, jag satt bara och klappade Jerome lite... sorry." Elias placerar högerhanden bakom nacken. "Mhm... Så ni har kommit till den tråkigaste delen av samhällskursen?".
  "Ja, och jag fattar inget alls... Det är så tråkigt att jag nästan somnade på dagens lektion" suckar Jessica. "Hela dagen har varit fucking sämst".
  "Du hade väl bara två lektioner?" Elias plockar ett äpple från fruktbordet, tar ett bett av frukten och höjer ögonbrynen.
  "Ja. Samhälle innan lunch och sen svenska efter", stönar Jessica och lutar sig bakåt i stolen. Hon vänder sig och kollar ut genom fönstret. "Vet du vem Maja är i min klass?"
  "Hon lilla rödhåriga?" Elias tar ett nytt bett av äpplet och Jessica nickar. "Vet bara hur hon ser ut. Hurså?"
  "Nej, det är bara att hon är sjukt konstig." Jessica vänder sig tillbaka. Väntandes på att hon ska fortsätta tar han ett nytt bett av äpplet, men hon säger inget. Hon fortsätter sitta tyst.
  "Vad är det som är konstigt med henne?", undrar Elias efter han svalt äppelbiten.
  "Alltså hon har varit konstig ända sedan vi började gymnasiet förra veckan. Varenda gång jag snackat med henne har det varit fel... och jag svär att hennes presentation idag på svenskan handlade om mig och några andra tjejer i klassen." Elias studerar Jessica, osäker om hon skämtar eller inte. "Jag lovar!"
  "Hon snackade om er alltså? Er lärare gick alltså med på att hon höll en presentation och diskuterade andra elever?" Jessica skakar på huvudet. "Nå? Vad pratade hon om då?"
  "Alltså vi skulle prata om historiska personer och då hade hon valt tre stycken. Jag minns inte vilka de var exakt, men efteråt berättade hon vad hon själv tyckte om dem." Elias ser fortfarande misstroget på henne. "Alltså personerna hon pratade om liknade oss och hon stirrade ut var och en av oss när hon pratade om våra personer. Tror inte ens hon blinkade en enda gång när hon berättade att hon ansåg att Siv var en slampa och..." Elias håller upp sin vänstra handflata.
  "Alltså är du verkligen säker på att det stämmer? Kan ni inte bara inbillat er?"
  "Nej. Vi är säkra." Jessica sänker blicken och kollar ner på figuren som förklarar feodalsamhället igen. "Du behöver inte tro mig, men kom ihåg att jag sagt det. Jag måste läsa nu och om du inte vill förklara den här skiten får du gärna gå."
  "Lugnt, jag har också lite saker att fixa nu." Elias gnider äpplets hela sida mot bröstet. Han tar ett nytt bett och reser sig från stolen. Vid köksingången stannar Elias igen, sväljer och pratar utan att vända sig om. "Förresten. Du sa att hon kallade Siv för slampa. Vad kallade hon dig?"
  "Hon sa att jag var högmodig och trodde jag var bättre än jag faktiskt är. Att jag trodde jag kunde få det ouppnåeliga. Typ", svarar Jessica med bitter röst. Majas ord verkat träffat en öm punkt på henne.
  "Okej... Hon har ju inte helt fel. Du tror ju du har en chans med Miles." Elias behöver inte vända sig om för att veta att han just nu får två långfingrar riktade mot sig, men också ett leende fyllt med syskonskärlek.
  Dörren till hans rum är stängd och Jerome väntar utanför. Viftandes på svansen hoppas katten att han äntligen ska släppas in i rummet.
  "Tyvärr kompis, men du får vänta utanför nu." Det hade lika gärna kunnat vara en kniv som suttit i Elias bröst istället för smycket när han stänger ute katten.
  "Mjauu...", jamar Jerome när dörren stängs.
  Han får inte vara på rummet. Inte nu. Den enda som ska vara i rummet måste vara Elias. Jonglerandes med äpplet i ena handen drar han upp halsbandet från tröjan.
  "Okej, då testar vi detta", viskar han och kastar upp det halvuppätna äpplet i luften. Precis innan frukten vänder neråt trycker Elias till timglaset i berlocken. Ett spinnande ljud kommer från den lilla ringen och äpplet kommer inte ner igen.
  "Härligt." Ett leende exploderar över hans läppar. Vad är det egentligen för magi han hittat och vad mer är den kapabel till? Bara ett sätt att ta reda på det. Genom att testa allt vad smycken verkar kunna göra.
  Liggandes i sängen och tittandes på det svävande äpplet börjar Elias räkna sekunder, eller vad han tror är sekunder, i sitt huvud.

"Ettusentvåhundratrettioett... ettusentvåhundrafyrtio... Fan! Vad var jag!?" Elias slår sig i pannan efter han inser han tappat räkningen för tredje gången. Alla gångerna har han tappat av sig en bit över ettusen. "Jag antar det betyder att tiden är stilla så länge jag vill att den ska vara det". Han accepterar hypotesen, utan ork att börja räkna igen, och reser sig från sängen.
  Elias öppnar dörren ut från rummet. Utanför sitter Jerome, och tittar fortfarande lika sorgset på dörren som när han blev utestängd. Med snabba steg går Elias förbi honom mot köket. Att se Jerome ledsen är en av de värsta sakerna Elias vet.
  Inne i köket sitter Jessica på samma stol och med samma sida uppslagen som hon gjorde tidigare. Utöver boken har också hennes mobil hittat sin väg till bordet. Elias tar upp telefonen. Skulle något elektriskt fungera när tiden står stilla? Han försöker öppna mobilen, men möts av en låst skärm.
  "Fan." Han tittar på Jessica. "Varför använder du kod..?" Elias röst dör ut när ögonen fastnar på Jessicas fingrar. Leendet återvänder till läpparna. Genom att hålla startknappen mot hennes tumme kommer han in på telefonen och sätter sig bredvid den stillasittande Jessica.
  I hennes instagramflöden svämmar det över med, vad Elias anser, vara skitbilder från meningslösa konton. Allt från överdrivet gulliga inspirationstexter och träningsbilder till översminkade vloggare dyker upp. Först när han kommer ner till en bild Siv lagt upp inser Elias vad han tittar på. Jessicas privatliv. Äcklad av sig själv lägger han tillbaka mobilen och reser sig.
  "Jag hade kunnat kolla allt du skrivit. Det vet du väl?" frågar Elias i ett försök att rättfärdiga sitt beteende. Han hade kunnat vara värre.
  Han gör en hundraåttio graders vändning och går med kvicka steg bort från Jessica och köket. Han tittar inte ens på Jerome på vägen till rummet, ändå får katten hela kroppen att värka när Elias låtsas som inget när han smäller igen dörren. Väl inne på rummet lutar han sig mot dörren. Med ryggen tryckt mot träet glider Elias sakta ner. Vad ska han ens göra med smycket?
  Elias snurrar på berlocken igen. Äpplet börjar röra sig neråt igen och slår i golvet med en duns, precis som om tiden aldrig hade stannat. Frukten delas i två, nästan identiskt lika stora, bitar.
  "Mjau?!" jamar Jerome utanför, märkbart tagen av ljudet från frukten.
  "Förlåt, men jag kan inte lyssna på dig." Elias sväljer surt. Katten får inte ge honom ångest, inte nu. "Då är det bara att ta reda på min reload time." Elias ställer sig på bena, tar upp äppelbiten och sätter sin egen mobil att plinga var femte minut de kommande tre timmarna. Direkt efter varje pling kastar han upp äppelbiten och snurrar på smycket. Efter dem första fem minuterarna händer inget. Inte heller efter nästkommande. Vid det tolfte plinget, sextio minuter efter Elias startat tiden igen, stannar den grönvita frukten i luften.
  "Yes!" En timme. Det är vad som krävs mellan gångerna. Kvickt hoppar Elias upp från sängen och slår till äppelbiten med axeln. Den faller ner på marken som om den inte precis stannat mitt i luften. "Om jag rör saker börjar de falla. Bra att veta."
  Elias öppnar dörren. Jerome är fortfarande utanför, men har lagt sig med ryggen mot rummet. Katten tröttnade väl att vänta på honom. Trots smärtan i bröstet för det sårade djuret kan inte Elias sluta le. Ute i köket sitter också Jessica stilla igen. Hon har bytt sida nu, men om hon pluggat under timmen är osäkert. Mobilen är fastklistrad i högerhanden.
  Elias återvänder in på rummet. Han stänger dörren, startar tiden och öppnar.
  "Mjau-u?" jamar Jerome osäkert när dörren till rummet öppnas. Elias hukar sig ner och kliar honom över den svarta magen. "Purr-rr."
  "Kompis... Det blev kanske inte idag, men imorgon ska Ian få sin hämnd."