The Dream

24

När Louis mamma kom in genom dörren så log hon stort mot först sin son och sen mot mig. Hon var inte så lång,men det var ju inte Lou heller.
"Vad fint ni har det här" sa hon och tittade sig omkring i den öppna planlösningen. Köket,vardagsrummet och hallen satt ihop medan badrummet och sovrummet var enskilt.
Bakom henne i dörröppningen skymtade jag två små flickor med stora blå Louis-ögon och blont hår. De såg ut som tvillingar och stod och tittade sig runt i lägenheten och en av de mötte min blick. Jag log och fick ett riktigt stort leende tillbaka och insåg hur lika de var Louis,leendet var likadant men saknade bara framtänderna.
Louis upptäckte också att de stod där,han böjde sig ner så att han var lika lång som dem och den lilla flicka vände sin blick från mig till honom.
"Hej,jag heter Louis,vad heter ni?" frågade han dem.
"Hej Lou,får man kalla dig det? Jag heter Fizzy och det här är Libby" svarade den ena flickan,Fizzy tydligen och log mot honom.
"Lou går bra,vad fina namn ni har" sa han och log också,jag såg en lycka i hans ögon som jag bara hade sett när han var med mig annars,han såg så bekymmersfri ut.
Jag mötte deras mammas blick och hon såg också lycklig ut övar att hennes barn äntligen träffades. Hon tittade stolt på dem och Lou ställde sig upp och tog flickornas händer.
"Kom,jag ska visa er runt" sa han glatt och de gick iväg.
"Han har tur att ha hittat dig" sa hans mamma och tittade på mig.
"Du har fel,jag har tur som hittade honom"Log jag.
"Det är skönt att veta att han äntligen har det bra,jag har försökt ta kontakt alla dessa år men hans pappa vägrade låta mig träffa Louis." sa hon och jag såg ett hugg av smärta i hennes ögon.
"Du försökte iallafall"sa jag och log"Det viktigaste är att du klarade det tillsist och att han har fått träffa sin riktiga familj"
"Inte alla än,han har en storasyster,Lottie,men jag vet inte om han kommer ihåg henne,han var så liten när vi separerade och hans far fick vårdnaden över honom."säger hon och en tår letar sig fram och rullar tyst nerför hennes kind.
Vi har det jätte trevligt hela dagen och de åker hem efter middagen. När jag och Louis lägger oss så ser jag att han gråter. Jag skrynklar ihop ansiktet och undar varför han gråter.
"Jag vet inte" säger han"Jag tror att det är för att jag inser vilket liv jag har missat"
"Men gubben,du har det nu" säger jag och kramar honom mjukt.
()0()0()0()0()0()0()0()0()0()0()0()