Fucking the fooo? Pfft please

Kapitel 129

Kapitel 129

Violettas perspektiv

3 månader har gått sen jag blev gravid, och ja man ser väl lite grann, jag är nervös för bebisen om samma sak händer den som med novalie...därför ligger jag bara i sängen hela dagarna och ligger på rygg så ingenting ska bli fel, enda gången jag är uppe och går är när jag ska på toa eller äta med Felix, nu har jag dock börjat äta uppe i sängen

Ytterdörren öppnas och Felix kommer in genom dörren till sovrummet

- redan hemma? Säger jag förvånat

- ja jag har en liten grej o berätta, säger han och han ser glad ut men rösten och ögonen säger nåt annat

- vad är det nu? Säger jag lite smått irriterat för jag ser att det är något dåligt

- jo alltså på mötet idag med daff så berättade han en sak och...- säger han och jag ser lite rädsla i hans ögon och jag bestämmer mig för att driva bort den stela stämningen

- låt mig gissa han sa att ni skulle på turné om 3-4 månader och ska vara borta i 2 månader? Säger jag sarkastiskt och skrattar lite och byter kanal på tvn

- sålänge han inte sa det så är det lugnt vad det än är, säger jag för det enda jag önskar nu, är att ha honom med mig under graviditeten och på förlossningen och att allt ska gå bra

- ehmn...nej nej det sa han inte, säger han och kliar sig i nacken och hela han skiner upp av nervositet

- ja det är väl klart som fan att det ska vara exakt så eller hur? Visst har jag rätt? Säger jag besviket och Felix tittar på mig med ett svagt leende

- nej han sa inte det, inte exakt iaf, säger han och jag tittar frågande på honom som att han ska berätta vad de är

- 1 år, säger han fort och känslolöst

- åker ni om ett år? Säger jag med förhoppning i rösten eftersom jag fött våran unge...och han tittar besviket på mig och det är då jag förstår

- du ska vara borta i ett helt år...säger jag, nästan som en fråga men ändå var det som en självklarhet och Felix suckar och tittar på mig

- ska du åka? Säger jag prövande då jag vet att han kommer bli sur om jag tvingar honom att stanna hemma, och jag kommer heller inte tvinga honom stanna, detta är hans livs chans att uppfylla sin dröm, åka till USA och bli signade där är helt magiskt, Klart han ska åka om han vill, dock vill jag ha honom här just nu, jag behöver honom

- ja, säger han konstigt och på ett konstigt sätt så dum förklarar han mig, är det så konstigt att man vill ha sin pojkvän med sig när man föder hans barn?

- kan du inte kolla om ni kan vänta med och åka tills bebisen är född? Säger jag ännu en gång prövande och jag kan inte hjälpa att rösten skär sig

- vänta vänta, tror du helt seriöst att jag skulle lämna dig här? Du ska med det trodde Jag du förstod? Säger han konstigt och nästan skrattretande

- lätt och veta, men vadå? Ska jag föda våran unge i USA? Säger jag förvånat

- varför inte? Vi har ett helt år på oss att ta hand om honom där nere utan så många foooers överallt, vi kan ta promenader på stranden med barnvagnen, sitta på stranden, gå inne i stan och shoppa? Det är en stor opportunity ( han säger det på svenska men jag kommer inte ihåg vad det betyder på svenska haha och jag ska vara helsvensk? Fuck My life typ)

- honom? Säger jag flörtande mot honom då han nyss sagt att våran unge kommer bli en kille

- det är RN vild gissning men ja, jag tror det är en liten felleboy, säger han och vi skrattar lite lätt innan jag blir allvarlig igen

- vågar nog inte åka dit, säger jag försiktigt med tanken på novalie så går det bara inte

- lägg av, det med novalie var en olycka, det var inte för att du rörde dig för mycket, det blev bara så och det kunde hänt vem som helst, det betyder inte att det kommer hända dig varje gång du blir gravid, skärp dig nu hjärtat, allt är okej, säger han och jag rycker fort till, nästan lite för fort för Felix blir rädd av min hastiga ryckning

- vad sa du? Säger jag Chockat

- jag sa, det med novalie var en olyck...- hinner han säga innan jag avbryter honom

- nej nej det hörde jag, men i slutet, säger jag prövande och ett leende sprider sig långsamt på mina läppar

- hjärtat? Säger han försiktigt och lite konstigt och lyfter ögonbrynen

- du har aldrig kallat mig det innan, säger jag förvånande med ett leende på läpparna

- jag lovar att jag kallar dig det resten av ditt liv om du hänger med, säger han och jag ler lite innan jag ändrar minen till en besviken och skakar försiktigt på huvudet

- aja, säger han och tar upp sin telefon och reser sig ur sängen då han under tiden har satt sig ner på den

Sen lägger han telefonen mot örat och antar att han ringer nån men jag kan inte fatta att han bara accepterar att jag vill stanna hemma...ska han inte försöka mer?

- vem ringer du? Säger jag försiktigt

-----------------------------------
Som sagt så vet jag inte om det förra jag la ut publicerades men min wattpad krånglar väl isåfall! Hoppas ni kan läsa denna iaf