Fucking the fooo? Pfft please

Kapitel 136

Kapitel 136

Violettas perspektiv

Det börjar bli sent och de flesta har lagt sig på palmblad eller satt sig i stolarna vi tagit ut från flygplanet, jag själv sitter på våran lilla strand och funderar på vad som hade hänt om jag stannat hemma, då hade jag varit hemma just nu och tittat på nyheterna om att en plan kraschat, eller så visas det inte ens på nyheterna...dem kanske inte ens har märkt att vi är borta.

- de kommer att hitta oss, säger en röst bakom mig och jag vänder mig försiktigt om mot personen som står bakom mig

- novalie...säger jag tyst och ler snällt men sorgset mot henne

- får jag sitta bredvid dig? Frågar hon och tar små osäkra steg fram till mig och jag nickar och klappar på sanden bredvid mig och hon sätter sig nära mig och tittar ut över havet och efter en stund så rinner en tår nerför hennes kind

- jag kommer aldrig mer och träffa dom va. Säger hon och sedan faller tårarna som floder ner för hennes kinder och jag blir också ledsen eftersom hon nyss har insett att hennes föräldrar är döda, därefter börjar även mina tårar att rinna och jag finner inga ord, vad ska jag säga till en max 7 årig flicka att hon aldrig kommer få träffa sina föräldrar igen? Jag sitter bara tyst och lägger min arm runt om henne medans mina kinder är alldeles blöta av tårar och sedan trycker jag henne tätt in till mig och håller min andra hand runt hennes huvud och jag blundar hårt, jag kramar henne...varför? Antagligen för att visa medkänsla, eller så är det för att jag inte vill svara på frågan och jag vill inte att hon ska se mig ledsen.

- Novalie, säger jag och trycker henne löst ifrån mig och kupar mina händer runt hennes kinder och tittar in i hennes ögon, hennes ögon är fulla med tårar och de börjar bli röda och jag antar att mina är likadana.

- hur gammal är du?, frågar jag och torkar bort en tår från hennes kind med min tumme

- fem, säger hon och snyftar till och tårarna börjar ännu en gång rinna

- shh, shh, du behöver inte gråta, don't cry, gråt inte, allt ordnar sig, jag är här med dig nu, viskar jag och efter jag har pratat klart drar jag in henne i en kram

- jag är här nu, viskar jag upprepande och hon hulkar och har sitt huvud mot min axel

- violetta, säger hon och drar ifrån kramen

- mhm, säger jag tyst och vi har nästan börjat viska båda två

- kommer vi klara oss? Säger hon och ännu en gång vill jag inte svara

- ja det kommer vi, så länge vi har varandra, säger en röst bakom oss och jag skulle känna igen den rösten lång väg, felix, jag tittar fortfarande ner på novalie men novalie har föriktigt vändt sig emot felix och när felix sedan sätter sig på hennes andra sida så tittar hon ner i sanden

- vi tar hand om varandra, eller hur, säger felix till novalie och sedan lutar hon sig emot felix knä och efter ett tag somnar hon där och både jag och felix studerar henne som om hon vore det finaste på denna jord