"Va? Nej, jag gillar honom inte!" Omar Rudberg (boyxboy)

Kapitel 12

Hampus perspektiv:

Jag kollade på Omar som satt med mobilen framför sig samtidigt som han sakta åt upp sina flingor. Han var väldigt sur den här morgonen, mer än vanligt, och jag tror inte han ens blivit väckt idag. Men det var inte en normal surhet, det var mer som att det var ihopblandat med någon annan känsla som jag inte kunde läsa av från honom. Det var sista dagen av 2014, ikväll klockan tolv skulle alla raketerna smälla och ett nytt år skulle komma.

Anledningen till att Omar var här var för att våra föräldrar börjat bli jättebra vänner, och mamma hade bjudit in dom som om dom inte hade något annat att göra. Jag vet inte om hon kraschade några speciella planer. Det kanske var därför Omar var sur? Tänk om han hade någon pojkvän eller något där hemma i Göteborg som han ville kyssa vid tolvslaget eller något?  

Shit. Då skulle han vara sjukt sur nu. Men han kan inte ha en pojkvän, eller? Jag tror inte det i alla fall, varför skulle vi annars hålla på som vi gör? Okej, det lät konstigt, men du fattar.. Jag hoppas bara han inte har någon pojkvän. Jag ryckte till när Omar plötsligt  ställde sig upp ur stolen och snabbt gick iväg utan att yttra ett enda ord. Jag kollade förvirrat på Wilnur som storögt kollade åt det hållet han gått.

"You should go after him, lad" hörde jag Alfred säga bakom mig. Jag kollade då frågandes på mamma och när jag såg att hon nickade instämande ställde jag mig upp och började jogga efter Omar. Det tog ett tag, men till slut hittade jag honom i mitt rum. Han satt på sängkanten och kollade intensivt ner i täcket. Jag gick sakta fram till honom och satte mig bredvid.  

"Ehm.. Händer?" frågade jag och slog till mig själv inombords när jag hört vad som kommit ut ur min mun. Det lät ganska okänsligt, och det verkade vara något allvarligt han tänkte på. Jag fick halvt panik över att han inte svarade, så jag ställde mig upp igen, tog tag i hans armar, och drog upp honom. Hans läppar var farligt nära mina nu, men jag försökte att inte tänka på det när min blick blev allvarlig. "Seriöst, Omar, vad är det?" min röst lät mycket mer orolig än jag trodde den skulle, men han verkade inte märka det så jag fortsatte se ut som vanligt. Han suckade och kollade ner i golvet. 

"Bara.. Jag vill inte.. Jag vill inte vara gay?" han kollade åt sidan och försökte ta sig låss från mitt grepp om hans midja, men jag höll kvar honom. Jag placerade min vänstra hand under hans haka och tvingade honom kolla på mig. När jag mötte hans blick var den full av någon sorts smärta som jag kände igen från något, men jag kunde inte komma på vad det var. Kanske att jag hade sett den i mig själv någon gång, men det måste varit längesen.

"Varför?" frågade jag, och såg hur hans svalde innan hans ögon mötte mina igen. Ljuset från fönstret mötte hans ögon och gjorde dom bruna ögonen ljusare, och dom glittrade lite. Han var så fin, han var alltid så fin och på något sätt hatade jag det samtidigt som jag älskade det jättemycket. Han svarade inte, och som vanligt gjorde det mig orolig. Jag försökte hitta något slags svar i hans vackra blick, men det gick inte. Jag verkade inte vara bra på att läsa av honom än. "Du vet att det inte är något fel med det, va?" fortsatte jag och såg hur det nu började bildas tårar, men han höll stadigt inne dom och kollade uppåt istället. 

"Men tänk om det är det?" hans tvivlande röst sprack i mitten av meningen och en tår rann ner för hans kind. Jag skakade snabbt på huvudet och strök bort tåren med tummen. Han gjorde nu allt för att inte kolla på mig.

"Det är det inte, okej?" sa jag snabbt och såg hur tårarna nu började rinna ännu mer. Han mötte fortfarande inte min blick, och han försökte komma ur mitt grepp, men istället omfamnade jag honom i en mjuk kram och kände hans spända kropp sakta slappna av i mina armar. Han grät tyst mot min bröstkorg och jag lät honom göra det, jag gillade närheten väldigt mycket. Han gav mig värme och jag älskade att trösta honom, bara finnas där för att ge en kram när han än ville.