Speak »l.h«

2.1

(Hello! Så det är ju alla hjärtans dag idag så jag tänkt varför inte lägga ut ett kapitel. Men grejen är att jag har faktiskt också lagt ut ett kapitel på den nya novellen jag håller på att skriva! Så kolla gärna in den är ni snäll 😘)
"Lou"

Jag minns hur solen sken och hur värmen kändes mot min bleka hud. Jag tittade ut över ängen jag satt på. Gräset svajade svagt utan vinden och hur doften utav frisk luft kändes skönt i mina bihålor.

Jag ställde mig upp och började gå mot vattnet som glittrade utav solens strålar. Jag såg en liten figur längst nere vid vattnet. Ju närmare jag kom desto större blev figuren. Tillslut när jag var tillräckligt nära så såg jag vem det var, Luke. Han gick mot mig och jag gick försiktigt mot honom. När jag väl kom fram så skulle jag just öppna min mun för att börja skrika på honom för att under tiden jag gick mot honom så började jag komma på hur jag hamnade i smeten. Men Luke pressade sina läppar mot mina och jag drogs med till en ny värld.

Han läppar var mjuka men var ändå tryckta mot mina med en viss envishet och styrka. Jag började få slut luft så jag avbröt jag kyssen. Men när jag öppnade mina ögon så såg jag Marcus och David istället gör Luke stå framför mig. De höll i varsin kniv och hade torkat blod i ansiktet och blodiga händer och kläder. Jag skrek och de högg in med sina knivar i min kropp och allt blev svart.

Jag öppnade ögonen och skrek rakt ut. Jag satte mig upp och någon tände lampan så rummet lystes upp. Luke kastade en blick mot mig med rädsla i ögonen. Jag började gråta och han sprang över till mig. Han flyttade på mig så att han också fick plats på sängen. Han lyfte upp mitt huvud så att han kunde lägga din arm under mitt huvud och drog mig sedan närmare mot honom med sin andra arm. Jag la mitt huvud på hans bröstkorg och hörde hur hans hjärta slog, snabbt, det slog väldigt snabbt.

"Luke?" Frågade jag honom och han svarade med ett enkelt "mm".

"Where are we?" Frågade jag Luke försiktigt.

"We're at the hospital Lou. Do you remember that Marcus and Davi-" Jag avbröt Luke med en snyftning.

"I want to die so bad Luke" erkände jag och började gråta ännu mer.

"No, no, no, don't say that, don't even think that okey!?" Sa Luke och kramade om mig ännu hårdare. Jag började gråta hysteriskt för att jag visste att direkt jag kom ut ifrån sjukhuset så skulle ingenting kunna stoppa mig ifrån att hoppa ner för den där klippan som låt långt in i skogen. Det spelar ingen roll vad folk säger, jag vill hem till min mamma och pappa.

------------

Luke sov och jag låg klar vaken utan att ha sovit en sekund under natten.
Jag hörde något utan för dörren och vände blicken mot den vita stora dörren. Och till min stora förskräck så kom två personer in i rummet, Marcus och David.
Hur kan polisen inte gripa dem? Varför kan de inte bara lämna mig ifred?

"Well hello Lou" sa David och Marcus tog fram silvrig gaffatejp och började gå mot mig.

"We're gonna have some fun with you darling" sa Marcus och innan jag kan reagera så satt en tejpbit över min mun. Jag kunde inte prata. Om jag försökte så gjorde min mun ont på grund av tejpen. Sedan så minns jag allting alldeles för tydligt, i varenda detalj.

--------

Hola people!

GLAD ALLA HJÄRTANS DAG! Och till er som är singlar + mig så GLAD SINGEL DAG!!! Hahaha 😂😂😘

Jag känner som om att denna novell är ganska kort men då kom jag på att ordet "novell" betyder en kort berättelse. Men iaf denna novell är snart slut :( men ta det lugnt för jag har ju just lagt ut min nya novell så läs och njut 😘

Jag älskar er

Gilla och kommentera

Sprid vidare

Hoppas ni har en bra dag!

Xx Hazzenly