Jagad

22

-Dominic-

Jag vaknar i Magnus armar och känner lugnet som sprids i min kropp av hans närhet. Det känns som en dröm och jag försöker pressa undan oron som gnager i bakhuvudet. Drömmar brukar ta slut, speciellt de vackra och underbara. Med en suck kryper jag närmre den varma kroppen och försöker njuta av stunden igen.

"Jag känner igen den sucken," mumlar han mot mitt huvud, "vad funderar du på?"

"Om det här är på riktigt eller om jag fortfarande drömmer," svarar jag och ger hans hud en lätt puss.

Magnus vänder sig om och hasar ner så att vi ligger ansikte mot ansikte. "Jag är glad att jag ringde dig, du är precis vad vi behöver, lita på att jag vill ha dig här," svarar han mjukt, som om det är honom jag tvivlar på. Men han kan inte ha mer fel.

Efter nattens kärleksord och smekningar var jag säker på honom, på oss. Han hade bevisat hur mycket jag betydde för honom om och om igen. "Jag tvivlar inte på oss," förklarade jag med ett leende på läpparna och drog fingertopparna över hans kind. "Det är allt runt omkring som gör mig orolig."

"Fortsätt," uppmuntrade han mig och jag nickade lite.

"Mörk magi är inget att leka med, visst jag är odödlig, och det är du med, och vi tål mycket. Men hur skyddar vi oss mot magin samtidigt som vi skyddar ungarna?"

Han suckade och drog mig närmre, "hon kommer inte ge upp förrän hon har boken."

Jag nickade, "och vad händer om hon får tag på den?"

Han slickade sig om läpparna och funderade ett tag, men han verkade inte ha något svar. "Jag har ingen aning om vad hon är ute efter."

"Tror du Oskar vet?"

Han suckade tungt, "spelar det någon roll? Jag känner inte att jag kan lita på ett enda ord från hans mun."

Jag skulle just invända, poängtera att killens känslor för Dez nog hade större betydelse än Magnus trott, men blir avbruten av ett ovanligt tumult från köket. Precis när jag rest mig upp och dragit på mig ett par byxor så flyger dörren upp och Dezmond rusar in.

"Disa och Oskar är borta!" Flämtar han, "de har tagit bilen." I hans ansikte ser jag tvivel och sorg men även ilska, han anklagade sig själv.

"Ta det lugnt, de åkte säkert till affären en sväng," svarar Magnus med sin faderliga röst, men jag hör på tonläget att han inte tror på sina egna ord.

"För fan pappa!" Fräste Dez och slog ut med armarna, "de har packat med sig allt, kläder, tandborstar... allt!"

"Boken?" Frågar jag och klämmer mig förbi honom och var på väg upp för trappan när han svarar.

"Och boken."

Hjärtat sjunker ner i bröstkorgen och jag vänder mig om för att möta Magnus blick. Han tvekar, han står som fastfrusen i golvet och jag ser på honom att han inte vet vad han ska ta sig till.

"Diza vill rädda mamma," fortsatte Dezmond och såg på mig en stund innan hans blick landade på hans pappa igen, "jag tror att hon tänker använda boken på något sätt."

"Har hon sagt det?" Frågade Magnus barskt men ångrade sig genast när han såg Dezmonds reaktion, istället drog han in en djup suck och tog ett steg fram för att dra in honom i en hård kram. "Det är inte ditt fel."

"Hon sa det inte rakt ut, men jag la ihop pusslet när jag såg att hon var borta," svarade han och tog sig ur pappans grepp för att vanka rastlöst fram och tillbaka. "Varken hon eller Oskar svarar i mobilen."

"Gå upp och väck Flo," mumlade jag, "Magnus ta min bil, åk en sväng och se vad du hittar."

"Och du?" Frågade Magnus som uppenbarligen förstod att jag hade en plan.

"Jag ringer några samtal," jag tittade bort på honom där han stod på andra sidan rummet, redo att ge sig av, och mötte hans trötta och oroliga blick. "Vi kan behöva lite förstärkning."

Utan ett ord gick han bort mot hallen och tog bilnyckeln ur skålen vid ytterdörren. "Tack Dominic," mumlade han tillslut innan dörren stängdes efter honom.

"Han kommer inte hitta dem," muttrade Dez och såg irriterat på mig.

"Nej, men det är bättre att han rör på sig än att sitta här och oroa sig," förklarade jag och nickade mot trappan. "Gå och snacka med Flo, se om han hört nåt ovanligt, han har vampyr hörsel nu."

Dezmond nickar och kliver upp för trappan med tunga steg, samtidigt som jag drog fram mobilen och letade upp Clocksworths namn. Hur länge hade det gått sedan jag pratade med honom sist? Hur gamla var ungdomarna i huset? Sexton, arton år?

Tummen gled över namnet och jag svepte över "ring upp". Det var ett under om han hade kvar samma nummer, tänkte jag och spände varenda muskel när ringtonen började tjuta i örat. Men jag fick inget svar. Jag testade igen... och igen, och på det tredje försöket svarade en röst jag bestämt mig för att aldrig snacka med igen. Lumiere.

"Dominic Loyson?" Frågade han förvånat på andra sidan luren.

"Tja Lu," suckade jag och kände mig som en tonåring igen. "Har du Clock i närheten?"

"Nej," svarade han undvikande och jag kände genast hur frustrationen växte inombords. "Han är på semester," svarade han efter ett tag.

"Semester!" Upprepade jag med ett stön, "vart fan då?"

"Brasilien," svarade han kort, "ringer du av någon särskild anledning?"

"Nej," skrattade jag bittert, "allt är som vanligt, trollkarlspacket vill ha ihjäl oss igen, mörk magi och sån skit." Jag tvekade innan jag svalde min stolthet, "kan du hjälpa oss?"

"Oss?"

"Mig, Magnus och hans ungar. Vi sitter i klistret om man säger så," förklarade jag vagt.

Jag hörde den gamla vampyren sucka, "jag är knappast populär hos varken dig eller lejonet Dominic, du måste verkligen vara desperat om du ber mig om hjälp."

"Sant," svarade jag. "Så vad säger du?"

"Jag sitter i en delikat position just nu," började han, "men behöver du råd och min expertis så finns jag bara ett telefonsamtal bort."

"Jag behöver fler händer, någon som kan skydda ungarna," fortsatte jag rastlöst.

"Så ring Belmont," svarade han kort. "Han kommer säkert."

Jag stönade högt och var på väg att slänga mobilen i väggen, men hejdade mig för innerst inne visste jag att jag behövde Lumieres hjälp. "Belmont är människa, hur fan ska han kunna hjälpa mig nu?"

"Fel, Belmont är vampyr igen," svarade han mjukt i andra sidan luren. "Ring honom," sa han sedan och innan jag hann fråga fler frågor så hade han lagt på.

Vad fan menade han? Orden ekade i mitt huvud, Belmont är vampyr igen. Hur var det möjligt? Jag stirrade handlingsförlamat på mobilen i handen, skulle jag ringa honom? Det hade gått minst tio år sen sist. Min kropp var fast mellan tjugo och trettio års åldern, jag minns knappt hur gammal jag var längre. Men Belmont hade blivit människa, han hade levt och åldrats med Conor och nu var han plötsligt vampyr igen? Skulle han se annorlunda ut? Var han äldre? Mognare? Var han ens ihop med Conor fortfarande? Jag mindes att de gift sig för ett tag sen, men jag hade inte snackat med han sen dess.

Jag suckade och letade bland namnen i telefonboken och svepte förbi bokstaven B och fortsatte mot C. Några signaler gick fram innan en välbekant road röst svarade. "Det var inte igår liten, har du bekymmer eller har du bara saknat min röst?"

A/N - äntligen en fortsättning! Magnus, Dominic, Belmont, Lumiere och Conor! Som jag har saknat att skriva om dem!