The Dream

11

Jag låg i min säng och var för en gångs skull själv. Egentligen var jag inte ensam utan Louis var bara och köpte lunch.

Imorhon var sista dagen här på sjukhuset,jag skulle få åka hem sen. Jag hade ingenting mot sjukhus men de luktar som sjuka människor och allt har samma sterila vita färg. Det blir ganska deprimerande.

"Hej" hörde jag en försiktig röst säga och jag möttes av Louis blå ögon när jag vände mig mot rösten. Jag log bara som svar och tog emot smörgåsen och tog en tugga samtidigt som jag såg Louis göra samma sak. Jag log innombords.

~Flashback~

"37 kilo" sa han med tårar i ögonen.

"Louis!" sa jag förskräckt,det var ju jätte lite!

"Snälla säg ingenting" sa han med tårar rinnande ner för kinderna och reste sig och fortsatte ut genom dörren. Jag ropade efter honom men han kom inte tillbaka.

Efter en kvart kom en sjuksköterska in.

"Din vän som var här tidigare,han sitter i en stol här utanför och gråter,vill du så får du gå ut till honom" sa hon och jag sprang ut genom dörren och Louis tittade upp på mig med sina vanligtvis vackra blå ögon helt röda och kinderna var svullna av gråt. Jag satte mig ner bredvid honom.

"Louis,när jag sa sådär var det för att 37 kilo är jätte lite,du måste börja äta mer!" sa jag till honom.

"Ja-ag trodde a-att du tyckte-e att det va-ar mycket" snyftade han "De i min ga-ammla skola sa allti-id att jag var tjock o-och jag vill bara inte att de-et ska hända ige-en"

"Om du lovar att börja äta mer så lovar jag att säga till varenda idiot som säger något dumt,deal?" sa jag och sträckte fram tummen och fick ett svagt leende tillbaka och han tummade min tumme.

~End of Flashback~

Han tittade upp och log mot mig.

()0()0()0()0()0()0()0()0()0()