Jagad

9

Känslan var inte alls obehaglig, det kittlades nästan och jag insåg att nervositeten var helt borta, att jag inte alls var rädd för hans magi längre, eller för honom.

Hur länge hade vi ens suttit här? Kroppen började bli stel efter vad som säkert var flera timmar i samma position, men ändå så vågade jag inte röra mig. Jag var rädd att jag skulle förstöra vad det nu var han koncentrerade sig på.

Mitt emot mig satt Oskar, med benen i kors och slutna ögon. Han var helt fokuserad.
Han såg ut som en docka i porslin där han satt helt stilla och oberörd och hade det inte varit för de svaga rörelserna från hans andetag under hans tjocka tröja så hade jag nästan trott att han förstenat sig själv med någon kuslig trollformel.

Några minuter till, sa jag till mig själv, sen får det vara nog.

Jag lät ögonen glida över den smala hakan, den alldeles för perfekta lilla munnen som bet ihop i en koncentrerad min.
Jag fortsatte att studera hans ansikte med de mörka, långa ögonfransarna som sträckte sig förvånansvärt långt ner på kinderna när han blundade och jag kunde inte låta bli att le åt en ostyrig lock av det mörka håret som föll ner över pannan.

Han var sjukt söt, både inuti och utanpå.

Utan att tänka mig för sträckte jag ut en hand för att flytta hårlocken åt sidan, en oskyldig smekning. Fan, det gjorde så ont i mig att så många var rädda för honom och att det gjorde honom så osäker på livet.

Mina fingertoppar hade knappt hunnit nudda huden i hans panna när han slog upp ögonen och en elektrisk puls sköt igenom mig.
Smärtan i fingertopparna var outhärdlig och värre blev det när den spred sig genom handen och upp efter armen tills jag kastades tillbaka över golvet.

"Dezmond!" utbrast han med panik i rösten och flög upp från sin plats på golvet "är du okej?" Viskade han med tårfyllda ögon och böjde sig över mig.

Smärtan försvann lika snabbt som den kom, men oron i hans ögon fick mig att inse att vi förmodligen gjort något vi aldrig borde ha försökt oss på.

"Jag är okej" svarade jag och pressade fram ett leende.

Men han verkade inte övertygad, även om en viss lättnad spred sig i hans ansikte och sköljde bort lite utav oron som fanns där.

"Förlåt" viskade han och såg ner i golvet.

"För vaddå?" flinade jag "visste du att det där skulle hända?"

Han ryckte på axlarna och såg så ynklig ut att jag inte kunde låta bli att ta hans hand i min, trots chansen att bli elektrifierad igen.

"Då är det väl inget att be om ursäkt för?"

"Jag borde ha vetat" mumlade han men svaret gjorde mig mest frustrerad.

"Verkligen?" suckade jag och tittade på honom med ett höjt ögonbryn "och hur ska du kunna veta allt?"

Jag borstade av mig och ställde mig upp innan jag fick upp honom på fötter framför mig, så att våra kroppar var ovanligt nära varandra.

"Jag tror fan inte ens att min farsa, som är över tre hundra fucking år vet allt om sin magi."

Oskars ögonbryn drog ihop sig mot mitten av pannan och han såg allt annat än bekväm ut av min mini utskällning, och av närheten mellan min bröstkorg och hans ansikte, men jag var trött på att han tog på sig skulden för allt negativt som hände.

"Det var mitt fel, okej? Jag borde inte ha rört vid dig."

Han sneglade tvivlande upp på mig men efter en trotsig blick ifrån mig så nickade han litegrann "okej, det var ditt fel" viskade han utan övertygelse.