Omars perspektiv:
Mitt hjärta slog fort när jag såg honom ta fram bomull och någon slags vit tejp. Han satte bomullen mot såret och tog tejp över det. När han satte den sista tejpbiten vandrade hans vänsterhand ner till min byxkant innan han snabbt ställde sig upp och drog handen genom håret.
"Klart!" sa han som om inget hänt. Jag hämtade andan någon sekund innan jag svarade.
"Tack så mycket!" sa jag och satte handen på nederdelen av hans rygg och lät den sakta glida ner över hans rumpa. Nu var det hans tur att flämta till och när jag tog bort handen log jag nöjt och gick ut ur badrummet in i hans rum igen. Alfred kom in genom dörren och kollade på mig med en allvarlig min.
"Here's your bag." han gav mig min väska som jag hade haft hit från Göteborg och tog snabbt upp mobilen.
"Thanks!" sa jag innan han gick. Hampus kom plötsligt ut ur badrummet, utan tröja. Jag gapade lite när jag skulle säga något men inte fick fram ett ord för att magrutorna var alldeles för tydliga. Jag stirrade bara innan han satte sig ner bredvid mig. Jag kom tillbaks till världen och rodnade.
"Ehh, jag undrade om du har en laddare?" frågade jag och höll upp min iPhone i luften. Han nickade snabbt och tog försiktigt tag i den innan han gick mot en byrå med en massa saker på. Han satte i laddaren och kollade på mig.
"Haha, vill du ha tröjan kanske?" frågade han, jag nickade, och då kastade han tröjan mot mig igen. Jag fångade den och tänkte precis dra den över huvudet när jag kände en smärta gå igenom hela min överkropp.
"Aouch.. Ehm, jag kan inte, det gör för ont." sa jag tyst och kollade på Hampus när han gick till mig och tog tag i tröjan. Jag kände plötsligt hur han satte tröjan över mitt huvud och drog ner den över min kropp. Jag höll upp armarna så mycket det gick och rös till när hans hand rörde min midja. När han hade gjort det skrattade han plötsligt. Jag kollade lite frågandes på honom.
"Ditt hår.." förklarade han med ett stort leende innan han började fixa till håret. Jag kände hans hand på min hårbotten, det var skönt. När han var klar slutade han, och dörren öppnades igen.
"Master Hampus, you've got some friends over. It's Seth and Fabian." sa Alfred med sin brittiska dialekt. Hampus vred lite på sig och jag hoppade till lite när det kom in två killar i bara mjukisbyxor. Min blick vandrade direkt ner till deras magrutor. Dom var lika vältränade som Hampus, men Hampus var så sjukt mycket snyggare. Ändå stirrade jag i några sekunder innan han diskret knuffade till mig lite. Jag kollade upp på honom och såg hans retsamma flin innan han gick fram till killarna.
"Tja, vem är han?" frågade en av dom. Jag rodnade lite och kollade ner på mina fötter. Just nu är kändes inte som bästa tillfället att träffa nya personer. Jag har precis spenderat natten på vägen mitt i ingenstans. Mitt hår var säkert kaos även fast Hampus precis försökt fixa till det.
"Det här är Omar, och Omar, detta är Seth och Fabian." sa Hampus både till de andra killarna och mig. De log mot mig, och jag log tillbaks. Varför är dom ens här? "Vi skulle egentligen träna idag, vill du hänga med och kolla på? Jag tror inte du borde röra dig med det där såret, så jag kan sitta där med dig om du vill." Hampus viskade till mig när han kommit tillbaks. Under vår lilla konversation såg jag hur Seth och Fabian nästan började brottas, precis som småbarn alltid gör. Jag kollade tillbaks på Hampus. Han såg frågande ut, men hans blåa, oskyldiga ögon var ändå glada. Jag nickade bara som svar och såg när han flyttade blicken till Seth och Fabian som nu började brottas på riktigt.
"Come on guuuuys, let's go!" Seth och Fabian ryckte till när Hampus pratade med dom. Dom ställde sig upp och gick sedan ut för rummet samtidigt som dom då och då knuffade till varandra. Jag följde efter med Hampus på min vänstra sida. Efter att vi gått ett tag ner för några trappor svängde killarna in åt höger. Jag följde efter, och det gjorde Hampus också.
YOU ARE READING
"Va? Nej, jag gillar honom inte!" Omar Rudberg (boyxboy)
FanfictionNär han såg honom var det som att allt stelnade till. Jorden slutade snurra och allt runtom blev färglöst. När han hörde honom prata kändes det som att alla fåglar slutade sjunga, för det kunde inte ens mätas med hans röst. Omar började falla handlö...