Tidsmästaren

9

"Jess! Jess! JESS!"

Sirenernas tjutande blir svagare. Elias sitter kvar på knäna. Blicken är fastlåst på de skakiga, klibbiga händerna. De ser ut som om han målat en vägg röd. Någon lägger en hand på hans axel. Han vet inte om det är Siv, Lisa, Maja eller någon annan. Oavsett bryr han sig inte. Även om det varit ett skyddshelgon hade han inte brytt sig. Inget kan fylla den tomma, kalla känslan i hans bröstkorg.

Ilskna ord slängs från framsätet. Elias klarar inte urskilja vilka orden är, förutom enstaka svordomar, och han orkar inte försöka lyssna på dem heller. De kraftiga svängarna, tillsammans med bilens höga hastighet, får säkerhetsbältet att åka upp och ner för halsen. I ren insikt för han upp handen för att skydda mot den brännande känslan. Återigen blir han påmind hur klibbiga fingrarna är.

Klockan ovanför de bruna väntesofforna blir somförföljd av Elias blick. Den visar sju minuter i åtta. I tre timmar och tolvminuter har han suttit på samma obekväma plaststol. Efter han sköljt bort blodetfrån händerna har hans enda fokus varit väggurets tre visare. Ibland står denröda sekundvisaren stilla för länge och Elias tror klockan gått sönder.
Bredvid honom sitter hans mamma i denenda soffan som inte är brun. Till skillnad från honom har det varit omöjligtför henne att hålla koncentrationen på något. Hon bläddrar förtvivlat i tidningarnapå bordet, pillrar på underarmens tatueringar och besöker toaletten. Elias vetinte hur många gånger hon behövt kissa. Efter tredje besöket under förstahalvtimmen orkade han inte längre hålla koll. Det skulle inte vara någonöverraskning om det är uppe i tvåsiffrigt nu.
Precis som modern har inte Elias pappakunnat sitta stilla. Om det var svårt för hålla räkningen på mammans toabesökär det omöjligt att veta antalet gånger fadern satt upp håret i en tofs bara föratt förtvivlat släppa ut den en halvminut senare.
Förutom de tre familjemedlemmarna har fåmänniskor varit i väntrummet till akuten. Under väntan på läkarnas beskedgällande Jessica har endast en sjuksyster gått genom rummet. Varenda gång honkommit har vagnen hon rullat fyllt lokalen med doften av läkarsprit.
"Herr och fru Tibbling?" frågar en ny sjuksysteroch tittar ut från rummet Jessica ligger i. Elias mamma flyger upp från soffanoch tar ett hårt grepp om faderns arm. Föräldrarna springer som två hundar framtill dörren. Sjuksystern hinner inte ens göra klart handrörelsen för att de kangå in genom dörren innan de rusat förbi henne. Elias lämnas kvar. Hans ögonfortsätter följa varje vinkelförändring hos visarna på klockan. Det har nu gåtttre timmar och fjorton minuter sedan han kom ut från toaletten.
"Jag är ledsen, men läkaren ville förstprata med dina föräldrar i enrum innan du får följa med in", fortsättersjuksystern och stänger dörren försiktigt bakom sig. Hon sätter sig på platsenhans mamma nyss suttit på och smeker Elias hand i ett försök att trösta honom.Med minimal huvudrörelse nickar han som svar. Han vet inte ens om han skullevilja se Jessica i det nuvarande tillståndet. Varma, fuktiga tårar smiter ut urElias ögon när han sväljer. Bara att yttra ord efter vad han bevittnat är enkamp.
"Hur... Hur..." försöker Elias säga, menrösten klarar inte att formulera meningen. Han slår hårt ihop ögonlocken ochännu större tårar vandrar nerför kinderna för att tillsist nå hakan.Sjuksystern lägger andra handen ovanpå den första. "Är... Är ho..." börjar Eliasigen, men ger upp. Det är omöjligt.
"Hon är i ett stabilt tillstånd förtillfället." Den vänliga, mjuka rösten från sjuksystern får den stora, tunga klumpeni Elias mage att bli marginellt lättare. Jessica lever trots att han inte kundestanna skåpbilen. Det låter som goda nyheter för honom, men när han vrider påhuvudet finns det ingen antydan till positivitet i sjuksköterskans ansikte.Hjärtat hoppar upp i Elias halsgrop.
"Hon... Hon kommer väl bli bra? Säg honkommer det... Hon måste det!" Elias slår händerna ur sjuksköterskan tröstandepåläggning och tar tag om hennes handleder. Svetten från hans skakiga händerför de att glida uppför underarmen. Sjuksystern håller på svaret, men hennesansikte avslöjar att hon försöker komma på rätt formulering. Vad hon säger härnäst kommer det inte vara bra.
Trots att det högst kunnat gå någrasekunder mellan hans fråga och hennes svar får Elias en känsla lik den han harnär han snurrar på sitt smycke. Allt står stilla.
"Vi är inte helt säkra, men vi tror intehon har fått några skador på hjärnan eller längs ryggraden. Istället tror viatt hon bara fått muskelkontusioner i båda benen..." säger sjuksystern och gör enpaus. Klumpen i Elias mage växer igen. Om han försökt stå hade klumpens tyngdskulle fått honom att ramla framlänges. "... Förhoppningsvis är det barabristningar och att muskler och senor gått av, men vi kan inte utesluta riktigtännu att musklerna gått sönder helt", avslutar sjuksystern med nervös röst.Elias stirrar på henne och försökandes lista vad det innebär med en muskel somgått sönder.
"Så... så Jessica är... kan vara... för... förl...för..." Det sista ordet vill inte passera Elias läppar. Tanken på att Jessicaskulle vara det och få ett ja på frågan är för mycket för honom. Sjuksysternpressar ihop läpparna och nickar med små rörelser.
"Just nu är hon fullständigt förlamadfrån midjan och neråt, men vi hoppas att benen kommer bli bättre. Kanske intelika bra som innan olyckan, men att hon i alla klarar av att gå själv", sägersjuksköterskan med en låg, mjuk röst. Elias sväljer återigen och nickar. Hansblick vandrar bort från kvinnan och tillbaka till klockan. Sekundvisaren är somett överhypeat småbarn och snurrar flera varv. Bakom den snurrande klockanfinns en ny bild. Den är först otydlig, men efter några varv från sekundvisarenser han att den föreställer Jessica i en rullstol. Den gigantiska klumpen imagen exploderar och Elias måste rusa till toaletten.
Han slänger upp locket och kastar upp. Sen engång till, och ännu en till.
Till sist hulkar Elias bara och långasalivtrådar droppar ner till porslinsskålen, utan att lämna läpparna. Helamunnen smakar bittert utan att någon mer innehåll kommer upp till den. Inte ensmed en tom mage försvinner klumpen från magsäcken.
Ett porlande ljud kommer bakom honom ochsjuksystern knackar på hans axlar.
"Här", säger hon och räcker fram enplastmugg fylld med vatten. Elias sveper glaset. Sjuksystern ler mot honom ochfyller på hans mugg. "Efter kräkningar är det väldigt viktigt att få i digvätska igen. Så drick det här så kommer jag snart med en resorb." Elias nickaroch lutar ryggen mot den vita kakelväggen bredvid toaletten. Innan sjuksysternlämnar för att hämta vätskeersättningen spolar hon ner det äckligatoalettinnehållet.
Det helvita rummet sticker i ögonen ochElias känner sig febrig, men samtidigt kall. Han vill sitta i fosterställningmed armarna om knäna, oavsett ställning fryser han på någon kroppsdel elleryta. Svettdroppar åker ner för pannan, över kinderna och på läpparna. Det somhänt är sjukt. Det borde inte hänt och det finns bara en person som kan få detogjort.
Elias vrider huvudet mot den öppnadörren, biter sig i läppen och kastar upp plastmuggen. Han snurrar på smycketoch muggen stannar precis framför hans ögon. Ett djupt andetag och enkraftansamling senare och han står upp. Han är vinglig, men klarar sig framtill handfatet. Det har börjat bli en vana för honom att bli rädd för sin egenspegelbild.
Spegelbilden liknar ett vrak och kunnatskådespela en galen, knarkande tonåring i en b-film. Håret är rufsigt medluggen täckande ena ögat. Ögonen är stora och huden blänker med en blandning avsvett, tårar och maginnehåll. Ju mer han ser sig själv ju argare blir Elias.Klumpen i magen löses upp och ersätts med en pumpande ilska i hans ådror. Hurfan kunde detta hända?
"Fröken Ur!"
"Vad vill du, Elias?" frågar den omisstagliga rösten bakom Elias. Baraljudet får det att bubbla inom honom. Greppet om handfatet hårdnar tills detgör ont i handflatorna. Längs underarmen och upp på bicepsen sticker de blåblodkärlen ut som hos en knarkare som precis tagit en ny dos.
"Vad i helvete!" Elias snurrar runt. Påtoaletten, vars lock nu är nere, sitter Fröken Ur med sitt krulliga, blonda håruppsatt i en hästsvans. Den vita klänningen från deras förra möte är borta ochersatt av en uppknäppt kavaj med en vit skjorta under. Från skjortkragen hängeren lång, röd slips nästan ända ner till dem svarta byxorna.
"Jag förstår du är arg", säger Fröken Urmed en mjuk, nästan monoton, röst. Försöket att lugna Elias har en omvändeffekt. Istället för att andas lugnt och analyserar situationen funderar han påifall om han ska pröva att slå ut tänderna ur hennes mun.
"Arg? Smycket funkade för fan inte! Jagskulle stanna när bilen kom körandes!" Elias går mot kvinnan. Varje steg är somatt gå i lera upp till låren. Hjärtslagen ekar i öronen.
"Det var för du använda det när du slogner Bill", förklarar Fröken Ur och tittar på Elias med upphöjda ögonbryn. Honpratar med en lugn röst trots svordomarna hon får kastade mot sig.
"Du vet mycket väl att det är en timmesåterladdningstid Du listade ut det själv och jag berättade till och med det fördig."
"Fan ta återladdningstiden! Jessica kaninte gå på grund av den jävla återladdningstiden! Hon kunde ha dött på grund avden jävla laddningstiden!" Elias svingar rundor på armarna. Fröken Ur studerarhonom. Hon gör varken ett aggressivt ansiktsuttryck eller något för att stoppapå honom. Avsaknaden på reaktion gör bara att det kokar mer inom Elias och hanlåter sin frustration gå ut över den svävande plastmuggen. Med en spark får handen att flyga över golvet och träffar Fröken Ur på axeln. I det här ögonblicketönskar han den varit av glas och splittras i tusen bitar över henne. Iställetstudsar den bara av henne och lägger sig uppochner på golvet. "Varför inte baralåta smycket användas hur fan jag vill?!"
"Elias." Fröken Ur reser sig upp. Honförsöker lägga handen på hans axel, men när hennes små, smala fingrar nuddarhonom drar Elias undan. Allvarligt, men också medlidande, kollar hon in i hansögon. "Du, Elias. Smycket du har fått är något mycket speciellt. Visst dukanske måste vänta en timme mellan användningarna, men det är ingen annan påhela jorden som kan stanna tiden förutom du. Det är en gåva."
"En gåva? För mig verkar det mer vara enförbannelse." Elias vänder ryggen mot Fröken Ur. Under det efterföljandeögonblicket, eller inte ögonblicket, känner han hennes konstanta blick påryggen. Den lider med honom, men lyckas inte dämpa ilskan. Inte heller denmjuka handen som läggs på axeln minskar vreden han känner.
"Elias... Jag varnade dig för detta.Krafter långt ifrån den du fått har drivit människor till vansinne tidigare.Det var därför jag bad dig tänka igenom noggrant vad du ville använda smyckettill." När sista ordet lämnat Fröken Urs läppar slänger Elias bort hennes hand.
"Aha, jag skulle alltså inte slagit Billefter jag läste vad han skrivit om Jessicas bilder? Jag ska bara låta han sägade vidrigaste sakerna om min syster utan någon reaktion?" Elias sjunker nerlängs väggen bredvid handfatet.
"Jag dömer dig inte. Du får göra vad du vill med smycket. Helt ärligt tyckerjag du kunde gett honom något lite värre än bara ett slag i ansiktet." FrökenUr har fortfarande samma lugna, sansade röst trots att hon pratar om de äckligakommentarerna som skrivits gällande Jessicas bikinibilder. "Men Elias saken äratt du inte stannade tiden för att straffa honom. Du stannade tiden för attbläddra i hans telefon. Inget annat. Det är på grund av att du ville detta somgjorde att du inte kunde rädda Jessica." Det är sant. Det var hans fel attJessica blev påkörd. Om han inte rotat genom mobilen hade bilen stoppats ochhan hade kunnat rädda henne. Fastän det är hans fel och inte tidsdamens fåruppläxningen ilskan riktad mot henne att växa.
"Vet du vad... Fan ta dig!" Elias kramarom det kalla metallsmycket med sin högra hand.
"Mitt förslag är fortfarande öppet. Omdu inte vill ha smycket tar jag tillbaka... " börjar Fröken Ur, men innan honhinner prata klart har Elias dragit smycket över huvudet. Han stirrar påberlocken i handen. För första gången sedan deras tidigare möte funderar Eliasfaktisk på att ge tillbaka smycket till henne. Även om han inte hade hafthalsbandet hade Jessica kunnat skadas av skåpbilen. Skillnaden då hade varitatt han inte kunnat göra något åt det. Det hade inte varit hans fel. Han hadeinte kunnat slå Bill blodig. Han hade inte kunnat hindra olyckan eller gjortnågot som gjort att han inte kunnat rädda henne. Det hade bara hänt, utan hansinverkan.
Alla förvirrande tankar får ilskan sompumpas genom hans ådror att växa, skillnaden nu är att vreden inte längre ärriktad mot Fröken Ur.
"Fan", stönar Elias mellan hopbitnatänder. Med allt han förmår pressar han ner smycket i sin byxficka. Han villinte se det igen.
Försiktigt vänder han sig mot resten avrummet. Det ser nästan likadant ut som när sjuksköterskan gav honom muggen medvatten. Inga spår efter en kvinna som kan styra över tiden syns. Endaskillnaden är muggen är lätt tillknycklad på marken istället för i hans hand.