The Werewolf Girl

Kapitel 5

"Du är visst med i tidningen!"
Jag hade precis kommit ner för att äta frukost. Pappa läste tidningen som vanligt. Det var första gången på länge han pratade med mig under frukosten.

"Vadå?"
Jag kollade förvånat på honom.
Det hade tagit en stund för mig att inse vad han hade sagt.

"Du är med i tidningen, som en VARULV!? Vad menas med det?"
Jag svalde.
Var det nu allt skulle komma fram?
Att jag hållet det hemligt i två år...

"Det är sant!"
Mamma och pappa kollade förvånat på mig.
Sedan började de skratta!
De trodde mig faktist inte!?
Det stod ju till och med i tidningen.

"Det är sant!" Jag skrek det inte men jag höjde rösten.
Nu blev det ännu mer förvirrade.
"För två år sedan blev jag en.
Men jag ville inte säga något!"
Nu trodde de på mig...

✕✕✕

Det hade gått en vecka sedan jag berättade allt för mina föräldrar.
För sedan den natten så stack de!
Bort från mig!

Så nu bor jag ensam i huset.
Jag har inte vågat mig till skolan.
Ingen skulle glömma bort vem jag är på en hel vecka!

Mina föräldrar hade inte hört av sig sen de lämnade mig!
Det var rädda för att någon skulle se att det var tjejen som blev en varulv. Eller så vill de inte att jag ska äta upp dom eller göra dom till en varulv!

Jag satt nere i vardagsrummet och kollade på tv. När hemtelefonen ringde.

"Hålla? Det är Rosé."
Jag väntade en stund innan rösten svarade. Och jag kände igen den på långt håll. En röst man inte vill ha.

"Mm..det är mamma! Jag vill att du börjar i en ny skola långt hemifrån. Där finns ingen som vet vem du är!"
Jag suckade.
Men jag vill inte långt hemifrån!

"Okej visst. Kan du skicka adressen?"
Jag hörde hur mamma pratade med pappa om något.
"Visst men imorgon ska du börja i den nya skolan. Packa nu så du hinner!" Sedan la hon på...

Jag gick upp på mitt rum och tog fram massa kläder ur min garderob. Jag tog inte många plagg eftersom det skulle få plats med annat. Sedan packade jag ner några böcker, dator och lite annat...

✕✕✕

Jag stängde resväskan och rullade ner den för trapporna.
Mamma hade skickat en adress och bad mig också om att ha något som täcker mitt ansikte.
Hon ville inte riskera att någon fick syn på mig.
Så jag satte på mig en lång rock som jag drog över huvudet.
Sedan drog jag en svart halsduk för munnen.

Folk skulle säkert kolla konstigt på mig ändå. Eftersom det är mitt i sommarn och jag går runt med det varmaste man kan tänka ha!

Bussen stannade precis framför mig och jag klev på.
Sedan satte jag mig så långt bort från alla andra.
Alltså längst bak.
Resväskan ställde jag framför mig.

✕✕✕

Det hade gått många timmar på bussen och nu var det bara jag kvar. Jag satt fortfarande längst bak. Trött och hungrig.
Jag var snart framme när bussen stannade. Det var bara en bit att gå.

Efter en stund skymtade jag en skola. Den var stor med små och många fönster. Jag anar att man bor på den här skolan eftersom jag tog med mig en resväska och allt.

Jag närmade mig den och nu kunde jag se den tydligt.
Den var av tegel, alla fönster hade galler för. Var det här ett fängelse?
Det var första tanken som slog mig. Portarna vaktades av två män i kostym. Ena såg riktigt sträng ut och andra log mot mig och öppnade dörren in.
Skumt...

Jag hade tagit av mig kappan och halsduken. Men mamma sa att ingen här skulle veta vem jag var.
Jag fick väl hoppas på det bästa helt enkelt.

Efter mig in rullade jag min rosa resväska. Skolan var ännu större på insidan än utsidan!
Det fanns många korridorer och dörrar. Jag kollade på en modell av skolan som satt på väggen.
Jag skulle två trappor upp.

Jag öppnade dörren och gick in.
I ett hörn stod en säng och bredvid fanns ett fönster.
Men med galler för.
På andra sidan stod ett skrivbord.
Sedan fanns det en liten garderob framför sängen ungefär.

Jag ställde in resväskan i rummet.
Det var faktist rätt fint där, även om det ibland kändes som ett fängelse.

"Hej, där!"
I dörröppningen stod..Amanda?!
Vad gör hon här?
Hon vet ju att jag är en...
Men mina tankar avbröts av att hon gick in.

"Varför är du här?"
Hon stängde dörren bakom sig och tog några steg längre in i rummet. "Jag bor här!" Sa hon och log mot mig.

Men det leendet har jag sätt förut!
Det är inte äkta. Ett sånt leende betyder egentligen ilska.
Och det såg jag i hennes ögon.
De som förut hade varit söta bruna ögon var nu fulla av eld och ondska.

"Varför stirrar du på mig?"
Jag svarade inte utan satte mig bara på sängen och fortsatte att granska hennes ansikte.
Hon hade slutat att le och istället såg hon orolig ut.

"Har det hänt något?"
Jag skakar på huvudet och hon går.

Jag pustar ut när hon stänger dörren. Det var något skumt med henne. Något som inte stämde.
Hon vet att jag är varulv och hon verkade inte det minsta rädd!
Konstigt säger jag bara!

***

SORRY FÖR KORT KAPITEL!
VAD TROR NI AMANDA KOMMER ATT GÖRA?
I NÄST KAPITEL KOMMER FLER PERSONER KOMMA!

• RÖSTA
• KOMMENTERA
• OCH HA DET BÄST SOM VANLIGT!!!