"Lou"
Jag stod vid kanten och tittade ner på det blå havet som var så klart att man kunde se botten. Klippan som jag stod på var säkert 50 meter ovanför havsytan. De vassa klipporna i havets botten såg ut som småstenar från min vinkel.
Livet leker på tills mitt liv blir till en katastrof. Jag blir slagen, ner puttad för trappor, skriken på, mobbad... you name it. Jag som trodde att jag kunde lita på honom men som alltid så hade jag fel. Ingen vill ha mig, inte ens jag själv vill ha mig.
Jag tittade ner på mina handleder och ben som är blodiga av alla skärsår som människorna i mitt liv har orsakat. Blåmärkena går från topp till tå och deras blå-lila färg får mig att vilja slå mig själv en gång till bara för att.
Tänkt om mitt liv hade gått som jag ville det skulle gå? Jag kunde ha fått allt. Jag kunde ha varit en känd författare, gift med en stilig man, ha 2 underbara barn vid namn Jamie och Daisy, ha en hund vid namn Douglas, bo i ett stort hus med massa rum, jag kunde ha haft någon som bryr sig om mig. Men efter som att alla mina drömmar är krossade, alla mina positiva tankar är puts veck.
Mina naglar är spruckna, mitt hår är ruffsigt och en del av det är bortrakat. Mitt ansikte är blå-lila, min mascara är utsmetad över hela mitt ansikte. Den brännande känslan i min hals på grund av den frätande syran man har i magsäcken jag nyss hade spytt upp fick mig att vilja spy igen.
"Life is like a grain of sand on the beach. It is surrounded by several million others and yourself, you are so small in the world. Either you can sit and wait for the tide to come in and take with them to the ocean floor. Or you can sit and wait for a tourist to come and put the son towel on you so you can keep you hooked and go to another bank in another country but other setbacks. Maybe life will be better there than it was on the beach you have always lived on? Or is it a living hell." Tänkte jag och andades tungt.
Hur kunde det blir så här? Varför kunde jag inte ha fått varit en normal tonåring? Gå på highschool, gå på college, allt det där som jag alltid ha önskat. Jag fattar inte vad jag har gjort för att må så här. Jag är nästan mest besviken på mig själv som inte fattade att allt var för bra för att vara sant. Jag vill hoppa och det ska jag också.
Det var vad jag gjorde. Jag hoppade ner till havets grund, jag skulle till mamma och pappa. Jag skulle hem.
-----------
Detta är inte slutet utan detta är efter några veckor. (;
Hoppas ni gillade detta konstiga mellan kapitel.
Gilla och kommentera bebes👌
Xx,-Hazzenly
YOU ARE READING
Speak »l.h«
FanfictionLou är ingen vanlig tjej, hon pratar inte. Inte alls. Det är pga hennes döda familj. Hon tycker att, om dom inte får prata så ska inte hon heller göra det. Luke, han är den ända som bryr sig om henne, hon faller för honom och han faller för henne m...
