Take Me To Church

Kapitel 27.

 

—

Louis Tomlinson

            “Louiiis,” gnyr Perrie framför mig.

“Jag är ledsen..” säger jag till henne medan jag håller upp hennes hår från hennes ansikte. Med min lediga hand nyper jag fast i min näsa och försöker att inte andas in den äckliga lukten här inne på toan. 

“Nej—, ugh, inget att vara ledsen för.” Mumlar hon tystlåtet innan hon lutar sig mot väggen, och där så släpper jag hennes hår och spolar toaletten.

“Behöver du någonting?” Frågar jag henne en aning nervös då jag står bara här som en fån och kollar på henne. 

“Lugnt. Jag ropar om jag behöver hjälp, du behöver inte stanna här,” Perrie ler stort mot mig i några sekunder innan hon slutar ögonlocken och gör sig bekvämare i badrummet. Jag nickar endast för mig själv innan jag går ut ur rummet, och stänger sedan igen dörren en aning.

Jag går ut mot vardagsrummet och sätter mig försiktigt ner i soffan, stänger av teven och tar sedan av mig min tröja och mina tighta jeans som jag har på mig. När jag känner mig bekväm nog så lägger jag mig ner i soffan och drar det stora duntäcket över min kropp, och sluter sedan mina ögonlock.

-

Jag vaknade upp plötsligt av något högt ljud, jag försöker vända och vrida på mig för att somna om men ingenting funkar. Ännu en gång hör jag någonting och det är då jag sätter mig upp i soffan, med en lätt gäspning så reser jag mig upp och tänder lampan i vardagsrummet.

Synen jag har framför mig är förfärlig, den är hemsk. Vad har hänt? 

“Äntligen, undrade när du skulle vakna till,” flinar min far åt mig. Jag skakar på huvudet lätt och nyper mig i armen. Detta kan inte vara sant. Detta måste vara en dröm, varför skulle han vara här? Hur har han fått reda på vart jag är?

“Vad—, Nej—”, jag tar ett djupt andetag. Jag drömmer, det måste jag göra.

“Trevlig att äntligen få träffa dig. Louis.” Han drar ner sin hand i sin bakficka och visar mig sedan en stor pistol. Mina nackhår reser sig upp av obehag. 

“V-v-vad..vad gör du här?”

“Åh, har du inte förstått det ännu?” Han hånskrattar, “jag ska hämta upp dig. Ha-ha, det är roligt faktiskt. En särskild Niall Horan berättade för mig att du reste ner hit med din “pojkvän”, och vips så är jag här nere och ska kidnappa min egen bögiga son. Hm, jag vet inte ens om jag kan kalla dig min son.”

“Du är äcklig,” fräser jag mot honom.

“Du är en homofob, det är vad du är,” jag spottar på honom. Jag spottar faktiskt på honom.

Han reser sig upp från stolen och tar genast tag i min nacke, “Gud gav dig ett liv. Var glad att du fortfarande lever det.”

“Gud gav dig också ett liv!” Ryter jag, “och jag förstår inte ens varför!”

Han säger ingenting utan drar mig ut ur huset, hans håll om min nacke är hårt och jag kan inte hjälpa mig själv från att gråta. 

“Var tyst,” fnäser han och slänger in mig i en bil. Jag orkar inte ens kämpa emot utan ligger bara kvar på det kalla golvet i bilen. 

Jag vet inte alls hur jag ska bete mig i en sådan här situation. 

-

Bildörren öppnas plötsligt och min far och en annan står framför mig. Min far böjer sig fram och tar tag i båda mina ben och drar mig ur bilen. Jag blundar hårt och biter ihop för att inte skrika av hur ont det gör när han släpar mig i asfalten. 

“Vad ska du göra med honom, Collin?” Hör jag hur den mörka rösten pratar. 

“Ta ut bögen ur han,” fräser min far.

Mannen suckar, “Collin..”

“Jag ger dig tio tusen i slutet av veckan, om jag är klar med honom då.”

Jag hör hur några dörrar öppnas och plötsligt är jag inte på asfalten längre. Mina ögonlock flyger upp och jag får syn på en stol och massor av saker som jag inte ens visste fanns. Far släpper mig och stänger dörrarna, samt låser. Han drar för saker framför fönstret så att allt ljus stängs ute, och sedan så kommer han fram till mig, böjer sig ner så att han är i samma höjd som mig.

“Välkommen till helvetet.”