"Va? Nej, jag gillar honom inte!" Omar Rudberg (boyxboy)

Kapitel 2

Omars perspektiv:

Jag vaknade plötsligt. Det kändes som att jag hade haft en mardröm. Jag var svettig och min andning var snabb. Jag kände mig rädd och visste inte vart jag var förrän jag hörde en välkänd röst. 

"Borde vi ta honom till sjukhuset?" det var Ogge som frågade. Rösten av en av mina allra bästa vänner, det var konstigt hur mycket det kunde lugna mig. Jag gissar att jag fortfarande är som ett litet barn som kan bli lugnad av vem som helst, bara man kan lita på den.

"Jag tror inte det är så farligt, han måste nog bara vila ett tag." rösten som hade fyllt bilen var okänd. Jag öppnade sakta ögonen och kollade direkt åt det hållet där rösten kommit från. Det var Hampus. Han satt bredvid mig, och jag hade tydligen suttit med mitt huvud lutat mot hans axel. Direkt satte jag mig upp rakt, och lutade mig mot bildörren istället även fast jag kände hur mitt huvud hade börjat snurra. Jag visste att hans blick var på mig, och det gjorde mig på  något sätt glad att veta att han i alla fall för någon sekund visste att jag existerade. Det låter sjukt skumt..

Resten av bilresan var helt tyst. Ingen sa någonting alls, och jag kunde inte somna. Tankarna hade sedan länge börjat snurra. Var det här sista gången jag skulle få se Hampus? Skulle jag inte få någon chans att lära känna honom? Jag var orolig över att det var så det låg till. Speciellt när jag såg genom fönstret att vi var på en gata med en massa hus. Skulle vi lämna av honom och aldrig få se honom mer? Jag slog till mig själv inombords över hur patetisk jag är, men jag kunde inte rå för det. Han verkade så speciell. Hans ögon såg så snälla ut.

Efter några minuter stannade Daff plötsligt bilen. Jag kollade ut genom rutan och såg ett jättestort, helvitt hus och på framsidan av trädgården fanns det en massa vita statyer. Det var fem bilar parkerade utanför, alla var svarta och såg ut att kosta flera miljoner. Bakom dom fanns det ett garage vilket fick mig att misstänka att dom hade ännu fler bilar. Jag suckade. Rika människor tenderar att överdriva allting.

Jag hörde att Hampus knäppte upp bältet, och hur dörren öppnades. Han sa hejdå och gick ut. Jag kollade ut genom rutan, och såg hur Hampus började gå mot huset. Felix började vinka till honom som en galning även fast han hade ryggen vänd mot oss. Jag stirrade på honom när han gick mot den stora porten, och innan han ens hann lyfta armen för att at tag i handtaget öppnades dörren. Där stod en man i kostym som höll upp dörren för honom. Du skämtar. Har han en egen butler? Med det i tankarna åkte vi iväg.

Varför var det så tyst i bilen idag? Det brukade alltid vara full fart och babbel. Men nu var det ingen som yttrade ett enda litet ord.

"Vi kommer få träffa honom igen, eller hur?" hörde jag mig själv fråga efter att det säkert gått en kvart sedan vi lämnade Hampus hus, och vi var nära studion.

"Troligen inte. Han var bara reserv för livvakterna, det kommer inte hända igen att vi inte har så många som vi behöver. Vi såg ju själva hur det kunde gå om vi inte hade tillräckligt." svarade Daff torrt. Vad var det med alla och att vara sura idag? Jag bestämde mig för att inte fråga vad som var fel med allihop, det kanske skulle göra det värre. Så jag bara gled ner i mitt säte.

***************

En vecka senare satt jag på tåget tillbaks till Stockholm. Jag hade varit i Göteborg denna veckan, men mina tankar hade varit någon annanstans. Hampus. Jag kommer aldrig se honom igen. På något sätt sved den tanken och gjorde att jag mådde illa. Hans ögon var så snälla och jag ville inte glömma dom. 

"Nästa station, Stockholm Central" jag suckade när jag hörde rösten komma ur högtalarna och tog på mig jackan. Denna gången skulle jag bara stanna över helgen eftersom att jag verkligen måste komma ikapp med skolan, så jag hade ingen väska med mig.