Jagad

Prolog

-Clocksworth-

"Belmont Hayes, vilket rum ligger han i?" Frågar jag den stressade sköterskan som irrade runt i korridoren. Kvinnan synar mig uppifrån och ner innan hon skickar ett nervöst öga mot Lumiere som står bredvid mig.

"Och ni är?"

"Familj," svarar jag kort och ger henne en utmanande blick.

"Rum 307," svarar hon snabbt när hon märker att det inte är någon idé att säga emot. "Hans make är redan där."

Sjukhuset stinker av desinfektionsmedel och död, väggarna är sterila och personalen stressad. Avdelningen vi är på är för dem som väntar på att gå vidare, här kämpar man inte längre för att få dem att överleva. Här lindrar man patienternas lidande i deras sista timmar. Hur fan hamnade min Belmont på den här platsen?

Conor's telefonsamtal hade varit kort, för kort. Han lät trött och frustrerad när han bad mig komma, han sa att det var dags att säga ett sista farväl men jag misstänkte att han hade annat i tankarna då ingen annan var inbjuden. För nog hade han ringt Dominic, Masson och Marie om han verkligen gett upp hoppet om Belmont?

Sex år hade gått och vad jag förstått så hade de levt ett lugnt liv. De hade gift sig så att han skulle få stanna i landet men trots det oglamorösa skälet så visste jag att vargen gjorde honom lycklig. Belmont hade tjattrat på i telefonen om hur flocken verkade acceptera honom mer och mer. Han lät alltid glad på andra sidan luren men på sista tiden hade han inte hört av sig lika ofta, men inte fan hade jag räknat med cancer.

"Är du redo?" Frågade min ljushårige bror och la en hand på min axel när vi kom fram till rum 307.

"Nej," muttrade jag samtidigt som jag pressade ner handtaget för att mötas av det svåraste beslut jag någonsin pressats till.

I sängen låg en blek liten kropp som var täckt av slangar och tuber. Kinderna insjunkna, hans långa vackra hår var bortrakat, ögonen var slutna och ringarna under dem var mörkare än natten. Allt som hördes var maskinerna som hjälpte den utmärglade kroppen att andas. Vid hans sida satt den till synes stabile vargen med den lilla människans hand mellan sina i ett fast grepp. Trots den lugna ytan såg jag fårorna av oro och brist på sömn i det hårda ansiktet, men där fanns också en beslutsamhet som fick mig att tveka. Jag stannade vid dörren oförmögen att gå närmre. När Belmont blev människa igen så visste jag att jag en dag skulle behöva säga hej då. Men inte så här.

Utan ett ord klev min bror fram till sängen och läste journalen tyst. "Han har inte långt kvar," mumlade han tillslut och fick en nick från Conor. "Förmodligen en reaktion från allt hans kropp har fått utstå."

"Förmodligen," muttrade Conor torrt.

Lumiere var inte typen som slösade tid på kallprat och kom snabbt till sak, "men du har andra planer?"

Vargen bet sig hårt i underläppen innan han nickade, "om han blir vampyr igen," orden hängde i luften och han avslutade aldrig meningen, istället gled hans trötta ögon över oss båda.

"Är det vad han vill?"Lumieres fråga fick något att vakna till liv inom mig. 

"Jag gör inte om samma misstag igen Conor," svarade jag hest och tog ett tvekande steg fram mot sängen. "Han hatade livet som vampyr!"

"Så du tror att han hellre dör, sjuk och svag innan han ens fyllt 30?" Fräste han tillbaka.

Jag ignorerade hans hårda ögon och sänkte rösten, "är det du eller han som vill det här? Är du beredd på konsekvenserna?"

Conor skrattade torrt, "jag har sett Belmonts alla sidor, jag vet vad jag ger mig in i."

"Är det värt det?"

Av någon anledning kände jag behovet att ta ett kliv tillbaka när den stora kroppen reste sig ur stolen, han var inte hotfull på något sätt men något hade hänt med killen under de här sex åren. Han krävde respekt och jag misstänkte att han skulle kräva att jag gjorde som han sa, men istället vände han sig mot Lu.

"Är du ett alternativ?"

Lumiere lutade huvudet på sne och synade honom en lång stund och det slog mig att det var första gången de träffades. Dock visste vargen allt om Lumiere och Belmonts historia och jag förvånades över Conors förslag, han måste verkligen vara desperat.

"Ja, men jag skulle gärna ha pojkens medgivande," svarade min bror.

Conor gav honom en kort nick, han sneglade ner mot Belmont en stund innan han sjönk ner vid sängen, han viskade mjuka ord i Belmonts öra. Ord han förmodligen inte kastade omkring sig till vem som helst. Han var visade ännu en gång hur desperat han var, jag såg det och jag förstod hans känsla allt för väl. Belmonts ögonlock fladdrade tillslut och drogade ögon vandrade runt i rummet. Han kved från smärtan han vaknade upp till och mitt hjärta brast.

"Jag tänker inte leva i tusen år utan dig," viskade han trött från spruckna läppar som svar på hans fråga.

"Den diskussionen tar vi vid ett senare tillfälle, Sötnos, nu snackar vi om dig och ingen annan," svarade Conor mjukt. "Du vet att de kan hjälpa dig."

"Lu," viskade Belmont och sträckte ut en hand som min bror genast tog. Ett svagt leende spelade i det annars bistra ansiktet.

"Du kommer att bli stark igen, det lovar jag dig."

"Och om min törst blir lika stark?" Kraxade han fram med ögonen fyllda av oro.

Lumiere sjönk ner på andra sidan sängen och la Belmonts hand tillrätta mellan sina. "För länge sen, när jag försökte rädda livet på Marianne, så skapade jag en ny typ av blod. En drog." Han sneglade bak på mig innan han fortsatte, "Anthony såg potentialen i denna uppfinning och krävde att jag skulle göra mer. Blodet gjorde vampyrerna beroende och de krävde mer och mer."

"Du tror att han gav sånt blod till Bel?" Viskade jag förskräckt och Lu nickade.

"Varför skulle hans sug efter blod varit så starkt redan från dag ett? Det är enda möjligheten."

"För att straffa mig," fräste jag och förbannade minnet av min skapare.

"Antagligen," muttrade Lu innan han vände sig mot Belmont igen. "Så du kan vara lugn, så länge du dricker vanligt blod så kommer det inte hända igen."

"Är du säker på det?" Morrade vargen från andra sidan men fick bara en nick till svar. Det blev tyst i rummet innan han öppnade munnen igen, "vi löser det Belmont, jag löser det."

"Hur?" frågade Lu nyfiket.

"Jag har tillräckligt att dela med mig av," svarade vargen kort och jag kände genast ett sting av avundsjuka när jag slogs av hur nära de var, hur mycket de båda betydde för varandra och hur mycket de båda var villiga att offra för den andre.

Lumiere gav honom en fundersam blick innan han vände sig mot Belmont. "Det är ditt beslut," jag har spridit min magi och ingen kommer att sakna dig när du går ut ifrån sjukhuset på starka ben igen. Ingen kommer att störa oss. Jag är redo."