Tågresan hem var suddig,jag satt i panik i Louis famn medan han strök mitt hår och viskade tröstande ord i mitt öra,det hjälpte inte. Herregud hur skulle jag kunna vara lugn? Min fucking MAMMA låg på sjukhus och höll på att dö!
När vi kom till tågstationen så väntade inte pappa och Gemma där som de hade sagt,jag ringde båda men ingen svarade.
Vi tog bussen till sjukhuset men när vi frågade efter mamma i receptionen så sa den lilla kvinnan där de tre värsta orden ett barn kan behöva höra.
"Jag beklagar sorgen".
Där försvann det sista lilla hopp som funnits inom mig,varenda skit. Jag kände hur luftstrupen krympte och jag fick ingen luft. Ut,jag måste ut! Så precis det gjorde jag,sprang ut.
Jag sprang och sprang ända tills Louis inte orkade,ända tills jag var vilse,ända tills jag kom till en gata som jag kände igen. Men inte ända tills smärtan var borta,det var en molande smärta långt ner i bröstkorgen. En smärta där mammas del av mitt hjärta suttit.
När jag kom in genom dörren såg jag pappas skor snörda på golvet och Gemma som satt hopkurad i soffan och krampade av gråt. Först då kom mina tårar. Först en,sen två sen plötsligt flera och de bara kom fler och fler medan jag sjönk ner längst väggen och ner på golvet. Där satt jag innanför våran öppna ytterdörr i min rock och mina skor,där satt jag och bara skakade av hysterisk gråt.
Hon var borta.
()0()0()0()0()0()0()0()0()0()
YOU ARE READING
The Dream
Fanfiction"Första gången jag såg dig kändes det som att hela min värld stannade,sen när jag lärde känna dig så startade den igen,denna gång med dig som centrum"
