Jagad

18

-Dezmond-

"Vart ska vi?" Frågan hördes knappt i bilens dova mullrande, men jag visste att pappa hade hört mig men ändå svarade han mig inte. "Varför lämnade vi kvar Dominic?" Jag sneglade på min pappa ifrån ögonvrån, men han satt fortfarande tyst och sammanbiten framför ratten. "Pappa?"

Bilen var tyst, allt som hördes var motorns ljud och däcken som rullade över asfalten. "Han valde att stanna för att hjälp oss," svarade han efter en lång tystnad. Det var inget riktigt svar, mer ett sätt att få tyst på mig.

"Jag önskar att han var här," gnällde Florian och plutade med underläppen men fick ingen direkt respons på sin tonårsförälskelse, för alla utom han kände till elefanten i rummet, kyssen mellan min pappa och vampyren.

"Så Andrea vill ha den här?" Mumlade Disa för att byta samtalsämne. Hon satt mellan Florian och Oskar i baksätet och strök med handflatan över en sliten bok klädd i brunt skinn.

"Vad är det som är så viktigt med den?" Frågade Flo intresserat och lutade sig nyfiket över henne för att få en närmare titt.

"Vår släkts alla trollformler är nedskrivna här i, de går bak flera generationer, en del är skrivna på så gammal franska att jag inte förstår ett enda ord," svarade min syster vördnadsfullt.

"Det måste vara en särskild trollformel hon vill åt," mumlade Oskar och såg lika nyfiken ut som Flo.

"Du kommer ihåg vad jag sa!" Mullrade pappa och spände ögonen i min syster genom backspegeln. "Du öppnar inte boken förrän vi vet att Oskars länk är bruten med häxan."

"Den är bruten," insisterade han tyst och slog ner blicken. "Jag kan inte känna henne längre."

"Och vad är det som säger att hon inte lurar dig? Vet du plötsligt allt om svartkonster, skuggigs?" Fnäste Florian och himlade med ögonen. Han hade varit på dåligt humör sen vi hämtade honom, jag visste att han hade dåligt samvete för hans inblandning i Vickies prank, jag hade förlåtit honom direkt. Ingen av dem hade kunnat veta att det här skulle ske.

Men jag såg på pappa att han inte var övertygad, hans beskyddarinstinkt tog över nu och plötsligt var alla skyldiga tills de hade bevisat motsatsen. Som Dominic uppenbarligen hade gjort, tänkte jag med ett brett leende. Det var konstigt att se honom förälskad, eller i alla fall behandla någon annan än mamma på ett kärleksfullt sätt. Men det såg ändå så naturligt ut och han hade sett så olycklig ut när vampyren hade stuckit. Jag mindes alla de gånger han hade bytt samtalsämne när vi frågat honom om hans förflutna, han ville aldrig gå in på detaljer kring mannen han varit med innan vår mamma. Nu visste jag varför, han hade saknat honom, längtat efter honom och frågan var varför de hade separerat från första början.

Vi hade åkt i tysthet i säkert en timme nu, Florian hade somnat och Disa satt med slutna ögon och lyssnade på musik i sina earPods.

"Jag hoppas Vickie är okej."

Pappa kastade ett öga på mig innan han la en tröstande hand på mitt lår. "Den räven klarar sig alltid, och jag har bett någon att hålla ett extra öga på deras hus medans vi är borta."

"Du vet att hon gjorde det för Florian va?" Pappa nickade men sa inget mer. "Han vill verkligen bli en riktig vampyr."

"Och det kan han bli, senare när allt har lugnat ner sig," sa han med en suck. "Det är en process Dez, inget som är över på några minuter. Hans kropp kan behöva tid att vänja sig."

"Du kan mycket om vampyrer," flinade jag och blinkade med ena ögat.

"Paris gator brukade krylla av dem en gång i tiden," svarade han kryptiskt. "De flesta följde inte lagarna, om man säger så."