Speak »l.h«

0.3

"Oh and by the way, I'm Luke" sa han och log försiktigt, jag bara halv log tillbaka.

"You must be Lou, I guess?" frågade han och jag bara nickade till svar. Hur visste han mitt namn? Juste idioterna där uppe skrek ju mitt namn...

"You don't talk that much right?" frågade han och tog fram förstahjälpen lådan som stod på byrån i badrummet.

Jag bara skakade på huvudet som svar, igen.

"Why not?" frågade han med en lugn ton. Hmm låt mig se jag vet inte vad eller vem du är. Varför skulle jag lita på dig?

Jag tog upp mobilen och skrev in exakt det jag tänkte på, sedan så hörde jag hur den robot liknande rösten ekade ut ur mobilens högtalare.

Han ansiktsuttryck förändrades helt när han hörde vad rösten sa. Han såg nästan sårad ut... Eller nja.

"I understand" sa han och gick ut ur badrummet innan han hann hjälpa mig med såret.

Jag suckade och började rengöra såret själv. Jag är van att göra saker och ting själv. När jag kom ut så satt alla, även Marcus och David i soffan. De tittade på mig när jag gick förbi för att hämta min bok som jag hade råkat tappa på vägen till källaren. Jag plockade upp den och när jag vände mig om så stod Marcus där. Han slet ifrån mig min bok och slog upp den senaste sidan jag hade skrivit på. Han läste högt ut den medan jag försökte slita åt mig boken.

"And all I ever think about is how sad I am and how worthless I feel because the stars are not a metaphor for me they are a burning ball of gas and we are so small in this world it wouldn't make a different if I died." Läste han. Jag slet åt mig boken med gråten i halsen.

"Oh... so our little slut are thinking about suicide?" Skrattade David och jag såg hur de andra gapade och sedan tittade de på Luke. Luke såg inte ledsen ut, utan snarare så verkade det vara något han väntade på. Jag gav honom en blick som sa 'förlåt' men han bara fortsatta att stirra in i tomheten.

"Well now I at least understand why your family took their lives, I should've to" sa Marcus och jag kände hur luften gick ur mig. Hur kunde han säga så? okej jag visste att han var låg men inte så här låg.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville gråta, skrika och massa annat men inget kom ut. Jag tittade än en gång på Luke och jag såg hur han ställde sig upp i slowmotion med en brinnande låga i blicken. Han gick mot Marcus och innan jag visste ordet av det så låg Marcus på golvet med handen över näsan. Allt gick så fort men samtidigt i slowmotion.

Jag sprang ut igen, fast denna gången var jag medveten om vars poolen var. Jag vände mig om och såg hur Luke stod där.

'I'm sorry' mimade jag och såg hur hans mungipor började rycka.

"For what?" frågade han.

'Being rude' mimande jag.

"Forget that, you've right... you don't know me and I can't blame you. It's because I look so punkrock right?" Sa han och skrattade.

Jag himlade med ögonen och log lite snett. Luke gick närmare mig och tittade mig i ögonen.

"Can we start over?" frågade han försiktigt. Jag nickade och flinade.

"Hi, I'm Luke" sa han och blinkade med ögat.

--------
Karaktär lista:

Lou Thomson - Lily Collins
Luke Hemmings - Himself
Calum Hood- Himself
Michael Clifford - Himself
Ashton Irwin - Himself
David Lane - Max Carver
Marcus Lane - Charlie Carver
Kylie Parker - Miranda Kerr
Matthew Parker - Dylan O'brien

Är sjukt tacksam över att ni läser och ett extra stort tack till dig som kommenterade du fattar inte vad det gjorde med mig. Min motivation gick i taket! Jag känner att det är någon som uppskattar det jag skriver så tack!

Så snälla ni kommentera och gilla för ju mer i för det desto fortare kommer ett nytt kapitel (: Har ca 8-9 kapitel redan klara som ligger och väntar på att bli släppta men det är upp till er. Snälla gör denna till en stort succé som The Truth blev!

Luv u!

xx,-Hazzenly