Speak »l.h«

2.3 - End

"Lou"
Nu stod jag här, på klippans kant och tittade ner på de vassa klipporna i havets botten.

Jag hade rymt ifrån sjukhuset efter att allt hade hänt. Allt jag vet är att Marcus och David är döda, de fick betala sitt pris. Luke hamnade inte i fängelse, inget hände. Utan han fick beröm för att ha räddat mig ifrån två stycken idioter till mördare och våldtäktsmän... Luke sov när jag sprang ut ur mitt rum, ut ur sjukhuset och in i skogen så fort mina taniga fötter kunde bära mig.

Mina sår sved och brände, de djupa såren som David och Marcus hade orsakat. Mina köttsår gjorde sjukt ont nu när mitt smärtstillande har gått ut ur mitt system.

Jag tog ett djupt andetag och skulle just hoppa ner för klippan när en person drog mig ifrån kanten, Luke.

"Don't jump!" Sa han och tittade mig rakt in i själen.

"You can't stop this, I want to die. I wanna go home to my parents, to my family." Sa jag och försökte slita åt mig min arm men det gick inte pga hans järngrepp.

"But you're my family and I don't want to lose you" sa han och jag kände hur det vände till i min mage.

"You don't even care about me" sa jag och insåg sedan hur Lukes ögon skiftade från blå till svarta.

"YOU THINK I DON'T CARE ABOUT YOU?!? Lou when I realised that I was falling for you it was too late. I'm sorry for doing that to you and giving you to David and Marcus for money but they said if I didn't do it my mum had to pay the prize. So yes I did it. I'm not proud of it neither I'm happy for giving up so quickly.

When I saw what they did to you on the roof, all I saw was them dead. I care for you so much it hurts. And I'm sorry for not realising this sooner but I am truly madly deeply in love with you Lou and I will not let you die. Not even if you want to.

I will keep on saving you, I will keep on protecting you. I will do whatever it takes to keep you safe and happy. And that's the truth." Jag kände hur en tår rann ner för min kind. Jag kände mig älskad... Sedan 2001 så har jag aldrig mått så bra i hela mitt liv. Allting dåligt, allting negativt bara försvann rakt ner och sjönk till havets botten.

"I love you Lou! Always has and always will" Han älskar mig verkligen, jag såg det i hans ögon. Det var en gnista av kärlek och panik. Han ville verkligen inte att jag skulle hoppa.

"I-i love you to" sa jag försiktigt.

"Please say 'I love you' instead of 'I love you to' cause that only means that you're agreeing on the point that I love you and I don't want to to agree with me on that" sa han och skrattade lite lågt.

"I'm sorry" sa jag med en ny stark självsäkerhet. "I love you Luke"

Men sedan så försvann min gnista och jag vände mig mot havet igen.

"Please don't jump Lou, we can live our own life. We can move to another country, buy a house and start a family. Anything you want! Just don't jump" sa han med panik i rösten. Men han var helt och hållet ärlig och seriös.

Jag ville hoppa och det skulle jag också, till havets botten. Träffa mamma och pappa, komma hem igen. Jag hoppade också...

Men grejen är att när jag hoppade så var det inte utför en klippa. Utan jag hoppade på ett tåg till ett bättre liv. Ett liv som jag startade om på nytt. Ny familj, nya vänner, nytt hus, nytt, nytt, nytt. Men framförallt så startade jag en ny vänskap och en ny kärlek för den personen som fick mig att känna mig älskad, Luke.

Vi flyttade till London där vi köpte ett stort och dyrt hus. Jag fick jobb som författare och säljer nu böcker som ligger etta på listan. Luke fick jobb som en artist och turnerar just nu runt i England. Efter fem år så fick vi en son som fick namnet Connor.

Hur det gick för familjen Lane, jadu... Mrs.Lane och Mr.Lane fick båda åka till fängelset för att ha utnyttjat mig och tydligen så hade de också gjort något ännu värre. De hade tydligen rånat en juvelaffär. Tänka sig att dom skulle ha gjort något sånt? Men såklart så förstod alla att de skulle åka fast. Marcus och David... Ja ingen kom på deras begravning. Jag tror inte ens att prästen ville komma. Karma is a bitch you know.

Men jag som trodde att mitt liv var över, att jag aldrig skulle få en framtid. Jag hade fel. Om du har det svårt... Skär dig inte, du kommer att ångrade dig så sjukt mycket när du blir äldre genom att ärren kommer att vara ett minne av dina svåra tider. Men om du gör det och sedan ändå tar dig uppåt. Då är dina ärr ett minne av att du har klarat dig genom något svårt i livet. Men hur som helst, att skada sig själv är aldrig lösningen. Jag menar har du någonsin testat slå huvudet i en vägg eller en knytnäve kanske? Det gör ont som fan. Gör inte sånt. Du är stark! Du är en underbar skapelse som finns för en anledning. Jag fixade det, då fixar du det också.

Men hur det gick för mig och Luke sen? Ja det är en helt annan historia.

THE END!

----------------

OMFG!!!

Så denna novell är nu slut!

Nej nej gråt inte! Jag har ju faktiskt en ny novell uppe "Wilderness" som jag är helt säker på att du kommer att gilla!

Jag vill tacka alla er som har varit en sådant stort och underbart stöd för mig att fortsätta skriva!

Ni får mig att må så sjukt bra och jag är så sjukt tacksam för alla era underbara kommentarer!

Men kom ihåg att detta är absolut inte slutet på Hazzenly, jag kommer att fortsätta skriva så mycket tills mina fingrar går av, eller att jag får börja släppa riktiga böcker ;) (jag jobbar på det)

Har nu några frågor gällande denna novell så skriv dom gärna, jag svarar ofc!

Har ni några frågor om mig så ställ dom också!

Btw så tycker jag att ni ska följa mig här på Wattpad för att kunna ha koll på när och om jag kanske släpper en ny Fanfic. Ni vet ju kanske att jag ny vill skriva vanliga berättelser utan en kändis i. Men jag har kanske inte eller kanske några planer på att skriva fler fanfics i framtiden. Som sagt året hat bara börjat och jag har massor av planer för er! Såklart så kommer jag att följa er tillbaka, jag lovar! Bible! (Så lovar man i USA) XD

Älskar er!

Kommentera och gilla!

Sprid sprid sprid denna novell överallt! Till vänner, till familj, till nära och kära!

Och för en sista gång här på denna novell, jag älskar er otroligt mycket!❤️

Xx - Hazzenly