The Werewolf Girl

Kapitel 17

Jag kände hur smärtan sved i hjärtat. Det gjorde ont!

Jag ville skrika men jag hade tappat talförmågan.
Jag ville också gråta men kunde häller inte det!
Men det jag helst ville var att springa dit och rädda henne men mina ben ville inte lyda!

Min kropp fattade inte vad som nyss hände!
Det gick så snabbt...och allt var mitt fel! ALLT!

Men Amandas kropp började fatta för hon sprang ner till sjön.
Hon tog av sig skorna och slängde i sig! Hon dök ner...

Minuterna gick och jag stod bara där! Gjorde inte ett skit medan alla andra gick fram för att hjälpa till!

Om Leila inte klarats sig är det mitt fel! Då är det jag som är mördaren!

Kim låg kvar på stenen och stönade och nu såg jag hur något kom upp ur vattnet.
Ett huvud...Leilas!

Nu reagerade jag och jag släppte pistolen på marken och sprang fram där de andra var.

Alla hjälpte Amanda att komma upp och i famnen hade hon Leila!

Hon hade kvar sin vita fina klänning som nu var genomvåt.

"Lägg henne här!"
Jason la ner sin jacka på marken och Amanda la ner henne.

Sedan tryckte hon först på hennes mage, men inget hände.

Jag såg hur Amanda kollade på Jason och Jasmin sedan nickade de och Amanda tog tag i Leilas mun...
Efter en stund spottade Leila ut vatten.

En stor lättnad spred sig i min kropp, hon lever!

✕✕✕

Efter några minuter öppnade Leila ögonen och kollade på oss, sedan log hon och mimade "tack"

Men jag kunde inte ta emot det.
Jag hade inte gjort något som förskänar ett "tack"
Inget!

Bara att jag nästan dödade Leila.
Jag sköt Kim och han gjorde det som han varnade mig om!
Han släppte Leila!

Nu kom tårarna, de forsade ner för kinderna. Jag orkar inte mer, jag orkar inte med den här skiten!
Att jag är varulv ska väll inte skada någon annan, men det gör det!

Katy...Leila...Jason...och jag själv!
Allt beror på mig!

Jag vill inte leva längre!

Jag slöt ögonen och det sved av alla tårar. Ska jag ta självmord?

Jag kände hur någon lutade mot mig en annan kramade.

Jag kollade upp och Amanda och Jason var där.

Jag måste låta dom få leva ett normalt liv, utan mig!

Dessutom om de händer något mer med dom kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv!

✕✕✕

"Det kommer bli bra! Jag lovar!"
Jason log mot mig men jag kunde inte le tillbaka.

"Nej, ni lider för min skull! Jag vill inte...leva mer!"
Nu blev Amanda tårögd.

"Du måste stå ut ett tag till med oss! Du får inte göra något dumt med dig! Vi älskar dig, och det kommer inte alltid vara såhär! Jag lovar!"

Amanda hade rätt.
Jag får inte ge upp!
Inte när vi e så nära att ta Kim!

"Kim...var är han?"
Alla kollade sig omkring men ingen Kim!
Hade han rymt igen!?

Nej det hade han inte!
En bit ifrån oss kröp han på marken. Men varför?

Jag reste mig upp och gick närmare honom.

Han kröp efter pistolen jag hade släppt på marken!
Om han får tag i den är vi körda!

Han var ungefär tre meter ifrån!
Jag hinner aldrig!
Men man får ALDRIG ge upp!

Han var skadad och skulle inte få tag på den så lätt!

Jag sprang, jag på riktigt sprang som vinden!

Jag kände mig fri!
Som att allt inte hängde på mig fast att det egentligen gjorde det!

Vi var lika mycket ifrån den nu.
Jag slängde mig bokstavligt talat efter den.

Och vet ni, jag fick den!
Jag fick den faktist!

Jag blev så glad så jag började hoppa runt och skrika!
Konstigt...jag vet!

"App, app, app! Vart ska du gå?!"
Jag riktade pistolen mot Kim som försökte komma undan.

Jag log och ni fattar inte hur glad jag var!

Nu var allt över!
Jag behövde inte oroa mig!

***

NEPP, BOKEN ÄR INTE SLUT ÄN! SKRIV VAD NI TYCKER SKA HÄNDA?! MIRANDA SOM VAR MED I BÖRJAN KOMMER KOMMA IN NU IGEN!
TYCKER NI JAG SKA GÖRA BOK 2 I SAMMA, ALLTSÅ I DENNA BOK? KOMMENTERA!