Jagad

39

Dominic

Den stora lagerlokalen kändes plötsligt liten, Masson's meddelande hade nåt ut till många och stans vampyrer var intresserade av oss, det var uppenbart. 

I mitten stod vi, jag, Alex, Lexie, Marianne och Clocksworth. Bakom oss stod Maximilian och Roch. Återseendet hade varit glatt men kort för snart hade lokalen börjat fyllas med nattvarelser jag aldrig sett förut. Vi saknade några, men Clock hade beordrat Lumiere att stanna på hotellet med Gian ifall något skulle hända, det var vår plan B. Hur Lu och Gian skulle hjälpa om allt gick åt helvete var något jag undrade men aldrig frågat, det handlade snarare om att Clock var rädd om killen och jag klandrade honom inte för det. Kärlek var en bristvara för många av oss, och det gällde att hålla hårt i dem man älskade. 

Det var en färgglad skara, som tagna ur en hollywoodfilm. Det här var unga vampyrer, killar och tjejer som var i min ålder. Ingen var äldre än femtio, det var jag säker på. Där fanns också ett gäng labbråttor, riktiga ungdomar som växt upp precis som Florian med vampyrer som skapat avkommor på magikernas sätt. De var harmlösa och frågan var vad vi skulle göra med dem?

När ett tjugotal närmat sig drog jag in ett djupt andetag och såg mig omkring i rummet. Jag spände ögonen i de som såg ut att vara någon sorts ledare, "mitt namn är Dominic Loyson, och många av er känner mig," började jag och gestikulerade mot mina följeslagare, "och vi är Les Immortels, presenterade jag väl medveten om vikten av att ha ett namn på vår grupp. "Vi lämnade Paris i god tro, i vad vi ansåg vara trygga händer, men så fick vi höra hur ni har blivit jagade, förråda och torterade." Jag suckade och skakade på huvudet. "Det är slut på det nu, vi är här för att ta tillbaka den del av Paris som är vår arvsrätt."

Ett mummel av röster hördes ifrån gruppen framför oss, några såg tveksamma ut, andra förvånade men några såg förväntansfullt upp mot oss. Så jag vände mig mot Clocksworth, som genast presenterade sig. "Mitt namn är Theodore CLocksworth." Hans namn fick allt mummel att tystna och ögon spärrades upp. "Ni vet vem jag är, och ni känner till vad jag har gjort." Han pausade medans han letade fram en cigarr ur rockfickan, tog tacksamt emot en tändare från Roch, och alla som kände honom väl kunde se hur den forne ledaren klev in i sin gamla roll. "Vi har ett problem," fortsatte han och betonade ordet vi, som om vi redan var accepterade att leda dem alla. "En grupp magiker. Magistratet, ministeriet eller vad fan de kallar sig nu för tiden, vill utplåna oss alla. De tvingar oss att fly, de förbjuder vår existens och de har kuvat er till lydnad."

"Tvingade att fly in i människornas värld, till en smutsig och osäker plats, bara för att vi är dem vi är," fortsatte jag. "Vi anser att vi är värda bättre än så."

"Och hur ska ni ta tillbaka Paris?" Frågade en röst i folkmassan.

Jag letade upp killen och fann ett par guldglimrande ögon som mötte mina stadigt. En skiftare? "Vi behöver samla oss, planera och hitta ett gemensamt mål," svarade jag. "Vem är er ledare?"

Gruppen av vampyrer klev åt sidan och formade en cirkel runt en kille i tjugoårs åldern. Hans långa blåfärgade hår räckte honom ner till armbågarna, han var klädd i jeans och hoodie, som vilken ungdom som helst, men det mest slående var att hans hud var livfull och inte död och kall. Han var en labbråtta, men en vacker sådan. 

"Mitt namn är Marcin," sa han lugnt. "Vi har ingen uttalad ledare, men jag och Adjan brukar föra gruppens talan," fortsatte han när han tog ett kliv framåt, med skiftaren tätt i hälarna. "Vi är en av många grupper som flytt ner i katakomberna."

Jag nickade lite och synade dem båda, "vi vill bara prata," svarade jag och tog ett kliv tillbaka för att bjuda med dem till en mer avslappnad plats. "Marianne, Masson, Lexie, jag vill att ni socialiserar med de andra. Lär känna dem och berätta för dem vilka vi är."

"Roch, Max, jag vill att ni vaktar ingångarna," muttrade Clock, "jag vill inte att vi får något oväntat besök. Alla ska känna sig trygga här inne." 

Alla följde ordern och jag bjöd med Marcin och Adjan till ett mindre rum som en gång varit ett angränsande kontor till lagerlokalen. Där inne fanns ett antal stolar och ett bord till skillnad från den öppna stora ytan vi precis lämnat. 

"Är ni många skiftare som står på vampyrernas sida?" frågade jag nyfiket och fick en nickning till svar. Det tog en stund innan Adjan bestämde sig för att berätta mer och under tiden hann jag ta in hela hans uppenbarelse. Killen påminde mig om en katt, han rörde sig graciöst, men var inte lika stor som ett lejon. Kanske en jaguar eller en panter? Hans hud var gyllene, det mörka långa håret lockigt och innanför de fylliga läpparna syntes skarpa hörntänder. Jag mindes hans ovanliga brytning och misstänkte att han inte var född här, allt pekade på att han var ifrån Västindien, men jag kunde så klart ha fel.

 "Vi växte upp tillsammans, många av oss gick i samma skola och när de blev jagade försökte vi protestera," sa han tillslut. Jag tänkte genast på Florian och Dezmond, hur det varit så självklart att alla raser gick i samma skola. Kanske fanns det fler som skulle ställa sig på vår sida?

"Hur länge har ni gömt er?" Frågade Clock som klev in i rummet bakom oss och slog sig ner på en av de lediga stolarna. Killarna såg fortfarande spända ut, men slappnade av mer och mer. 

"I ett halvår, give or take," svarade Adjan och kastade en frågande blick till Marcin som nickade. 

"Och vad fick er att fly?" frågade jag med bitterhet i rösten. "Är det sant at de fängslar alla vampyrer de hittar?"

"Vampyrer och alla som de räknar som medhjälpare," svarade Marcin och bet sig i underläppen. 

Det slog mig att det här var inga ledartyper, de var helt vanliga killar som blivit tvingade att fly för sitt liv, Adjin för att han brydde sig om sin vän och Marcin för att hans föräldrar velat ha en avkomma. Tanken fick blodet att koka inombords. "Det är helt jävla sjukt," morrade jag och knöt nävarna tills knogarna vitnade. 

Clock instämde men var inte lika uppjagad som jag, istället satt han lugnt och puffade på cigarren. "Finns det någon vi borde träffa?" frågade han, "någon som behöver övertalas, som inte skulle gilla en förändring?"

Frågan fick killarna att stelna till. Efter några sekunders övervägande svarade Marcin, "det finns en grupp, de kallar sig Séjour de nuit."

Namnet fick mig att gapskratta. Det var mitt gamla gäng, ett namn man fruktat på min tid, men förmodligen fanns ingen av original-medlemmarna kvar. "Och vem är deras ledare?" frågade jag roat.

"Mei Nomura," fick jag till svar och mitt hjärta frös till is. 

"Mei Nomura?" upprepade jag i en flämtning. Det var fan omöjligt. Masson hade dödat trillingarna, det var jag helt jävla säker på. 

Marcin nickade, "hon dök upp för några månader sen och samlade ihop ett gäng av de äldre vampyrerna, men de håller till längst in i de mörkare delarna så vi ser dem inte så mycket."

"Låt mig gissa," skrockade Clock, "det var hennes gäng som åt upp turisterna?"

Båda killarna blev plötsligt bleka och Marcin såg nästan illamående ut. "Inte riktigt."

Jag stönade högt för mig själv och drog händerna genom håret innan jag vände mig om för att möta Clocksworth's ögon. "De har en egen blodfabrik."