"Va? Nej, jag gillar honom inte!" Omar Rudberg (boyxboy)

Kapitel 14

Omars perspektiv:

Efter den sjukt roliga kvällen med Mimmi och Elliot så har det gått veckor sedan jag var med Hampus sist. Det har till och med gått månader. Det har bara varit så mycket med hela band-grejen, och med skolan också för den delen. Jag har typ.. Jag har inte haft tid, det är så det är. Det är svårt att kunna få ihop allt på samma gång, det funkar inte ens. Tiden rinner ur händerna och tillslut sitter man där klockan fem på natten och undrar om man hinner gå och sova någon timme. Pressen som ligger över mina axlar är just nu enorm. All uppmärksamhet är svår att filtrera in, och att man ständigt måste tänka på vad man gör och hur man gör det får mig att stressa ur totalt. 

Det hjälper inte heller med pressen att varje dag visa någon form av kontakt med Hampus. Vi har antingen skrivit med varandra, ringt varandra eller haft kontakt på något annat sätt. Det är nog det jag ser fram emot mest varje dag, att få se eller prata med honom. Få veta hur han mår, vad som händer och vad han gör. För det mesta har han bara tränat eller varit med kompisar, något jag nästan aldrig får tid till. Jag menar att träffa mina kompisar, träna gör jag typ varje dag med dansen och allt. Nu när jag är i Göteborg har jag verkligen försökt få tid med mina vänner. En del av dom har frågat vad som händer med Hampus, och för dom allra närmsta vännerna jag har så har jag berättat lite om honom.

Och det här med att komma ut till alla foooers.. Jag vet inte ens om det skulle gå bra alls att göra det för dom nu när jag förnekat det så många gånger. På varje intervju vi varit på så har den frågan kommit upp på något sätt. Antingen "Är du gay?" eller "Är du och Hampus ett par?". Jag har svarat nej på båda i månader nu. Det känns nästan som om jag skulle svika alla våra fans genom att komma ut nu. Det skulle vara lika med att erkänna att jag ljugit för dom hela tiden, dom skulle inte ens gilla mig längre om jag gjorde det. Tro mig, jag vill säga, men jag kan inte. Och dessutom får jag inte för Daff. Han pratar inte så mycket om det, när han väl gör det säger han att jag inte får berätta än då det skulle påverka alla. Jag vill inte skapa problem för resten av grabbarna, nej, det är det sista jag vill göra. 

Så nu sitter jag här på tåget, ännu en gång på väg till Stockholm. Men denna gången, inte för att göra något med bandet, utan för att nu äntligen, efter alla dessa veckor som känts som år, så ska jag träffa Hampus igen. 

***********

Min mobil plingade till. Jag tog snabbt upp den och kollade vem det var. Hampus.

Hampus: Långt kvar?? Står på stationen och väntar du vet.. Börjar bli kallt. En kram från dig skulle passa bra nu ;)

Jag log åt det och kollade upp på 'skylten' i tåget där det stod vad nästa station var. Stockholm C. Jag skulle egentligen redan varit framme nu, men om du gissar vilket tågbolag det är så kan du nog fatta att det som vanligt kommer för sent. 

Omar: 5 minuter. 

Jag visste att  om jag svarade med mindre än tre ord så skulle han bli frustrerad, det blir han alltid. 

Fem minuter senare började tåget sakta in. Jag ställde mig upp, tog på mig jackan och tog tag i väskan jag hade med mig. Jag kollade där jag suttit så jag inte hade glömt något, sedan gick jag mot utgången. När jag kom ut var det första jag såg Hampus. Han hade varit så desperat att han hade frågat vilken vagn jag satt i bara för att vi skulle få varje sekund vi kunde ha tillsammans. Det var ganska sött egentligen, att han ville spendera tid med mig över huvud taget. 

Jag halvt sprang fram till honom med världens största leende rakt in i hans famn. För första gången på hela den här tiden kändes allt bra igen. Det var som att allt jag oroade mig över, all stress och allt, det bara försvann så fort han rörde mig. Vi släppte varandra fort, mycket medvetna om att det säkert fanns folk som hade all makt i världen att ta kort och sedan publicera och skriva vad som helst. Vi gick mot hans bil. När vi satte oss i den såg jag Alfred i framsätet.

"I'm happy to see you again, lads" sedan började han åka. Hampus tog tag i min hand, och jag lutade mig mot hans axel.

"Jag har saknat dig så sjukt mycket." viskade han och la sitt huvud på mitt. Jag log.

"Jag har saknat dig också."

--------------------------------------------------------------------------

Hej!

Förlåt för att jag inte uppdaterat på typ två månader, det har hänt sjukt mycket sedan sist.. Först av allt så vill jag bara klargöra att nej, jag har inte kommit ut till någon som trans än. Det suger, men jag är inte 100% redo att berätta för någon än.

Jag har blivit kallad "han" pronomen av främlingar dagligen och tänkt på hur konstigt det är att främlingar kan se bättre vem jag är än min egna familj.. Jag vet att mina närmsta vänner (som jag också planerar på att komma ut allra först till) inte skulle ha några som helst problem med det, men jag vet fortfarande inte om min familj. Det enda jag vet är att det inte kommer bli lätt, och det är därför jag väntar. 

Mina vänner vet inte än, men jag vet att dom misstänker sjukt många saker, haha.. Jag ska berätta för dom snart, men inte än.

Jag hoppas att ni alla har det jättebra! Förlåt för ett kort kapitel och att det tog så lång tid. Ha det så bra nurå!