Tidsmästaren

24

"Ska du verkligen göra det här?" frågar Lisas röst bakom Elias.
  "Vad ska jag annars göra." Ända sedan han pratade med Bill imorse har han vetat att han behöver göra detta. Lika länge har han hört Lisa i sitt huvud som det samvetet hon så ofta varit för honom.
  "Men varför nu? Varför idag?"
   Elias ökar takten på stegen. "Om inte nu när då? Jag måste göra det förr eller senare."
  Han gömmer sig bakom ett staket när Maja vänder om. Det är dags. Elias har följt efter henne från skolan sedan hennes sista lektion och nu har hon äntligen stoppat. Hon står och kollar omkring sig.
  Från träplankorna kan han se hur en man och hans hund fryser mitt i stegen. "Perfekt", viskar Elias och sticker försiktigt fram huvudet.
  Maja har börjat gå framåt igen. Elias följer efter, hela tiden nära kanten för en snabb flyktväg ifall hon vänder sig om.
  "Du har ju inte ens något att försvara dig med!" säger Lisa i ett försök att få Elias att tänka logiskt. Han vet att hon inte är där, men det tär ändå att gå emot rådet.
  "Och? Hon verkar ganska försvarslös med."
  "Det kan du inte veta!" Elias skakar på huvudet åt påståendet.
  "Nej, men jag kommer klara mig." Egentligen har han inte någon aning om hur det kommer sluta. Förhoppningsvis, även om han inte tror det, kommer Maja ändra sig och lyssna på hans regler. Kanske kommer han tvingas till att använda våld för att få hennes smycke. Ett sista alternativ, som Elias försöker undvika att tänka på, är att han blir nästa offer.
  "Kan du sluta springa och fundera över det här!"
  "Hinner inte." Han vet vad som hade hänt om han stannade för att fundera. Tankarna hade vandrat till det sista alternativet och med det i huvudet skulle det inte krävas mycket innan fått kalla fötter.
  Det får inte hända. Inte nu.
  "Du vet ju inte ens om hon ska mörda någon idag!"
  "Vad ska hon annars göra? Måla en arg smiley på en rånares dörr?" Inte en chans att hon inte kommer i alla fall skada någon. Om det funnits något Maja velat sedan hon fick sitt smycke har det varit att leka vigilant.
  "Snälla, det måste finnas smartare sätt att lösa det här än att riskera ditt liv!"
  "Jag har inte kommit på någon. Har du?" I tre dagar funderade Elias på vad han skulle göra åt Maja. Han kom inte på något.
  Det enda funderingarna åstadkommit är illamående, obehag och okontrollerade rysningar för Elias. Först efter snacket med Bill, då han bestämde sig för att göra detta, slutade han darra. Det finns ingen annan möjlighet.
  "Tänk om du kan lyckas sno smycket då? När hon inte är beredd på det", föreslår Lisa. Elias svarar inte. Han är för trött för att lyssna på rösten i huvudet. För trött för att orka göra det logiska.
  Under resten av stalkandet följer Elias efter i tystnad. Han varken säger något eller tänker en enda tanke som inte är om Maja. Det är först när hon svänger in på en tomt och han tvingas stanna som han reflekterar över vad han faktiskt är på väg att göra.
  "Du ska verkligen göra detta? Fy fan!" hörs Chris mörka röst bakom honom. Elias svarar inte. Han står endast stilla och ser på när Maja öppnar husdörren. Inget fantasirösterna säger kan få honom att ändra sig.
  Det är nu ska det ske. Det är på riktigt. "Hallå? Ska du gå in eller har du fått kalla fötter?"
  "Ja, jag ska in." Elias sväljer. Inte en enda gång under tiden han gått har han känt sig nervös. Inte förrän nu framför huset. Inte förrän han absolut inte får tveka.
  Antingen vänder han om, och inser att han aldrig kommer hindra Maja, eller går han in i huset och gör det han kom hit för att göra. Ju mer han funderar ju mer lockande blir det tidigare alternativet.
  "Ta din tid, vi förstår att det inte är något enkelt beslut", säger Lisa.
  "Ja, men du ska veta att vad du än väljer att göra har du vårt stöd", lägger Chris till.
  "Önskar det var sant..." Med orden sagda rinner all nervositet av Elias likt vatten på plast. Det finns en sak som måste göras och det är nu han ska göra det.
  Innan Elias går in i huset vänder han sig mot fantasirösterna. Det enda han ser är en lång, tom gata. Inga vänner överhuvudtaget. En djup suck smiter ur honom när han tar de första stegen mot huset. 
  "Så hur vill du dö? Olyckshändelse eller självmord?" Maja pratar högt och tydligt, uppenbarligen omedveten om att hon inte längre är ensam i huset. Fort skyndar Elias mot rösten. Nu finns det ingen återvändo längre.
  Rösten leder honom till köket där han hittar en kvinna och man sittandes vid köksbordet. Framför de båda äldre personerna står en varsin tallrik med spagetti och köttfärssås. Måltiden verkar varit trevlig fram tills Maja, som står mellan bordet och Elias, kom på besök.
  "Jag röstar på att de ska få överleva."
  "Vad gör du här?" suckar Maja.
  "Hindrar dig från att mörda fler." Till och med Elias blir förvånad över att rösten inte spricker.
  "Jag trodde vi hade pratat om detta." Maja snurrar runt och stirrar med trötta ögon på Elias, irriterad över att han fortfarande inte gett upp.
  "Det har vi, men då var det mest du som snackade. Nu är det min tur." Elias går mot Maja. Hon, uppenbart överraskad av hans framfart, tar ett steg tillbaka och slår ryggen i bordet. "Maja, du måste sluta."
  "Varför? Jag gör inget värre än vad den här gubben gjort!" påstår Maja och hoppar upp på bordet. Utan något försök till att försöka stoppa Elias, eller fly, låter hon han gå ända fram till henne.
  "Det spelar ingen roll." Elias formulerar varje stavning på orden och räcker fram handflatan. Maja skakar på huvudet.
  "Nej. Du kommer inte få mitt halsband."
  "Du förstår själv vilken otrolig risk du utsätter dig själv för? Du fattar det väl? Har du ens tänkt att förr eller senare kommer polisen lista ut att du har något med det här att göra?" frågar Elias i ett försök att få henne att ändra sig.
  "Du tror inte jag tänkt på det? Märkte du inte att jag hade plasthandskar på mig i hos pedofilen i söndags? Jag lämnar inget DNA efter mig!" Maja ger Elias ett självsäkert leende. "Jag gör inga misstag, så om jag vore du skulle jag gå härifrån och fundera på hur långt den här söta, rara flickans tålamod räcker innan jag lägger näsan i blöt igen."
  "Snälla, bara ge det till mig och vi kan glömma allting." Elias sträcker fram handen ytterligare och petar nästan Maja i magen.
  "Tyvärr. Och jag säger det en gång till, om jag vore du skulle jag gå nu." Elias står still och Maja slungar mannens tallrik med spagetti med köttfärssås. Han hinner precis skydda ansiktet med armen och styr ner maträtten i golvet. Porslinet spricker och mat flyger ut över hela golvet. Trots att han lyckades stå emot första attacken är det inte över.
  Likt en utfallande hund slänger Maja sig mot Elias. Köttfärsen under fötterna gör det omöjligt att stå emot hennes kraft. Med en duns och ett kras träffar de tillsammans det smutsiga golvet, med henne ovanpå honom.
  Elias förvåning till den plötsliga attacken gör honom sårbar för nya anfall. Med knuten näve slår hon Elias i ansikte. Och sedan en gång till.
  Tredje slaget lyckas Elias förhindra och tar grepp om hennes handled. Hon försöker använda den andra handen, men han fångar den med.
  Maja försöker slita sig loss och Elias måste ansätta all energi för att inte tappa henne. Hon är starkare än han trodde. Med hennes tyngd på bröstet och porslingskärvorna instuckna i ryggen är Elias osäker hur mycket längre han klarar att hålla henne i schack.
  "Lägg av!" fräser han mellan hopbitna tänder. Efter slagen i ansiktet värker varenda stavelse i munnen.
  Trots ordern fortsätter Maja flänga runt med armarna. Elias måste göra något åt det, och det snabbt.
  Med all styrka, och med hjälp av tjejens flaxande armar, lyckas Elias få dem att snurra. Maja glider ner från hans bröstkorg och ner på det köttfärssåsiga golvet. Hon hinner inte tappa andan från rullningen innan hon fått Elias över sig, men precis som Elias fick henne att snurra utnyttjar hon rörelsen och snurrar ett till varv. Återigen är hon överst.
  De fortsätter rulla runt i spagettin och porslinsskärvorna samtidigt som de lämnar slafsiga ljud under sig. Ena ögonblicket är Maja överst, nästa Elias.
  Till sist lyckas Elias, med en extrem ansträngning, får henne att stanna under honom.
  "Din fucking..." flåsar Maja. Bådas bröstkorgar går upp och ner när de äntligen slutat rotera.
  Elias svarar inte. Han måste andas. Han måste greppa situationen.
  Små, men många, rispor går från Elias handleder upp till över bicepsen med smala, röda streck som lämnar dem. Rött blod från såren och bruna fläckar från köttfärssåsen återfinns överallt på deras kläder.
  "Du måste lägga av!" Blodet pumpar hårt i armarna. Elias känner i fingerspetsarna att Majas dunkar likar hårt. Ådrorna kring runt handlederna sticker ut så mycket att de ser lika stora ut som spagettin under dem.
  "Jag trodde du ville förbättra världen Elias, men jag antar jag hade fel. Du vill hellre leva bland skurkar än göra något åt saken", säger Maja och biter sig i underläppen.
  Elias grepp om handlederna hårdnar. Hon försöker se oberörd ut, men ögonen avslöjar smärtan hon känner. Maja må lyckats få honom att tveka på hans handlingar innan, men inte nu. Inte den här gången. Idag ska han inte få några skuldkänslor. Han får inte det.
  "Maja, ge upp!" Elias smäller armarna allt vad han kan mot golvet. Blod från de öppna såren stänker ut över matkaoset.
  "Aj!" Maja trycker tänderna hårdare mot läppen för att klara smärtan. Med plågsam blick studerar hon honom. Antingen funderar hon verkligen på att ge upp, och insett att Elias har vunnit, eller har hon någon plan.
  Elias hinner precis tänka vad planen skulle vara när Maja spottar en stor blodloska. Spottet prickar honom i ögat.
  Koncentrationen lämnar honom i bara en bråkdelssekund, men det är tillräckligt. Maja plockar upp en porslinsskärva. Med en snabb och hård rörelse glider hennes arm ur Elias grepp och den vassa tallriksbiten träffar hans ansikte.
  Om han suttit kvar hade Elias varit blind nu, men han är kvick. Tack vare den snabba reaktionen klarar ögat sig från att bli träffad. Istället för att förstöra hans syn lyckas skärvan endast lämna en djup reva strax under ögat ner till mungipan på högra sidan av ansiktet.
  Lika snabb som Elias var att hoppa av henne är Maja på att resa sig när hon får chansen. Båda står på fötterna igen och ingen vågar släppa den andra med blicken. Färskt, blänkande blod slingrar sig ner för bådas ansikten och bildar små, hängande droppar på hakorna.
  "Maja..." Elias drar försiktigt över sitt nya sår. Varmt, klibbigt blod smetas ut över fingertopparna. Pulsen dunkar med högre och högre kraft när fingrarna svävar intill skadan.
  "Jag varnade dig Elias. Ja, det gjorde jag." Den två decimeter långa porslinsskärvan i handen rör sig hotfullt i cirklar medan hon stirrar mordiskt på Elias. "Men jag ska ge dig en sista chans. Gå!"
  Elias kan inte förklara varför, men trots det uppenbara dödshotet känner han ingen rädsla för Maja. Han borde frukta för sitt liv, men skakar obrytt på huvudet precis som om alla känslor runnit ur honom.
  "Nej. Det kommer inte ske." Trots den metalliska smaken på tungan kan inte Elias hålla sig från att le. Varifrån får han impulsen att smila nu av alla tillfällen?
   Maja blänger oförstående.
  "Ursäkta? Hörde jag precis det jag tror jag hörde?" Hon placerar den lediga handen bakom örat, vars örsnibb målas röd av fingrarna. Elias nickar opåverkat. "Du fattar att vi är hos en mördare? En mördare som precis släppts? Om de hittar en död pojke i huset, vem skulle då få för sig att misstänka någon mer än brottslingen som bor här? Han hade åkt tillbaka in i finkan direkt!" Maja nickar mot mannen vid bordet.
  "Jag lämnar inte det här huset." Munnen fylls med smaken av järn när Elias pratar. Han är på väg att svälja blodet när Maja gör ett snabbt utfall. Igen lyckas han hoppa undan och skärvan gör bara hål i tröjan.
  Nu är det Elias tur att spotta ut blod från munnen, men istället för ansiktet träffar han bara hennes hals.
  "Din lilla..! Du verkar bara bli dummare och dummare!" Varje ord Maja yttrar pressas hårt ut mellan tänderna medan hon torkar bort det värsta av blodet på halsen.
  Nervöst sväljer Elias en ny mun full av blod när han ser Majas ögon. Han kände sig inte rädd innan, men som en käftsmäll är det som om all rädsla han borde haft i huset kommer på en gång.
  "Hejdå." Maja gör ett nytt anfall med porslinsskärvan, Elias hoppar undan igen.
  Han vill vända om och springa, men vet att släppa henne med blicken hade blivit ett ödesdigert misstag.
  Maja fortsätter attackera, och Elias fortsätter hoppa bakåt. De lämnar köket och röran de ställt till med.
  Varje utfall för de närmre och närmre ett litet arbetsrum, och där kommer Elias inte längre kunna backa bak. Han måste göra något, och det fort.
  Majas nästa attack missar och Elias ser sin chans. Kvickt tar han ett steg fram och fångar handleden i luften. Han skyndar sig att även greppa tag om den andra armen också.
  Med sina armar i kors pressar Elias bak Maja och stirrar henne dött i ögonen.
  "Ge...dig..." Med bara några centimeter mellan de kladdiga ansiktena går det att känna Majas metalliska andedräkt.
  Slagsmålet börjar ta ut sin rätt på bådas ork. Blodet mellan hans händer och hennes armar hjälper inte Elias att hålla fast Maja. När hon försöker rycka loss armarna lyckas hon nästan. Att fortsätta slåss kommer inte vara hållbart. Han måste komma på ett sätt att stoppa henne.
  "Sluta!" skriker Elias och till sin förvåning slutar Maja dra i armarna.
  Hon stirrar storögt på honom samtidigt som hon sakta särar på de mörkröda läpparna. Hon sticker ut tungan och rör den i cirklar runt dem klibbiga läpparna. Vad hon än försöker göra ger det rysningar längs hela hans ryggrad.
  Elias hinner knappt reagera innan Maja hoppar mot honom och pressar sina kletiga läppar mot hans egna. Hans grepp om handlederna hårdnar direkt. Hennes armar ska inte komma ur hans grepp trots manövern. Men han håller inte om hennes ben.
  Ett hårt knä flyger upp och träffar Elias i skrevet. Det nyss hårda taget lossnar kring hennes armar och Maja kan utan problem dra sig fri. Hon knuffar ner honom mot golvet.
  Elias försöker ta sig upp, men Maja faller fort ner på hans bröstkorg. Med en duns slås han tillbaka på golvet och luften lämnar lungorna.
  Den här gången tänker hon inte låta honom smita. Hon använder fötterna för att hålla Elias händer pressade mot golvet. Orörlig och hjälplöst stirrar han på Maja.
  "Det är över." Ett hånleende spricker upp över hennes ansikte och blod rinner ur mungiporna. Elias tittar hjälplöst in i smilet. Rädslan inom honom ökar och hoppet krymper. Detta kan vara slutet.
  "Maja, snälla", ber Elias och försöker dra efter andan. Luften är tung att andas och han är osäker om den ens kommer ner i lungorna. Trycket över bröstet hjälper inte heller.
  "Jag varnade dig. Ja, det gjorde jag." Maja skakar på huvudet och petar porslinsskärvans spets strax under Elias öga. Ett snabbt ryck och han har nu två likadana, djupa skåror från ögonen ner till mungiporna. Elias ryser och skakar när smärtan sticker ut genom kroppen. Trots rörelsen håller Maja honom på plats.
  "Du är fan sjuk i huvudet!" Leendet växer över hennes läppar och hon hukar sig närmre honom.
  "Kanske, men jag kommer i alla fall vara vid liv imorgon." Maja fnissar skadeglatt. Hon skrattar så att hela hon skakar och ut från tröjkragen ramlar hennes tidssmycke. När hon återigen sträcker på ryggen lägger sig timglasberlocken på utsidan av tröjan. "Men se det från den ljusa sidan. Du fick i alla fall en skön kyss precis innan du dog."
  "Igen. Du är fan sjuk i huvudet!" Elias ler. Om han ska dö ska Maja inte få glädjen att se hur han våndas.
  "Igen. Jag kommer leva imorgon." Maja smilar tillbaka, höjer handen med den vassa porslinsskärvan och hugger med sikte mot Elias hals.
  Trots att tiden redan står stilla känns det som skärvan rör sig långsammare och långsammare mot honom.
  Tankar och känslor Elias aldrig tidigare känt exploderar inuti honom. Han är på väg att lämna livet. Kommer det göra ont? Kommer det gå snabbt? Vad väntar honom när hjärtat slutat slå?
  Men det är inte funderingarna kring döden som skrämmer Elias mest. Det är de som kommer efteråt som är skräckinjagande.
  Känslan att aldrig få se Jessica gå normalt igen.
  Skulden att inte finnas där när Ian behöver honom nästa gång.
  Ångesten att inte ens få försöka lösa allt med Chris eller Lisa.
  Våndan att Maja kommer kunna göra vad som helst i framtiden utan någon stoppar henne.
  Det får inte sluta såhär.
  Med alla känslor från önskningarna bubblandes i sig gör Elias ett sista försök att komma loss ur greppet. Kanske är det för Maja trodde han gett upp som gör att rycket får henne ur balans.
  Elias lyckas rotera kroppen tillräckligt för att skärvan ska missa den dödliga punkten i halsen och istället borras in i axeln. Ett högt gnissel hörs när porslinet skrapar mot Elias skelett.
  "Fan!" skriker Elias när det vassa föremålet trycks genom huden och musklerna. Tårar sprutar ur ögon och blandar sig med det färska blodet över ansiktet.
  "Du gör det bara värre för dig själv!" Majas grepp om skärvan hårdnar när hon ska dra ut den, men hennes obalans har gett Elias tillräckligt med utrymme för att få loss högerarmen. Med hjälp av sin fria hand håller han ner Majas och försöket att dra upp skärvan ur hans kropp förhindras.
  "Sluta." Elias är fortfarande starkare än henne trots skadan och lyckas hålla kvar skärvan i axeln, men det gör hela situationen plågsammare. Nu är det inte hon som pressar in vapnet, utan han själv.
  "Nej." Maja placerar sin vänstra fot i Elias armveck.
  Det svartnar för ögonen. Trycket från foten, draget från Majas hand och den bultande smärtan i axeln är för mycket. Han får inte ge upp. Inte nu.
  Mörkret sprider sig likt en skugga över synfältet samtidigt som greppet om skärvan tappar fästet oroligt snabbt.
  Elias klarar inte mer. Snart glider handen av porslinet och Maja kommer kunna dra ut den för en ny attack. Ögonen glider till den punkten han tror Maja skulle lyfta skärvan till och det glittrar till i ögonvrån.
  Ett leende spricker upp över Elias läppar och han öppnar handen. Skärvan dras ut och Majas fot trycker tillbaka hans arm.
  Flygandes över hans mage lyckas två av Elias fingrar krocka fast i Majas berlock och sliter av kedjan.