"Va? Nej, jag gillar honom inte!" Omar Rudberg (boyxboy)

Kapitel 6

Omars perspektiv:

När vi kom in i hans hus igen möttes jag av en okänd doft. Det luktade så gott att jag höll på att drunkna i tankar om att jag sprang och körde näsan i en regnbåge. Hampus var inte lika glad som innan nu, jag märkte det på hans blick. Den såg blank ut, vanligtvis var den alltid fylld av glädje och snällhet. Han kollade på mig och märkte att jag stirrat på honom. Jag rodnade inte som jag brukade göra, utan istället blev min blick bara ännu mer oroad när det var han som kollade bort från mig. Han kollade aldrig bort, det var alltid jag som gjorde det. Jag stötte till hans axel lite för att få hans uppmärksamhet som jag just nu var i stort behov av på något konstigt sätt. 

"Vad är det som luktar?" var det enda jag fick fram i mitt försök att få igång en konversation. Han började gå framför mig innan han vände sig om med ett litet leende på sina läppar som fick mig att smälta.

"Haha, kom" sa han innan han återigen började gå. Jag följde efter och undrade om det var hans mamma som hade bakat kakor eller något, men när vi kom fram till ett rum och han pekade in dit gapade jag lite när jag såg vad det var som hände. Seth och Fabian stog och sprutade en massa olika parfymer på sig. När dom såg mig och Hampus såg dom skyldiga ut.

"Det var inte jag!" sa dom i mun på varandra innan dom irriterat mötte varandras blickar. Jag skrattade till lite, och det fick Hampus att vända sig till mig och le. Jag kollade ner i marken när hans blåa blick mötte mina bruna ögon.

"Of course not!" svarade han och kollade tillbaks till Seth och Fabian. Dom skakade på sina huvuden och Seth slog diskret till Fabians arm. Detta gjorde tydligen Fabian väldigt arg, för han knuffade bort Seth så hårt han kunde. Han flög in i väggen och muttrade högt innan han gled ner till golvet. Jag fick lite panik när jag kollade där Hampus hade stått och insåg att han hade gått därifrån. Snabbt gick jag ut och joggade åt höger. Jag kollade bak när jag tänkte att det kanske var fel håll jag var på väg mot precis när jag krockade in i någon. Snabbt kollade jag upp och såg en okänd man med kostym stå med armarna i kors. Han höjde ena ögonbrynet åt mig. Vem var det ens? 

"Who are you and how did you get in? You broke into my house?" jag skakade snabbt på huvudet när jag insåg vad detta skulle leda till. 

"No! I'm a friend of Hampus, I was just looking for him, but I don't know where-" han avbröt mig snabbt och skakade på huvudet. Han tog tag i mina händer och armar på något sätt, och en sekund senare höll han mig i ett polisgrepp. "I'm not lying!" sa jag och försökte få honom att släppa mig.

"I'm not an idiot, I can tell when someone's lying, and you are." jag kollade oförstående på honom när han ledde mig, och plötsligt var vi i köket. Han drog upp sin mobil och knappade in något nummer. "Alfred, call the cops, we've got an uninvited guest! How could you not see.. How dare you? Are you saying I'm wrong? What? I said, call the cops!" han la på och skakade upprört på huvudet. Jag fick panik för varje sekund som tickade på. Skulle polisen komma? Men jag har ju för fan inte gjort något ens? 

Efter fem minuter av endast tystnad hörde jag polisbilar komma. Ljudet kom närmare och närmare för varje sekund i takt med att min panik steg så att det kändes som att jag skulle spy. Kommer jag hamna i fängelse? Vad ska dom göra mot mig? Vad kommer media säga om allt det här? Tusen tankar hann rusa igenom mitt huvud när ytterdörren rycktes upp och fem poliser kom in genom dörren. Jag fick panik och försökte springa iväg. Men poliserna var snabbt framme vid mig och satte mina händer i handbojor. Dom sved och skärde in i min hud, men det var bland det sista jag hade tid att tänka på nu.

"Gör inget motstånd när vi tar in dig i bilen så går det lättare." en rak och bestämd kvinnoröst sa det samtidigt som hon och två andra poliser tog tag i mig och försökte dra mig ut. Jag tänkte hänga med utan motstånd alls, men min kropp gjorde något helt annat. Jag drog och slet och vägrade gå ut ur huset. Direkt slängde dom ner mig på golvet och jag kände ett knä mot underdelen av min rygg. Jag skrek till av smärta och fick panik när jag inte längre kunde andas. Sekunderna kändes som år, och det enda jag kände var smärta.