Tidsmästaren

5

Långsamt och aktsamt vänder Elias sig mot rösten. På vardagsrumsgolvet, mitt i mellan dörren och honom, står en kvinna, kanske fem eller tio år äldre än han själv, iklädd en lång, vit klänning. Ärmarna på klädesplagget går ut en kort bit över axlarna och från dessa hänger två stycken vita silkesband. Banden är knutna om dem smala handlederna. Runt halsen bär kvinnan en glittrande guldkedja. Om det finns en berlock eller liknande i smycket är omöjligt att se då den hänger ner i klänningens urringning. Samma nyans av blått som drinkar på solsemestrar tindrar kvinnans ögon medan hon lägger sitt vågiga, blonda hår bakom öronen. Under de glittrande ögonen sitter ett sött, roat leende på de små rosa läpparna.
  "Trodde faktiskt inte du var någon som gillade tjejdrama, Elias. Har du sett serien Gossip Girls?" frågar kvinnan. Elias svarar inte. Han är för upptagen att försöka förstå vad som händer. Och vad han ska göra åt detta. Likt en staty, eller Jessica i soffan, står Elias orörlig på golvet. "Är du alltid såhär tyst när du pratar med tjejer, Elias?" fnissar kvinnan och tar ett steg närmre honom, som genast visar upp handflatan likt en polisman. Handen, och hela armen, vibrerar när han försöker visa sig modig.
  "Kom inte närmre!" Det som skulle låta hotfullt blir istället mesigt när nervositeten spräcker rösten. Uppmaningen har ingen påverkan på kvinnan, som fortsätter gå närmre. Utan att våga släppa blicken från henne, eller den höjda handen, försöker Elias backa undan, men bara efter två steg ramlar han ner i soffan bredvid Jessica. Det söta leendet på kvinnans läppar blir ännu större när hon fnissar åt hans fall.
  "Du är gullig du."
  Elias vågar inte röra en muskel i soffan. Han stirrar på kvinnan när hon går och sätter sig i den andra änden, bredvid Siv. Trots att de båda tjejerna är som en vägg mellan Elias och kvinnan känner han inte sig tryggare. "Ska du inte läsa vad den här bitchen Maja skrivit?" Kvinnan lägger extra tryck i rösten när hon säger bitch. Hon nickar mot Jessicas mobil i Elias hand. För bara en liten stund, eller ingen stund alls, sedan var det jättespännande att få reda på vad Maja skrivit till Bella. Nu, med någon som ser ut som hon är redo att gifta sig när som helst bredvid honom, är det inte lika viktigt längre. Kroppen blir varmare samtidigt som greppet om telefonen blir svagare på grund av handsvett.
  "Eehm... Alltså, jag tänkte bara varför inte... Det är ju inte som det skadar om jag vet... Dessutom... Jag har gjort annat med halsbandet också... bra saker... Typ som att..." Munnen är torr som en öken när Elias försöker förklara varför han stannade tiden. Det desperata försöket att komma på en ursäkt får kvinnan att fnissa ännu högre.
  "Elias, det är lugnt. Du får göra hur du vill med den där grejen." Kvinnan lutar sig framåt. Tonläget hos henne får Elias att slappna av tillräckligt för att han ska höra hur hårt och snabbt hjärtat slår i bröstkorgen."Jag dömer dig inte. Jag tycker bara det är kul att se hur du utnyttjar smyckets kraft." Hon ger Elias ett genuint leende.
  "Eeh... Tack." Vad är det för person han har framför sig och varför är hon inte stilla som Jessica eller Siv? Frågorna snurrar runt i hans huvud, men han saknar modet att ställa dem. Tänk om hon blir sur? Vad är hon kapabel till att göra med honom om hon blir sur?
  "Om du vill fråga något om vem jag är så är det bara att ställa frågan. Jag lovar att inte bita dig", säger kvinnan som om hon läst hans tankar. Så vitt Elias vet kan hon till och med gjort det. Det vänliga leendet lämnar inte kvinnans läppar. "Kom igen. Något måste du väl undra?"
  "Eeh... Jo...", börjar Elias, men får avbryta sig själv. Halsen är för torr för att prata fullständiga meningar. Han sväljer och vrider bort blicken. Han vågar inte se kvinnans ansiktsuttryck när han ställer frågan. "Jo... Hur kan du röra dig? Vem... vad är du?"
  "Ååh... du har inte listat ut det ännu?"
  Elias vänder tillbaka blicken och studerar de glittrande, blå ögonen. Vad skulle ens kunna vara en ledtråd om kvinnan? "Jag är ingen människa. I alla fall ingen vanlig människa."
  "Okej, men vad är du då?" Självklart är hon ingen vanlig människa, det hade till och med Chris kunnat lista ut. Nervositeten i Elias är nästan helt borta och ersatt med en nyfikenhet gällande kvinnan. När hon lutar sig tillbaka i soffan och lyfter retligt på ögonbrynen hoppar Elias längst ut på soffkanten. Hon måste berätta.
  "Ni människor har kallat mig många namn. Vissa har varit förfärligt fula, vissa lite smågulliga", svarar kvinnan och vänder sig mot Siv. Med mjuka rörelser stryker hon baksidan av sina fingrar mot Sivs runda kind. "Visst är hon här... Siv? Visst är hon en söt tjej?"
  "Eeh... Ja, många killar verkar tycka hon är snygg", säger Elias, ställd av det plötsliga bytet av samtalsämne. "Men... Vad är du? "
  "Oj, sorry... Jag tappade bort mig lite.  Jo, som sagt har jag haft många namn, men ett jag gillar som ni svenskar kallat mig är Fröken Ur." 
  "Fröken Ur? Det är väl bara gammalt slang för klockor eller tid eller något?" Vem är det egentligen han pratar med?
  "Ja, du skulle kunna säga det är ett gammalt sätt att säga tid. Men det passar ju mig då", svarar Fröken Ur. Elias blir ännu mer förvirrad och leendet växer sig större på hennes läppar. "Alltså jag är tiden. Eller tidens gudinna, beroende på hur du ser på det. Oavsett är det jag som styr tid." Elias ögonen spricker upp.
  "Okej... Är detta ett skämt? Har jag på något galet sätt fått i mig droger och börjat trippa, eller påstod du precis att du är tiden?"
  "Jag kan bevisa det om du vill. Titta på detta." Fröken Ur pekar mot Jessica. Hon sitter fastfrusen i soffan och lutar sig tätt intill Siv, precis som hon gjort hela tiden Fröken Ur varit i vardagsrummet. Trots att Elias tagit bort mobilen från hennes hand är den fortfarande formad som om hon håller i sin telefon.
  Elias tittar på Jessica och tillbaka till Fröken Ur. Ögonlocken är stängda och andningen genom näsan kraftig. Bröstkorgen höjs och sänks med flera centimetrar. Långsamt öppnas ögonen. Ögonen saknar nu både de kristallklara blå irisarna och svarta pupillerna. Det enda som är kvar är spöklika ögonvitor. Elias hoppar in i soffans ryggstöd när han ser henne. När Jessica börjar röra sig ramlar han nästan ur soffan.
  Långsamt, nästan livlöst, hoppar Jessica bort från Siv och närmre Elias. Hon sätter sig normalt, rör på munnen och tittar mot dörren, kollar på mobilen i handen som inte längre finns där och skriver baklänges i anteckningsboken på bordet innan hon till sist slutar röra sig igen.
  Elias stirrar på Fröken Ur och de vita ögonen. Han vill säga något, men kan inte få läpparna att forma stavelserna. Sakta gör Jessica om allt Fröken Ur fått henne att göra baklänges, eller framlänges, tills hon återigen sitter lutad med Siv och visar vad som finns på mobilen.
  Fröken Ur sluter ögonen. När de öppnas är den blå, glittrande färgen tillbaka.
  "Tror du mig nu?"
  "Ja... Snälla gör inte om det där."  Magsäcken pressas hårt upp mot revbenen och Elias måste kämpa för att inte skollunchen ska flyga upp och landa på skolböckerna på bordet. Fröken Ur fnittrar åt Elias vettskrämda ansikte samtidigt som hon sätter sig vanligt igen.
  "Då antar jag du har något med den här att göra?" Elias tar ett hårt tag om den guldiga kedjan och lyfter upp berlocken med timglaset. Fröken Ur nickar åt antagande.
  "Mycket riktigt. Det är jag som skapat ditt smycke, men det är inte det enda jag gjort." Fröken Urs ansiktsuttryck är lurigt, men det är inte där Elias ögon fastnar. Det är på halsbandet under istället. Den gyllene kedjan glider längs dem tydliga nyckelbenen ner i hennes urringning. Kan det finnas en likadan berlock som hans under klänningens tyg? "Du behöver inte stirra på mina bröst. Svaret är ja."
  "Förlåt..." Elias vänder bort blicken. Kinderna hettar till och Fröken Ur måste märka det för hon brister ut i ett högljutt skratt.
  "Du är för gullig", fnittrar hon och får Elias att våga vrida tillbaka blicken. Fröken Urs smala fingrar omsluter kedjan och fiskar upp berlocken. Precis som Elias trott är den på pricken lik hans egna. "Jag har gjort några stycken faktiskt. Om jag får säga det tycker jag faktiskt de blivit väldigt fina." Fröken Ur beundrar sin skapelse likt en mor som tittar på sin bebis.
  "Du menar det finns andra med likadana smycken som jag?" Fröken Ur skakar på huvudet. "Men du sa precis du gjort flera smycken, eller hur?"
  "Ja, jag har gjort fler. Bara inte gett ut dem till andra människor." Hon släpper taget om smycket runt sin hals och låter det glida ner i urringningen igen. "Den du har där är den enda som just nu finns på jorden. Du är den första människan som kunnat stanna tiden." Fröken Ur pekar på smycket i Elias hand. Han öppnar sin mun, men det kommer inga ord. Vad ska han svara? Ska han vara glad, ledsen eller arg? Fröken Ur sitter tålmodigt med bena i kors och väntar på att Elias ska samla tankarna.
  Till sist lyckas Elias stänga munnen, svälja och inse, i alla fall någorlunda, hur han känner över vad hon precis berättat.
  "Jag är alltså din försökskanin?"
  "Du kan kalla dig för det, men smycket har inte varit någon som helst risk för dig. Jag lovar." Fröken Ur reser sig, går förbi tjejerna i soffan och sätter sig till sist bredvid Elias. En värmande hand placeras på hans axlar."Dessutom vill jag att du ska veta du har överträffat mina förväntningar".
  "Hur?" Vad har han ens gjort som varit bra?
   "Jo, du har klurat ut en hel del om smycket alldeles själv."Fröken Ur visar sina vita tänder i ett leende. "Du har listat ut att du kan stanna tiden hur länge som helst..." Hon tar upp ett finger. "... och även att det tar en timme efter du använt smycket innan du kan stanna tiden igen..." Hon tar upp ett till finger. "... Och att saker är stilla tills du rör dem. Först om du interagerar med saker kommer de utsättas för till exempel gravitation och andra yttre krafter", avslutar Fröken Ur och tar upp ett tredje finger.
  "Ja, men det var inte särskilt svårt. Jag antar det finns många andra regler med smyckena som jag inte ens tänkt på." Han sänker blicken från henne och ner på sitt smycke. Berlockens glittrande innering hänger nittio grader från den yttre.
  "Du har helt rätt, det finns ganska många regler. Jag känner mig faktiskt lite taskig som låtit dig vara försökskanin utan din tillåtelse, så jag tänkte faktiskt berätta några av dem för dig." Elias lyfter blicken som om Fröken Ur precis berättat att någon dött. Skämtar hon? Hon har, i Elias ögon, mer eller mindre oändlig makt och ska berätta kryphålen till användandet av smycket. Smycket som kan stanna tiden. "Jo, om du rör saker som typ svävar eller någon som springer så kommer de tappa sin rörelseenergi. De börjar med andra ord om från noll när du rör dem. Sen, som du nog också listat ut måste du ha halsbandet runt halsen när du stannar tiden, men visste du att det endast är den personen som bär halsbandet vars fingrar som kan stanna tiden?"
  "Ehm, nej. Men ska jag vara ärlig tänkte jag faktiskt inte låta någon annan låna smycket. Det känns som en för stor kraft att ge någon." Driver hon med Elias eller tror hon han är dum? Även om han inte tänkt att det var tvunget att vara hans fingrar som aktiverar smycket känns det som en självklarhet och logiskt. Smycket måste ha större hemligheter.
  "Smart, men en sak som kanske är lite mer intressant är att det inte måste vara samma fingrar som startar tiden igen." Elias blir förvånad. Bara hans fingrar kan stoppa tiden, men kan andras starta den? "Det jag menar är inte att det kan vara någon annans fingrar som snurrar på timglaset för att starta tiden, för det kan det inte. Men för att starta tiden räcker det att halsbandet avlägsnas från halsen", förklarar Fröken Ur innan han hinner ställa sin fråga.
  "Okej, jag kan alltså bara ta av mig halsbandet om jag vill starta tiden?"
  "Ja. Du kan till och med rycka i kedjan och ta sönder den. Kedjan är som du nog märkt ganska tunn och den går av enkelt, men jag rekommenderar inte det. Krafterna i smycket blir lite halvkonstiga då. Om det händer när du stoppat tiden kommer jag bli tvungen att fixa det." Elias nickar förstående, men kommer på ett nytt scenario.
  "Men vad händer om jag skulle dö då? Liksom jag råkar ramla nerför ett stup när jag stannat tiden? Kommer den aldrig starta igen då eller?" Fröken Ur tittar på honom med en road min som om han precis ställt en uppenbar, men korkad fråga. Hon lägger sin lena hand mot Elias kind och knackar med pekfingret på hans tinning.
  "Då startar jag den igen. Jag är Fröken Ur, tidens gudinna, minns du?"
  "Juste... självklart gör du det." Elias slår sig på pannan.
  Nervöst biter han sig i läppen. Även om Fröken Ur varit vänlig hela tiden tvekar han ändå att ställa fler frågor, trots att han vill det. Respekten för henne är för stor. "Ehm... Vad... mer bör jag veta?" Han hör själv hur dum hans röst låter när han ska tala till henne.
  "Just nu behöver du inte tänka på mycket mer, men när det kommer fler sådana här på jorden..." Fröken Ur lägger handen över smycket Elias håller i. "... Kommer du oftast inte märka när en annan används. Enda gången du kommer märka det är om både du och den andra... Bäraren? Ja, vi kan kalla er med smycken för bärare. I alla fall om du är tillräckligt nära en annan bärare när hen stoppar tiden kommer tiden inte stanna för dig. Alltså om du är nära när någon annan stannar tiden kommer alla på hela jorden utom ni två, och andra bärare i närheten, bli frusna."
  "Med andra ord skulle jag kunna hitta andra... Eehm, bärare genom att stanna tiden?"
  "Ja, men kom ihåg om det är den andra bäraren som stannat tiden så måste det vara hens berlock som startar tiden igen. Och din berlock om det är du som stannat." Fröken Ur släpper taget om sitt smycke och reser sig från soffan. Först när hon sträcker på sig inser Elias hur kort kvinnan faktiskt är, förmodligen bara några centimeter över en och en halvmeter. Trots att hon knappt är längre än ett barn gör den kraftfulla auran omkring henne att hon blir mer respektingivande än någon person Elias träffat tidigare.
  "Var det allt, eller finns det mer jag borde veta om mitt smycke?" Rösten är på bristningsgränsen och låter som Elias kommit in i ett andra målbrott. Med en fundersam blick studerar Fröken Ur honom. Han varken vågar röra sig eller yttra ett ord innan hon gör det.
  "Det enda jag kommer på är nog att jag vill varna dig. Det du har runt halsen gör dig till en av tidernas mest kraftfulla människor och tro mig, den kraften kan göra folk galna. Jag har sett det med egna ögon", berättar Fröken Ur med en sorgsen röst till sist. När hon säger den sista meningen vänder hon bort blicken. Genom de blonda lockarna tycker Elias sig se hur små, silvriga tårar rinner nerför kinderna. "Elias. Jag har sett att du är en bra person innerst inne och det hade varit tråkigt om det här smycket förstör dig." Elias sitter stilla i soffan och försöker ta in vad han hör.
  "Jag... Jag ska inte bli galen. Jag ska sköta det här", försäkrar Elias, men tveksamheten skiner genom rösten. Fröken Ur nickar och gömmer en antydan till ett leende bakom de gyllene lockarna.
  "Det är bra Elias, men om du någon gång känner att det blir fel, eller bara att du inte vill ha smycket, kan jag alltid ta tillbaka det." Fröken Ur vänder ryggen mot honom. "Jag förstår om du inte vill det idag, men förslaget är alltid öppet. Det är bara att stanna tiden och ropa på mig. Jag lovar att jag kommer direkt." Förstummad stirrar Elias på hennes rygg. Vad ska han ens svara på det där? För honom har halsbandet varit en leksak de senaste dagarna, något han kan ha roligt med och använda till vad han än känner för. Efter Fröken Urs tal inser han att det inte är så enkelt. Krafterna som ligger runt hans hals är större än vad han insett, och kan utnyttjas på oändliga sett.
  Mitt i funderingarna börjar Fröken Ur vandra ut ur vardagsrummet.
  "Vänta!" Elias måste få veta en till sak innan hon lämnar honom. Hon stannar direkt. Medan Elias samlar mod för att ställa fråga torkar Fröken Ur sig över båda kinderna. "Varför? Varför ger du mig smycket? Och varför släpper du fler smycken? Varför ge oss den här makten?"
  "För det första är det knappt någon makt ni fått. Det är inte ens en bråkdel av min. För det andra är det inte uppenbart varför? Jag är uttråkad", svarar Fröken Ur. Elias blir tyst i soffan. Hur ska han reagera? Inte nog med att han är en försökskanin till hennes experiment, utan experimentet är tydligen bara ett tidsfördriv för henne. "Du förstår att jag är äldre än allting du någonsin läst om eller sett. Äldre än alla kungar, dinosaurierna, planeter, solsystem och stjärnor. Jag är till och med äldre än Big Bang. Förstår du hur tråkigt det är att bli gammal. Idag är inte ens Moder Jord rolig att umgås med." Med den repliken lämnar Fröken Ur vardagsrummet och försvinner från Elias synfält. Långt efter att hon gått sitter han kvar och försöker förstå vad som precis hänt.
  "Det där var trippat..." suckar Elias efter en lång stund och drar efter andan. Sakta sänker han blicken och inser att han fortfarande håller i Jessicas mobil. Telefonen var fullkomligt borta från tankarna. "Sorry, Jess. Jag lovar att inte kolla på din mobil igen."
  Elias låser mobilen, utan att titta på Majas meddelande, och sätter tillbaka den i hennes hand. Han lämnar Jessica och Siv i soffan och går ut i hallen. Jerome sitter på precis samma vis, svansen på sin högra sida, som innan Fröken Ur kom på besök, men Elias går bara förbi honom och in på sitt rum. Utmattad slänger han sig på sängen.
  Vad var det som precis hände? Träffade han tidens gudinna. Drömde han alltihop? Efter en stunds tänkande väljer Elias att starta tiden igen. Istället för snurra på berlocken drar han av sig halsbandet. Samma ögonblick som smycket avlägsnas från halsen börjar Jerome rusa rundor i hallen och snart kommer han inspringandes i full fart in i rummet.